Ett instagramflöde som tycks kontrolleras av en skyltdocka. 

En Youtube gästad av Justin Biebers nattliga eskapader.

Samt en Soundcloud fylld med ballader och potentiella hits producerade av raps största uppstickare.

Det är bara några av alla de egendomligheter som gör Atlantas iLoveMakonnen till ett av hiphops mest spännande namn. I en värld där Lil B fortfarande plockar hem tusentals tittare på sin Youtube-kanal, där Yung Lean turnérar genom USA och där elitistiska rapteoretiker ännu inte har listat ut mysteriumet som är Riff Raff är kanske Makonnen den mest häpnandsväckande.

Under 1990-talet var Atlanta känt för dess smått excentriska rapkaraktärer likt Outkast och Goodie Mob. Texter samt instrumentaler tycktes gå en själavandring från den amerikanska södern till stjärnorna i vintergatan. Inte helt oväntat växte sig en motreaktion allt starkare när det nya millenniumet närmade sig och med den en ny subgenre som skulle bli den allra mest vitala utvecklingen inom rap. Bland öronbedövande 808s, synthdrivna symfonier och råa gatuskildringar från namn som Gucci Mane och Young Jeezy fann trap sitt hem i staden under 2000-talet. Någonstans under detta maktskifte skulle vi kanske kunna finna början på Makonnens DNA-stege.

För det finns något lättsamt och avslappnat vid 25-åringens närvaro som liknar andan av en smått bakåtlutad Big Boi i musikvideon till Da Art of Storytellin’. Men här existerar även ett mörker med sitt fäste i mer än musiken. Uppvuxen på gatan i Los Angeles där Marvin Gaye mördades – Makonnen flyttade under sin skoltid till modern i Atlanta och började sakta men säkert drömma om en framtid inom musiken. Hans liv tog dock en ytterst mörk vändning vid 18 års ålder då han anklagades för mordet på en av sina vänner. Risken fanns att han skulle få spendera upp till 25 år bakom galler vilket resulterad i en husarrest under två år fram tills att fallet lades ner. Men det som inte dödar gör en endast starkare och allt det där, för det var under denna period iLoveMakonnen skulle komma till liv.

Nu är vi här, sju år senare och en skapelse född i misär likt Frankensteins monster har förvandlats till en frisläppt själ allt fler förälskar sig i. Den karismatiske artisten verkade tillsynes okänd för endast några veckor sen men nu talar alla om honom – till och med Miley Cyrus. Det är dock inte helt oväntat med den uppbackning han har haft på sina ep:s I Love Makonnen och Drink More Water 4. Producenterna Metro Boomin, Sonny Digital och DunDeal ligger bakom några av de största hitsen från rappare likt Young Thug, Future och Kevin Gates. Men tillsammans med Makonnen har de skapat något som är bland det mest genreöverskridande inom rap just nu. För visst finns spåren av Futures raspiga röst dränkt i autotune i mer än bara beatsen men vår huvudkaraktärs sångröst drar främst inspiration från helt andra genres. 

I sin intervju med Noisey nämnde rapparen/sångaren/renässansmannen bland annat Steven Tyler, The Beach Boys och främst The Killers som sina största influenser vilket lyser igenom på låten On & Off där han lyckas anamma Brandon Flowers på en barnsligt smittsam refräng. Att Makonnen skulle ha ett lika brett register som Flowers är en uppenbar lögn men samtidigt finner han styrka och charm i sina brister. Resultatet är unikt samt roingivande – men även adrenalinkickande – där hans känsla för melodier och låtskrivande lever i en innerligt droginfluerad symbios. Detsamma gäller Sarah, ett galet experiment där känslor mixas likt partydroger bland melankolisk synthpop och klassiska trapmönster – för att sedan hantera det alltid lika delikata ämnet förlorade relationer. Makonnen lider dock inte av några svagheter när det kommer till ämnen associerade med klyschor, något hela hans portfolio skvallrar om.

För hurvida det handlar om att langa mdma att pudra näsan med, stämpla ut från jobbet på en tisdag eller bara renodlade under för dansgolvet så talar vi om något utöver det vanliga. iLoveMakonnen verkar leva inom sina egna ramar där mångsidighet är essentiell – samt befriande när nya artister suktar allt mer efter genombrottslåten från första startskottet. Makonnen har istället släppt musik stadigt utan några hämningar sen långt tillbaka och verkar vilja ta allt i sin egen takt. För i dessa tider när RnB-stjärnor floppar likt Johnny Depp-filmer krävs det att kunna balansera både kvalité och kvantitet, något Atlantas nya nyckelspelare bemästrar. Det finns liksom inget att hata när en artist gör musik att dansas till medan maskara blandat med tårar rinner längsmed kinderna. Inget!

Med tanke på hur allt fler verkar ta del av detta växande momentum kan sommarens andra hälft bli en i Makonnens tecken. Men var kommer vi finna honom ett år härifrån? På turné genom Europa? Eller blir han endast ett av alla de namn vi har glömt? Jag gissar på det förstnämnda för byggandet av mytologin inom detta alternativa Atlanta är långt ifrån över. Vänta bara tills han ska gå till klubben på en lördag, kommer världen ens kunna hantera det?

Dags och ge credit where it is due. Det var ändå Hugo från VBDFR som tipsade mig om iLoveMakonnen och han skrev även några ord tidigare denna månad. 

En till bild på Makonnen, han är för fin.

I en galax synnerligen snarlik våran säkrade George Lucas år 1973 rättigheterna som skulle göra honom till världens rikaste regissör. Under förhandlingarna kring bagatellen Star Wars valde han en mindre lön och möjligheten att kunna göra leksaker av sitt rymdepos. 40 år senare har det sålts Star Wars relaterade leksaker för ett värde över 2 miljarder dollar. Men under dessa år tycktes regissören även förlora visionen och filmerna blev mer till reklam för leksakerna än tvärtom.

Nu vilar hans produktionsbolag Lucasfilm i händerna på Disney. Det är dock en annan filmstudio under deras vinge som har figurerat frekvent bland media de senaste veckorna, Marvel Studios. Kreativitet verkar vara nyckelordet när nya Star Wars filmer produceras. Men gäller detsamma när Marvel planerar att låta sitt filmuniversum pågå i en oändlighet? Eller är vdn Kevin Feige lika hungrig för stålarna som Lucas var?

Det är frågan många ställer sig efter att Edgar Wirght lämnade filmatiseringen av Ant-Man. Beslutet skall ha varit grundat i kreativa meningsskiljaktigheter, ett ärr med historia bland Marvels filmer.

Edward Norton som Hulken

Edward Norton och Mickey Rourke är två skådespelare som har ett dramatisk förflutet med Marvel efter att ha medverkat i respektive The Incredible Hulk och Iron Man 2. Scener viktiga för deras karaktärers utveckling klipptes enligt dem bort och ersattes med popcorntuggande action. Deras kritik ville studion inte veta av vilket bland annat ledde till ett väldigt offentligt bråk med Norton.

Även regissörer likt Jon Favareu och Kenneth Branagh har inte sett lika med Kevin Feige. Kanske var det därför äran att regissera Thors uppföljare gick till den tämligen oprövade Alan Taylor. Det är lätt att trava efter studions pekpinne när din film kan bli biljetten till stadion där de stora spelarna lirar. Var det även anledning till att bröderna bakom en rad Community-avsnitt fick regissera Captain America: The Winter Soldier?

Edgar Wright med en utgåva av sin drömhjälte.

Om vi återgår till Edgar Wright så var det efter en rad revideringar av manuset (som han har jobbat på sen 2006) från studion som fick honom att lämna projektet. Joss Whedon, den enda av Marvels regissörer som de inte vågar bråka med, svarade på det hela med en bild där han höjer en Cornetto glass mot skyn. En gest med symbolik.

Till och med Whedon tycks därmed ha tröttnat på hur Marvel mer och mer målar in sig ett hörn där kreativa filmskapare inte ryms. Det har som sagt hänt förut, till och med när serietidningsfilmerna tog sina första steg under 70-talet med Superman. Då var genren endast ett ungt barn och nu har vi ett helt släktträd med Marvel som dess patriark. Alla deras val kommer påverka resten och det är inte lovande i en värld där – enligt rykten – Guardians of the Galaxy anses som ”vågad”.

En som står i Marvels skugga är den andra seriejätten, DC Comics, som försöker hankra sig fram medan fadern alltid tycks ligga ett steg före. Ska vi verkligen låtsas som att Wonder Womans inkludering i nya Superman/Batman-rullen inte är ett sätt för dem att undvika en solofilm med superhjälten? Även fast Hunger Games drog in mer pengar än Man of Steel så verkar idéen att låta en stark kvinnliga ”superhjältinna” ta upp hela vita duken alldeles för skrämmande. Men det är klart att det är skrämmande när faktumet kvarstår att Scarlett Johansson under flera år har diskuterat en egen film för sin karaktär Black Widow och ännu verkar inget vara klart.

Tim Burton och Michael Keaton på inspelningen av Batman (1989).

Kevin Feige och de andra tycks ha glömt att fundamentet de står på är byggt av nyskapande regissörer och risker. Få trodde att Tim Burton (eller på Michael Keaton i huvudrollen) skulle kunna göra Batman rättvisa när allmänhetens bild av läderlappan i mänsklig gestaltning var Adam West och 60-talets pajiga serie. Eller när Bryan Singer kom med idéen att göra en ”realistisk” filmatisering av X-Men. Det var även den realism som skulle ge Christopher Nolan chansen att göra sin tolkning av en redan nämnd superhjälte.

När pengar går före kreativitet så dödar det även filmskapandets passion. Columbia Pictures verkar ha förstått detta och därför har Marc Webbs The Amazing Spider-Man i alla fall hjärta medan Marvels är lika artificiellt som Tony Starks. Låt oss även se på X-Men franschisen driven av Lauren Shuler Donner, en ensam kvinna i en värld av män. Där har vi Mystique, en kampsportsbegåvad hjälte – istället för en kvinna i nöd – som tar upp mer plats för varje film. En del skulle hävda att detta beror på Jennifer Lawrences popularitet men om det nu är fallet borde väl Johansson redan ha säkrat en egen film? 

Ifall Kevin Feige tänker fortsätta bygga på sitt imperium med medelmåttiga karaktärer likt Ant-Man och Doctor Strange så krävs nytänkande snillen likt Edgar Wright. Synd bara att de måste genomgå dessa sektliknande invigningar där kvalificering endast kan nås efter ett dussin revisioner av manuset.            

Därmed är en sak i slutändan säker: Ant-Man är förlorad. Bland den religiösa nördkulturen är Wright en gestalt av gudalika proportioner. Faktumet att andrahandsvalet Adam McKay drog sig ur efter ett dygn gör inget bättre. När de väl fann en regissör så blev det Peyton Reed, mest känd för en 6 år gammal komedi med Jim Carrey. Fansen kommer (de allra flesta har redan) att vända filmen ryggen när den går upp på biograferna likt ett tal från Jimmie Åkesson. Jag tvivlar tyvärr inte på att detta är den första i raden av många förluster inom den ständigt växande genren. Om nu de senaste ryktena stämmer – att Wright även lämnade pågrund av produktplacering – lär superhjältefilmer snart vara tillbaka där de en gång föll.