Oscarsgalan, den klassiska filmgalan ingen och alla bryr sig om.

Tidigare idag innan nomineringarna hade släppts, och nyheten om den legendariska skådespelaren Alan Rickmans bortgång spreds, sa alla: ”Oscarsgalan? Vem fan bryr sig.” Nu när nomineringarna har släppts, och Alan Rickman tragiskt nog fortfarande är död efter en längre kamp med cancer, så har alla någonting att säga om Oscarsgalan. Visst, det finns kanske andra saker här i livet som jag borde prioritera, men skit i det, starta maskineriet! Här är fem viktiga åsikter om nomineringarna.

Alicia Vikander är en stjärna!

Woho, ja! Alicia Vikander är en stjärna! Känner ni peppen? Okej, jag kan förstå om ni inte känner peppen, för fram tills nu hade i alla fall jag börjat misstänka att Sverige hade glömt bort en av sina bästa skådespelare. Vikander har haft ett strålande år, från att ha spelat robot i hyllad sci-fi till en huvudroll i en sån där halvlyckad blockbusterremake – vi pratar alltså fortfarande om två olika filmer – och såklart birollen i The Danish Girl som hon nu har fått sin första Oscarsnominering för. På hemmaplan har dock inte framgångarna diskuterats alls så mycket som en kanske hade förväntat sig, men bättre sent än aldrig, antar jag.

Jennifer Jason Leigh är också helt uppenbart en stjärna

Precis som Alicia Vikander är Jennifer Jason Leigh nominerad till sin första Oscar för insatsen i The Hateful Eight. Att Jason Leigh har 30 år av fantastiska roller i sin resumé talar till hennes fördel, kan vi i alla fall hoppas. Visst, Quentin Tarantinos senaste var kanske inte min favorit bland hans hyperboliska äventyr i genrepornografi, dock besitter filmen en rad kvalitéer ingen kan förneka, och en av dem är Jennifer Jason Leigh. Ge kvinnan en Oscar för i helvete, det är på tiden.

George Miller är odödlig

Det skulle inte förvåna mig ifall den åldrade regissören George Miller tog hjälp av en postapokalyptisk dopningsmekanik lik den skurken Immortan Joe brukar i hans film Mad Max: Fury Road. 70-åringen återvände triumfartat till den motoroljade domedagsgenre och filmserie han revolutionerade och övergav på 80-talet – för att göra barnfilmer som Babe – men återvände förra året, efter 30 år, för att presentera en actionfilm dimensioner bättre än vad regissörer 30 år yngre än honom kan åstakomma. Om inte den där meningen fick dig att tappa andan, så fick säkerligen Mad Max: Fury Road dig att göra det. Detta galna geni Miller förtjänar en statyett, dessutom behöver knappast det endast galna svinet Alejandro González Iñárritu en till. Vi vet ju trots allt inte när regissören tänker återvända till ökenlandet, bara att det blir någon gång i framtiden – rapporteringen från tidigare i veckan om att Fury Road skulle var den sista stämmer såklart inte.

Alla är ännu en gång vita

Okej, ifall vi ska komma på en bra och omtyckt biosuccé från det gångna året som inte är Star Wars: The Force Awakens, vilken kommer ni att tänka på då? Furious 7? Knappast. Straight Outta Compton? Ja, förmodligen. Därför borde det glädja alla att filmen faktiskt knep en nominering idag, men det var inte Jason Mitchell i rollen som Eazy-E utan för Bästa originalmanus, det finns dock en liten om något förutsägbara hake. Det samhällspolitiska och självbiografiska dramat om den afroamerikanska rapgruppen NWA skrevs av två vita personer. Kollar vi bland nomineringarna överhuvudtaget är det vita ansikten överallt, så trots efter förra årets avslöjande och många år av stark kritik, tänker galan fortsätta att låtsas som om att representation inte spelar roll. Antar att värden Chris Rock har ammunition för en del obekväma skämt nu i alla fall.

Ge Leonardo DiCaprio en Oscar…

Ärligt talat, Leos ständiga förloranden är en meme vid det här laget uttjatad. Visst, motståndet är fascinerande blekt och hans epos av att göra vidriga, ack så vidriga saker för en guldgubbe i The Revenant var ännu endast ett fordon för  Iñárritus hybris. Men om DiCaprio till slut ska ta hem en Oscar kan det väl lika gärna vara en oförtjänt sådan. Tar The Revenant däremot hem en för Bästa film, eller Iñárritu för Bästa regi, ja, då är jag redo att ha åsikter om Oscarsgalan igen.

I fredags hade Straight Outta Compton premiär i USA*, en film om den legendariska rapgruppen NWA, och lyckades toppa förväntningarna genom att dubbla sin budget i intänkter under helgen.

Kritiker har även talat gott om den F. Gary Gray-regisserade filmen, främst första halvan medan många menar att den andra faller på biopic-klichéer. Detta är förmodligen ett resultat av att de två NWA-medlemmarna Ice Cube och Dr Dre producerar det historiska rapeposet, vilket även kan förklara varför vissa händelser inte äger rum i filmen – till exempel när Dre misshandlade journalisten Dee Barnes.

Det var vid en releasefest i januari 1991 Dr Dre attackerade Barnes efter att programmet Pump It Up – som hon under tiden var programledare för – hade sänt ett segment där den då nyblivna soloartisten Ice Cube dissade sina gamla rapkollegor.

”Dre later told Rolling Stone, ‘It ain’t no big thing – I just threw her through a door.’ He pleaded no contest to assault charges. Barnes’s civil suit against Dre was settled out of court.”

Dee Barnes berättar nu, efter att ha sett Straight Outta Compton, om misshandeln i en essä för Gawker. Inte för att hon anser att händelsen borde ha skildrats – då den enligt henne är för våldsam – utan för att historien fortfarande måste berättas. Dock kan jag inte uppmana er att läsa denna text utan att inflika om hur tung den är att ta sig igenom, Barnes berättar väldigt gripande om vad hon trodde skulle ta hennes liv.

Journalisten går även in på det förbluffande faktumet att Straight Outta Comptons regissör F. Gary Grays filmade den ödesmättade intervjun med Ice Cube, som producenterna sedan valde att inkludera i programmet mot hennes vilja. De såg tittarsiffror, Barnes såg något farligare.

Nu flera år senare är Gray och Dr Dre båda väldigt motvilliga vid frågor rörande detta ämne. Den framgångsrika producenten sa själv nyligen endast att han ”gjorde en hel del dumt som ung”. Ja, skoja inte, för det finns ännu fler historier likt denna och Dee Barnes har inte glömt dem heller. Dre skall även ha misshandlat artisten Tairrie B och ex-flickvännen Michel’le:

”I didn’t want to see a depiction of me getting beat up, just like I didn’t want to see a depiction of Dre beating up Michel’le, his one-time girlfriend who recently summed up their relationship this way: ‘I was just a quiet girlfriend who got beat on and told to sit down and shut up.”

”In 1990, at a Grammys party in front of an A-List crowd, Dr. Dre assaulted Tairrie B. This was a year before my assault. In an interview, F. Gary Gray said these were considered “side stories” and not important to the narrative.”

Dee Barnes har själv ett förflutet inom rap och kände medlemmarna i NWA före deras genombrott, och före misshandeln hade hon aldrig personligen upplevt det språk eller beteende gruppen målade upp i låtar som A Bitch Iz a Bitch. Efter händelsen har mötena inte helt oväntat varit ett fåtal. Medan hon försonades med Eazy-E innan hans död verkar Ice Cube inte vilja veta av henne. Jobben inom tv-branschen blev även färre vilket hon själv misstänker att Dr Dre, eller i alla fall rädslan för honom, kan ha bidragit till.

Ha detta i åtanke när doktorn åter är i ropet med en ny film, nytt album och utstuderade intervjuer ledda av rappare som Kendrick Lamar. För medan åsikter kring över 25 år gamla mysogyniska texter – som rapparen D.O.C. ändå skrev –  är populära nu, men knappast åstakommer något, har Dee Barnes en desto viktigare historia att berätta** om kvinnohatet inom musik- och nöjesbranschen.

*Straight Outta Compton har ännu ingen planerad premiär i Sverige, men pågrund av en hög efterfrågan jobbar SF hårt för att den ska gå upp här.

**Dee Barnes skriver på sin egna självbiografi som någon behöver publicera nu.