Efter en tid i limbo återvänder Nadia Tehran med en hänsynslös ep där sångaren, rapparen och revoltkatalysatorn utmanar omvärlden med nyanserad upprorsstämning.

Ibland måste vi nå frihet genom att först dö lite, en udda filosofi Nadia Tehran tycks känna igen sig i. Efter att ha klamrat sig fast i grenar och rötter har hon äntligen lyckats ta sig ur det bottenlösa träsk som storbolagsindustrin kan vara. Nu är den svenska artisten som pånyttfödd – vilket hon titulerar genom att addera det egna efternamnet till artistnamnet – och friare än någonsin tidigare. Detta firas med släppet av den efterlängtade ep:n Life Is Cheap, Death Is Free – en titel vars andemening är helt i linje med projektets nihilistiska punkmentalitet.

Redan på öppningsspåret, den tidigare singeln Refugee, sätts tonen med Nadias internationella revoltanthem. Här kolliderar hennes längtan efter tillhörighet med omvärldens uppfattningar likt låtens dånande basgång med dess sällsamma stråkar, vilket ger låtens innebörd en extra personlig tyngd – influerat av hur hennes iranska ursprung ställdes mot den svenska medelklassen i barndomens Jönköping. Attityden är uppenbart härdad av den verklighet som ljuder med Nadias raspande röst och växer med musiken, från Rather This tristessdödande trummor – på ett beat swangin likt en narkotikaeleverad joyride bland flimrande trafikljus – till Cash Flows omtumlande balansgång mellan distad adrenalinchock och praktfull synthtripp, med ett outro till överdos av häpnadsväckande ljudbilder. Ett perfekt soundtrack för när Uma Thurman tänker återinförskaffa sina svarta bangs och än en gång vira John Travolta runt sitt lillfinger under en nattlig kokseskapad.

Pulsen i Life Is Cheap, Death Is Free är just denna raveartade och anarkistiska svärta, paketerad i en ilska driven av samhällets fördömande ögon – blickandes ner på ep:ns huvudperson, vars ena näve är riktad mot skyn, och med vingar lyfter genom produktioner där bland annat producenten Yung Guds säregna drag kan höras.

I slutändan tycks Nadia dock lämna tumultet bakom sig – i alla fall för en stund – och finner istället något bortom horisonten, bland stjärnorna, med projektets sista och mer stillsamma låt Superstars. Denna ode till den iranska sångerskan Googoosh och hennes kamp för sin musik, sitt land och kultur avrundar Nadia Tehrans egen. För den här gången det vill säga, för nu när hon är fri lär det inte dröja länge före hon än en gång golvar oss med egensinniga kontraster av punk och persiska popinfluenser.