Inlägg taggade: Dirty Sprite 2

1:35 24 Jul 2015

Efter ett flertal mixtapes och två studioalbum har Atlantas stolthet Future etablerat sig som ett av hiphopens hetaste namn.

Medan tidigare album har sålt dåligt dubblerar nu vår tids Hendrix antalet sålda skivor. Dirty Sprite 2 har sålt i 140 000 ex på en vecka, vilket ger honom sin första Billboard-etta någonsin. Följarskaran som har tagit namnet #FutureHive växer snabbt. Resan som började för över 5 år sen med det första mixtapet 1000 är på väg bortom molnen.

Nu är inte försäljningssiffror – i en tid då piratkopiering och streamingtjänster härskar – kanske den indikator för popularitet som det än gång var. I en åter blomstrande mixtapekultur kan de ibland nästan bortses ifrån. Atlantas gudfader Gucci Mane har släppt hela 24 projekt sedan han hamnade i fängelse och nu ropar fler än någonsin ”Free Gucci”. Future själv har använt en liknande marknadsföringsstrategi, om än något nedtonad. Sedan Halloween förra året ge sina fans Monster, Beast Mode och 56 Nights utan att ta en krona för dem – utdelningen är helt uppenbar.

Titelspåret från 56 Nights.

Men anledningen till att det startas kravaller i köerna till Futures konserter är inte så simpel, istället måste vi se till karaktären Future själv för att förstå varför han är den populäraste rapparen just nu. Hans autotune-filtrerade refränger är lika givna som fängslande komponenter. Och så pendlar han mellan hits om neonet i Magic City (strippklubben som är polaren DJ Escos hemvist och Atlantas klubbhjärta), knarkladdade ballader och eld-emoji-historier om kriminaliteten i stadens sjätte zon. Det kan liknas vid en jongleringsakt med motorsågar, en akt han hanterar utan att darra. Lägg där till den påtagliga karisman och alla anekdoter om hur han har köpt hus åt sina barns tre mammor så har du en fascinerande persona. Så pass fascinerande att Dirty Sprite 2 nu tycks ljuda från alla korridorer i det komplex som är rapvärlden. Till och med Nas gav en co-sign.

Ser vi till själva musiken har den vuxit sig till en perfekt kapsel för de känslor livet i ett crackhus kan ge upphov till. Med det sagt uppskattar jag de tidigare kommersiella försöken. Den galaxomvälvande debuten Pluto etablerade Future som genrens rymdfarare med singlarna Tony MontanaSame Damn Time och Turn on the Lights. Förra årets Honest var måhända en ojämn historia, dock kunde ingen låt ge upphov till lika spastiska dansrörelser hos mig den sommaren som Move Dat Dope. Och Blood, Sweat, Tears berörande arenaallsång är rapparens kanske mest känslosamma – tårarna är aldrig långt borta under den sången.

Musikvideon till Blow a Bag, första singeln från Dirty Sprite 2.

Dock var Future hungrigare än någonsin tidigare efter sitt andra album. Som en härrörande från Atlantas Dungeon Family var han redo att sätta eld på rapvärlden på äkta Game of Thrones-manér. I nyligen gjorda intervjuer hävdar han att musiken nu, mer än tidigare, speglar det han vill åstakomma. Kanske är det just därför Futures senaste projekt är en uppföljare till det hyllade mixtapet Dirty Sprite. Han är tillbaka i den toppform han var i när skivbolagen greppade efter honom. Nu greppar även resten av världen efter honom, något som säkerligen har att göra med återkomsten till mixtapes.

Tillsammans med trogna producenter som Zaytoven och den yngre förmågan Metro Boomin har Future nått den mångfacetterade och ständigt medryckande ljudbild som genomsyrar hans musik. Dirty Sprite 2 är dock en prestation som främst den sistnämnda av beatmakarna kan ta till sig: Metro Boomin har rört sina fingrar längst pianotangenterna och trummaskinerna på hela 11 av 18 spår.

En del skulle kanske anse att instrumentaler bestående av klassiska traptrummor, synthslingor och atmosfäriska pads kan bli monotont över ett album på 40 minuter. Dock gör Futures energi och kapacitet för sångstrukturer det omöjligt att inte försvinna i denna oas av lean (även känt som sizzurp och just dirty sprite) – den kontroversiella lila drycken innehållandes ämnen som återfinns i viss hostmedicin.


Future — en trendsättare av evangeliska proportioner.

Tempot på hi-hatsen är likt alltid med Metro här genomgående högt. Och Futures attityd är flagrant likt ett mellanfinger framför en strålkastare på låtar som Slavemaster (vars refräng skulle kunna vara det enda att tysta de vita i publiken på rapparens konserter) och Stick Talk (som är en livsfara i varje bilhögtalare). Men det är kvalitén att kunna anamma det mer släpande, lean-injicerade flowet på kapitalistporrlåten Rich $ex och känslosamma Kno The Meaning – där tiden då DJ Esco under 56 dagar satt fängslad i Dubai med en hårddisk innehållande två år av material skildras – som blir Futures sanna trumfkort. Att göra en så kallad banger är alltid möjligt med rätt talanger vid pedalerna, men att utan ansträngning gå från historier om glödande pistoler till brinnande luster i sänghalmen kan göra dig till något utöver det vanliga.

I slutändan ska ett rapalbum vara en bekymmersfri flykt från vardagen, där en rappares genuinitet och smärtfria övergångar mellan låtar håller dina händer vid ratten. Future är kanske galen när det kommer till codeine, men hans förmåga att manövrera bland vägfilerna går knappast att ifrågasätta. Fansen känner till detta och därför är det inte en resa han gör ensam. Istället gör han det tillsammans med en ständigt växande karavan. Ett följe där bränt gummi färgar vägarna lila och rökmolnen hotar naturen. Det om något låter som en eskapad med kapacitet att lyfta mot skyn, med siktet mot stjärnorna – och om det är någon som kan ta en till Pluto och tillbaka så är det den tidigare kända astronauten Future. Häng på, du förtjänar det.