Om du — precis som jag — stundtals försöker förtränga ungdomsåren av utköpt fulöl, svartvit-randiga tröjor och det vida utbudet av indiemusik borde termen ”indierap” väcka anstöt. Vare sig jag avskydde den tidens indie så pass mycket, eller bara allt omkring det, blev onekligen dess artister måltavlor för mina spydiga och tonårsladdade kommentarer. 16-åringen inom mig borde därav vända ryggen till vid första anblick av rapparen London O’Connors konstnärliga uppsåt, dock finner jag inget annat än fascination för denna brittiska artists bloggbetitlade indierap.
Men för att snabbt återvända till det förflutna, det går inte att undanfly faktumet att jag alltid var svag för Julian Casablancas — från allas indiedarlings The Strokes — soloprojekt Phrazes for the Youth, vars retrofuturistiska synthmelodier ledde till att jag slet sönder min t-shirt framför min dåtida crush medan Casablancas uppträdde något förfriskad på en soldränkt festivalscen för flera år sen. Maskulina manifestationer av den sorten har jag aldrig varit byggd för, men jag kan ändå se tillbaka på det tillfället av befriad självkontroll med vurmande känslor när jag hör Londons nya album O∆ — där de surrande retrofuturistiska syntharna från de expansiva åren gör en lågmäld återkomst till mitt liv.
Med ett flow rullandes längst trottoarerna och en röst darrandes likt fuktiga läppar mot varandra tar London oss med på resan nerför sin gata genom ett album byggt kring den svävande längtan, suktandet, efter att lämna den sömniga förortens trygga omfång. Narrativet följer en dag i denna vardag av andnöd där rapparen bland annat stirrar oskuldsfullt ut genom fönstret, finner någon att förälska sig i och får i slutändan hjärtat krossat med naiviteten — helt enkelt ditt stereotypiska indiekoncept. Dock blir det enklare att förälska sig i en återkommande historia inbäddad i ett sceneri av färggranna ljudbilder och berättat genom Londons impulsiva pendlande mellan självgoda rapverser och fragilt sjungna refränger, som upphöjer känslan av anspråkslöshet till något genuint.
Som sagt, klassiska sagor om romanser lagda i en småstadsdoftande bubbla av själlöshet finns det hundratals av. Samtidigt krävs inte mer än en liten spricka för att något fantastiskt ska kunna sippra ut, vilket är precis vad London O’Connor — jämnårig med mig — har gjort efter de åren då ”vara indie” var allt för vissa. Ensliga promenadstråk ges här liv, cigaretter brinner till filtret efter frenetiskt munblossande och en överhängande känsla av juli-strapatser fyller tio spår med den ständigt relaterbara London vid sin loggbok.
Är det en längtan efter ett soundtrack till den än så länge molniga sommar som gör mig något partisk? Av de stutsande ackorden kan jag nämligen känna medvinden i ryggen på road trip anthemen Steal och hur dragkraft sliter i hjärtat på kärleksuppgörelsen GUTS — och bara där har vi två känslor synonyma med den rådande årstiden.
Oddsen talade emot men ändå lyckades denna kärlekshistoria fängsla mig, och ett ledmotiv för kommande månader är nog funnet. Kanske hatade jag aldrig indiemusik så pass mycket från första början, måhända att det endast var något jag försökte intala mig själv — ni vet det där med att finna sin identitet är aldrig enkelt, tur att London i alla fall hade en stjärnlogg för sina eskapader.
