Efter en tid i limbo återvänder Nadia Tehran med en hänsynslös ep där sångaren, rapparen och revoltkatalysatorn utmanar omvärlden med nyanserad upprorsstämning.

Ibland måste vi nå frihet genom att först dö lite, en udda filosofi Nadia Tehran tycks känna igen sig i. Efter att ha klamrat sig fast i grenar och rötter har hon äntligen lyckats ta sig ur det bottenlösa träsk som storbolagsindustrin kan vara. Nu är den svenska artisten som pånyttfödd – vilket hon titulerar genom att addera det egna efternamnet till artistnamnet – och friare än någonsin tidigare. Detta firas med släppet av den efterlängtade ep:n Life Is Cheap, Death Is Free – en titel vars andemening är helt i linje med projektets nihilistiska punkmentalitet.

Redan på öppningsspåret, den tidigare singeln Refugee, sätts tonen med Nadias internationella revoltanthem. Här kolliderar hennes längtan efter tillhörighet med omvärldens uppfattningar likt låtens dånande basgång med dess sällsamma stråkar, vilket ger låtens innebörd en extra personlig tyngd – influerat av hur hennes iranska ursprung ställdes mot den svenska medelklassen i barndomens Jönköping. Attityden är uppenbart härdad av den verklighet som ljuder med Nadias raspande röst och växer med musiken, från Rather This tristessdödande trummor – på ett beat swangin likt en narkotikaeleverad joyride bland flimrande trafikljus – till Cash Flows omtumlande balansgång mellan distad adrenalinchock och praktfull synthtripp, med ett outro till överdos av häpnadsväckande ljudbilder. Ett perfekt soundtrack för när Uma Thurman tänker återinförskaffa sina svarta bangs och än en gång vira John Travolta runt sitt lillfinger under en nattlig kokseskapad.

Pulsen i Life Is Cheap, Death Is Free är just denna raveartade och anarkistiska svärta, paketerad i en ilska driven av samhällets fördömande ögon – blickandes ner på ep:ns huvudperson, vars ena näve är riktad mot skyn, och med vingar lyfter genom produktioner där bland annat producenten Yung Guds säregna drag kan höras.

I slutändan tycks Nadia dock lämna tumultet bakom sig – i alla fall för en stund – och finner istället något bortom horisonten, bland stjärnorna, med projektets sista och mer stillsamma låt Superstars. Denna ode till den iranska sångerskan Googoosh och hennes kamp för sin musik, sitt land och kultur avrundar Nadia Tehrans egen. För den här gången det vill säga, för nu när hon är fri lär det inte dröja länge före hon än en gång golvar oss med egensinniga kontraster av punk och persiska popinfluenser.

Som om Yemi hade varit nedfrusen i en kryostillande sömn sen det tidiga 2000-talet, börjar nu isen längs hans ansikte smälta, redo att explodera med den nya singeln Fenix – en låt doftande av överarbetade rökmaskiner och med pulsen av frenetiska strobeljus taget ur en illegal klubbtillställning för ett decennium sen.

För den musikintresserade 90-talisten var ZTV en logisk tillflyktsort efter milleniumskiftet. Även fast kanalen erbjöd allt från uttjatade listettor till svettig hårdrock, vilade något mer lockande under tablåns senare timmar. Elektronisk musik härstammande från Europa likt trance, hardstyle och givna eurodance hade där och då ett hem, samt en kultur, ytterst främmande för någon vars klubbliv inte ens hade börjat bubbla.

Nu flera år senare återuppstår den – precis som fågeln – med Yemis senaste låt. En självsäker rap-odyssé om odödlighet, slumrandes i en annan tid med en alarmklocka satt på år 2015. Med rader om den vardagliga grinden tar rapparen sikte mot skyn – och får luft under sina vingar när producenten Yung Guds vrålande melodier assisterar – redo att aldrig någonsin återvända hem. Det är lika nostalgiskt som egensinnigt framåtsträvande, och Yemi gör sitt hittills största avtryck på ett Stockholm där endast nattljusen härskar.

Om inte vurmen för hardstyle-gnistrande ljudbilder var nog med låten, ges den desto mer sprängkraft när den ackompanjerande videon regisserad av Natan Gullström träder in i bild. Uppbackad av den redan nämnda producenten, rapkollegan Busu och dansaren Evelina Jacobson Potenciano – vars rörelser är av den hypnotiserande sorten – ges Yemi en storslagen entré och tas därefter på en medryckande resa. En vid vy över ett vattendränkt grustag blir till ett inferno helt i linje med musiken när vi alla tas igenom skärselden. Det är en rödfiltrerade adrenalinchock, gjord för att slita sönder sulor till medan synder dryper längs kroppen – med andra ord, droppa denna när ravesugna själar siktar mot himlen Gud.