Bland all bra och nyskapande rap 2015 har att erbjuda gör Divine Council och Lord Linco den mest spännande.

Att det finns gott om grupper och kollektiv inom rap är knappast någon underdrift. Sedan internet blev en av genrens främsta redskap sprudlar det med konstellationer av likasinnade artister bland det vida nätets alla hörn. Utbudet kan dock kännas överflödigt när alla inte erbjuder någonting nytt, utan snarare följer trender. Detta är dock inte fallet med Erykah Badus nya favoriter i Divine Council, ett kollektiv bestående av Cyrax, ICYTWAT, $ilkmoney och dess de facto Lord Linco, som i helgen släppte sitt nya album.

På Love Hard, Die Young mixar Virgina-rapparen influenser som obskyr soul, avant garde rnb och skränande punkrock likt en självlärd kock, lagandes en middag för två han i slutändan vet att han äter själv. Resultatet blir till en säregen stil, svår att placera, vars skrovliga ljudbild gör Linco till en oslipad diamant värd att ställa ut i en Post-Based värld.

Med sin skrovlig röst ämnad för en vocoder kan Lord Lincos unga knarknynnande stämma famla mellan scenerier uppbyggda av Always Friends dramatiska synthar, för att landa bland de 808s-flytande tropiska housetonerna Lateisha erbjuder och lyftas till ovan med Place Like This vemodigt pitchade änglakörer. När den högt ljudande basen och trummorna sedan kickar in hintar det om ett artisteri förfinat men medvetet bristfälligt, likt hur en repad cd-skiva kan hitta undangömda melodier i en hackande loop.

Över elva spår lyckas renässansmannen helt enkelt springa varv runt både progressiva rnb-sensationer och Atlantas trapscen med sitt hårdnackade men ack så mjuka flow, lämnandes alla med en förvirrat avundsam blick på sina ögon. För att ta renässansliknelse än längre verkar Linco och hans vänner sätta Bastiljen i brand just nu, och Versailles inneboende gör bäst i att stå redo vid portarna.

2015 har varit ett starkt år för de unga artister vars talang har bemästrat Soundclouds kapaciteter. Men bland alla låtar som pendlar fram och tillbaka i myllret av reclouds – alltså musikdelningsforumets benämning för retweets – sticker Lord Linco, tillsammans med Divine Council, ut allra mest. Efter låtar med Power Rangers-referenser, förkrossande klubbkvällar gjorda för tv-sända tonårsromans och ett generationsenligt doftande R Kelly-flexande kan säkert resten av världen inse detta. 

Rapparen Lil B är bland rapfans lika hatad som han är älskad. En del avgudar The Based God och liknar hans ofta grafiska texter med psalmer. Andra är mer benägna att peka ut honom som en falsk profet, en talanglös galning med alldeles för stort mediautrymme. Säg vad du vill men faktumet är att med sina nästintill hundratals mixtapes har rapparen under de senaste åren format genren. Dock finns det – bland de grova och tämligen oslipade texterna – en person väl medveten om sin omvärld vilket lyser igenom på No Black Person Is Ugly.

Är den nya låten ”THE MOST POWERFUL SONG OF DECADE”? Det går i alla fall inte att blunda för dess importans när Lil B tar sig an ämnen likt rasism och våldtäkt. Bland alla progressiva rappare det kan tänkas finnas är det få vars röst har ljudit likt denna. I den minst lika fenomenala musikvideon tar Lil B sig fram längs gator för att visa på att alla människor är vackra; däremot är det ett budskap alla inte tycks ha tagit till sig och hur det yttrar sig illustreras genom ett febrilt sökande genom en labyrint av vita ansikten i ett tidningsstånd. Århundradets viktigaste låt? Ja kanske.

Lägg därför undan de fördomar du kan tänkas ha om Lil B för denna reflektion över världen vi lever i, lika medryckande som den är rörande.

Thank You Based God.