TV-hösten är över oss och vi druknar sakta men säkert i det flödande utbudet av serier.

Som så ofta verkar en stor del av dessa serier ha endast en målgrupp i dess sikte: grabbar. Ja, tv tycks ofta vara ett medium utformat för just män, vilket HBO om några – med serier som Entourage, Oz och Ballers – har kapitaliserat på och låtit andra kanaler ta efter.

Men vad krävs för att skapa en av alla dessa serier? Jag som en vit man i 20-årsåldern är ändå en del av målgruppen och kanske, bara kanske, bäst lämpad för att berätta detta. Ladda fördelaktigt upp med (tv-)maratonvänliga kläder och pizza, för nu tänker jag tar er igenom de fem stegen till en perfekt ”grabbig HBO-serie”.

1. En manliga protagonist

I huvudrollen, eller till och med huvudrollerna, krävs en man att antingen identifera sig med eller bara känna ett allsmäktigt avund inför – så länge det är en man funkar egentligen allt. Men vem är egentligen denna protagonist? För att besvara den frågan krävs ännu fler punkter:

1. Låt han vara snygg, men kanske lite ovårdad så vi inte går miste om igenkänningsfaktorn.

2. Ge han åsikter, och låt dem ljuda, för ingen man i fronten av en HBO-serie håller sin käft – nej, han sätter alla de som opponerar sig mot honom på plats.

3. Än bättre ifall punkt två backas upp av en humorbegåvning så edgy att K Svensson skriver om sitt cv och beger sig till Arbetsförmodligen.

4. Knarkar snubben? Ja, bland all alkohol och linor av kokain har han kanske till och med tid för en cigg då och då.

5. Sen ifall han är begåvad med det kvinnliga könet, ja, låt oss kanske bara segwaya till andra steget.

2. En kvinnlig… SEEEEEEEEEX

HBO är inte lik alla andra kanaler, som behöver tänka ett varv extra när det kommer till sexscener och kameravinklar. Här är censuren bannlyst och istället erbjuds ett harem av nakenhet.

The vag full frontal? Det vet du.

Bröst? Ja, och gärna av den fylliga sorten.

Kukar? Öh, nej, om det är något en grabbig HBO-serie inte behöver så är det bilder av det manliga könsorganet. Tittarna vet redan hur en fallos ser ut – de bär på en själva, nämligen.

Det enda som skulle kunna vara värre än en kuk i tv-rutan är en kvinnlig karaktär med någon form av narrativ. Vad kan ens en serie om en kvinna handla om, mens, eller?

3. Våld – av den blodigaste sorten

Förutom okontrollbara sexorgier kan HBO även slå på extra – och då menar jag bokstavligen – med dess våldsbruk. Behöver du varva ner efter jobbet med att se huvuden flyga likt bollar i en baseballmatch? Om våld var en sport hade HBO slaktat det racet rakt igenom, alla fans av Game of Thrones vet i alla fall det.

4. Ett soundtrack din offentliga Spotify inte behöver skämmas för

Musiken gör atmosfären, och i detta fall även festen. Finns det ett bättre sätt att kicka igång ett givande samtal med en tjej du har stiftat bekantskap med på en efterfest än ”den här låten som spelades i min favoritserie”? Nej, förmodligen inte, och tur nog vet HBO vad du gillar. Rock, rap, elektroniskt eller rent av klassiskt – musiksättarna har ådror gjorda av allt från Diplo till Rolling Stones, redo att försäkra dig om att din älskade tv-serie alltid kan vara vid din sida, eller ja, i dina öron om inget annat.

5. Martin Scorsese

Varje fulländad grabbserie behöver i slutändan en producent som kan ro projektet i hamn. Visst obskyra individer likt Nic Pizzolatto eller George RR Martin finns, men i detta läge är dock det säkraste kortet den amerikanska populärkulturens egen gudfader: Martin Scorsese.

Vi talar ändå om en regissör vars liv har gått ut på forma filmer efter män han själv önskade att han var. Mean Streets, Goodfellas, Casino – alla verk skildrandes gangsters Scorsese inte hade stake nog för att bli, en karriärserfarenhet som borde kunna placera honom i epicentrumet av tittarnas virvlande psyke.

Och om du, som tjej, någonsin skulle befinna dig i en killes lägenhet där affischer från minst en av dessa filmer sitter uppe på väggen – vänd om, släng en stol genom fönstret och ta brandvägen eller bara vad som helst. För oddsen är att du aldrig kommer få ut något ur en relation där motparten kan citera Joe Pesci, aldrig. 

Med alla stegen avklarade, vad får vi då:

Det är bara att börja skåla med glasen, för klart är det att vi snart har ännu en grabbig HBO-serie att ta del av: Vinyl. Dock borde jag väl ärligt talat säga nu då jag, personligen, hellre skulle konsumera all den kokain Bobby Cannavale tycks göra i serien och sätta mig framför Öppna Kanalen än att se ett avsnitt av någon rockfantasi Scorsese har skapat tillsammans med Mick Jagger.

Att Terence Winter har gått med på detta, ännu en skildring av rock n rollens ljuva 70-tal – laddad med sex, droger och attityd. Precis vad världen behöver, precis lika mycket som denna bittra värld behöver mer av Ray Romano.

Visst, Scorsese gjorde en utmärkt rockdokumentär med The Last Waltz, och med den bedriften kommer HBO försöka lura i dig att Vinyl är något sevärt. Men vi lever i en tid då det finns outhärdligt många bra tv-serier att ta del av, och då lär vi lägga en hel del tanke på våra val.

Så när denna serie har premiär nästa år, tänk efter, för ja, det finns betydligt roligare tv där ute än den där 70 procent av karaktärerna är destruktiva snubbar vars miserabela leverne i slutändan kommer lösa sig – för de bakom serien förväntar sig helt enkelt inte att vi som tittare skulle kunna efterfråga mer.

Hela gänget hos ABC Today, med insikten att allt snart är över.

Minns ni när Charlie Sheen blev en internetsensation efter en fenomenal urspårning där ett flertal droger — samt tigerblod — var involverat? Ja det är en sån där hörnsten i den samtida populärkulturen vi alla minns med behag, dock är det inget vi talar om då alla säkerligen med skam minns hur ordet ”winning” missbrukades tills att rehablitering inte längre var ett alternativ, ingen ville vinna längre. Eller jo en ny film baserad på HBO-serien Entourage — även känd som alla sköna snubbars våta Hollywood-dröm — vill definitivt det med ett hopplöst behov för att nå ut med viralsensationer.

Med mindre än en månad till den amerikanska premiären ångrar nog Jeremy Piven dagen han skrev på för att göra hela pressturnén i rollen som den maktgalna agenten Ari Gold. Är det hela ett uttänkt metaskämt i sig, konstruerat av Pivens hybrisbänga alterego? Någon såg i alla fall genialitet i faktumet att låta Gold marknadsföra en fiktionell bok istället för själva filmen vilket öppnade upp för påhittade anekdoter kring Sheens vilda eskapader.

Men likt hur Sheens känsla för Hunter S. Thompson-esquea äventyr i Las Vegas egentligen peakade under 2000-talets mitt, känns Entourages famlande efter världsomspännande acceptans — såhär fyra år efter seriens slut — något desperat. Jeremy Piven lär leverera svordomar värre än shit ifall han vill åstakomma något med detta, samtidigt har han nog varit nöjd med att plocka checkarna sen första början.

Någon som är dedikerad till mer än pengarna är dock Adrian Grenier. För i en annan del av denna pr-resa tog saker och ting en något mörkare ton. Grenier spelar — som ni mot all förmodan kanske minns — huvudkaraktären Vincent Chase, en ung Hollywood-stjärna vars karriär från en indiehit till superhjältesuccé var föremålet för oändliga grabbars dagdrömmar.

Grenier själv har dock inte badat i rampljuset sen Entourage las ner, han har snarare lagt ner mer tid på att få till denna film än att faktiskt spela i någon annan. Varför? Jo för ”en del dagar vill Adrian Grenier helt enkelt inte vara Adrian Grenier” berättar han själv i en ny intervju med Page Six — ny som i den första han har gjort på väldigt länge.

”Det är roligt för vad en del människor inte verkar förstå är att jag också drömmer om att vara Vincent” berättar skådespelaren om sin paradroll och drömmer sig bort till den där gång han rökte gräs med en hippie spelad av Val Kilmer, vem skulle inte vilja röka på med en förlegad Batman kan ju en fråga sig.

Medan Grenier och Vince blev mer och mer till ett under inspelningen av filmen målar han samtidigt upp en vardag långt ifrån pr-tillställningarnas glamour. Även ifall han nu kan plocka upp ett kvinnligt fan klädd i ”gulliga klackar och kjol,” bjuda henne på en oförglömlig kväll med skumpa och linor av kokain så kvarstår den bittra sanningen: när allt är över väntar fortfarande ett manligt fan vid en urinoar någonstans, redo att ”hug it out.”

Vincent Chase Adrian Grenier har uppenbarligen sina demoner, kom ihåg det när ni besöker biograferna i juni. Vem är det då ni egentligen ser framför er? Är det egentligen endast en människas tomma skal, vars innerst essens har konsumerats av den pojkdröm han själv var med och skapade? Samtidigt är han inte Kevin Dillon, som vilade i broderns skugga långt före den fiktionella.   

Men ärligt talat vem saknar inte detta? Frisyrerna? Kläderna? Hollywood under 2000-talets mitt var en vacker plats i HBO:s regi.