”They call me a faggot or they’ll say ‘real cholos would slap the shit outta him’ and thats funny as fuck because I’m one of the most respected gangmembers in my community”

Citatet ovan är taget från en av Noiseys intervjuer med Leafar Seyer — sångaren i duon Prayers — där han diskuterar människors syn på hur han blandar sin fallenhet för goth med cholo, en latinamerikansk subkultur många associerar med kriminalitet. Seyer anser själv att han befinner sig i en skärseld mellan att vara en goth och cholo, två världar han både tillhör men inte passar in i. Detta om något speglas i musiken han skapar tillsammans med producenten Dave Parley, där dundrande industriella trummor och gotiska ljudbilder med harpande synthar möter Seyer tumultartade förflutna som gangbanger.

Ett rått genreöverskridande kanvas har gett upphov till ett flertal dystert skräckinjagande musikvideos — oftast i svart och vitt — där Seyer illustrativt kan visa upp den värld han härstammar ifrån, ett ekonomiskt nedsatt San Diego dränkt i goth-estetik med en kyss av svart läppstift. En bättre introduktion kan egentligen inte ges än med nya Young Gods vars visuella interpretation är minst lika våldsam som låten. Här startar det med ett gigantiskt gängslagsmål och sluter upp i polisarresten där en — något oväntad — medlem från poppunk-bandet Blink-182 blir Leafar Seyers frälsning.

Det är väl ändå en vacker men brutal värld vi lever och med Prayers även stundtals bisarr. Sommaren lär bli en i chologoth-rörelsens tecken.

Passa även på att se videon till fantastiska From Dog To God.

Det vore dåraktigt av mig och anta att ni inte har tröttna på vita grabbar rappandes över elektroniska beats. Dock känner jag att det är värt att göra ett undantag för den artist jag tänker introducera härnäst, som själv liknar sig med en kombination av Morrissey och Chief Keef — i en goth-kostym med The Cure-motiv om jag själv får tillägga något.

Adam Mcllwe har gjort musik sen en lång tid tillbaka med bandet Tigers Jaw, några emo-punkare från Pennsylvania som debuterade för nästan tio år sen. Numera satsar han dock på en solokarriär under pseudonymen Wicca Phase Springs Eternal. Men även ifall tiden med punken är förbi så lever arvet från emo-genren märkbart vidare med en röst vandrandes den där distinkta balansgången mellan knappt ansträngd och starkt passionerad — inte helt olik samarbetspartnern Spooky Black. Tillsammans med vännerna i kollektivet Thraxxhouse och gruppen Gothboiclique gör de en sorters musikalisk parafras på gångna årtiondens gothtrender med en stark influens av trap-musik.

På singeln Nightfall från kommande albumet Abercrombie & Me — en titel ett flertal svenskar lär missta för ett housealbum — blir Wicca Phases styrkor uppenbara. Den nästan cermoniella stämningen ackompanjerad av frenetiska synthar gör sig lika bra bland rosor och tända ljus på en kyrkogård som en euforisk trip genom ett skogsrave. Kort sagt: detta är musik att flexa hämningslöst till medan tårar rinner längs dina kinder med Tim Burtons Batman–filmer rullandes på den gamla VHS-spelaren.