Att ta sig fram i musikbranschen kan vara en kamp — en kamp många ofta förlorar. Tanken på all den briljanta men ohörda musik där ute som aldrig kommer snudda våra öron är svindlande. Alla de musiker som aldrig kommer få den upprättelse de förtjänar är hjärteskärande. En vanlig missuppfattning är att dagens pr-klimat skulle underlätta för artister, från skivbolag till sociala medier och kreativa lekplatser likt Soundcloud — detta överflöde av plattformar kan ibland gå från hjälpmedel till krycka när ett konstant flöde av musik blir till ett ständigt snurrande hjul där du antingen kan hålla dig på topp eller nå den oangenäma botten.

Problematiken är prominent inom alla genres men kanske främst rap vars ljudbild är bredare än någonsin. Några som har upplevt dess grusande verklighet är Main Attrakionz.

Klassisk cloud rap producerad av Friendzone

Duon bestående av Squadda B och Mondre Man härstammar från The Jackas hemtrakter Bay Area och har sen år tillbaka nämnts som pionjärerna inom subgenren cloud rap. Diverse bloggar fick upp ögonen för dem under början av 2010-talet och föll direkt för deras släpande drogestetiska flows över atmosfäriska beats, där melankoli och eufori blandades ut med Imogen Heap-samples och Lex Luger-trummor. En av bloggarna som upptäckte dem var den nyligen bortgångne A$AP Yams och — utöver ett gästinhopp — kan deras inflytande återfinnas över hela A$AP Rockys första mixtape tillika genombrott Live Love A$AP där även producent-partnern Clams Casino låg bakom de mest känsloladdade låtarna.

Många hade förhoppningarna om att en låt på den då omåttligt hypade Rockys debut skulle ge duon den uppmärksamhet de förtjänade. Faktumet att de samma år släppte 808s & Dark Grapes 2 — som endast kan liknas vid cloud raps bibel — gjorde det ännu svårare att se hur det karriärsbetryggande gensvaret uteblev. Samtidigt är det uppenbart att deras fingeravtryck numera kan spåras till en rad större artister — från internationella tungviktare som The Weeknd och Wiz Khalifa till vår lätt kontroversiella svensk Yung Lean — medan cloud raps DNA konstant utvecklas och ger upphov till nya yttringar främst bland Soundclouds flöden. Kanske är detta den förödande realiteten för banbrytarna alla tog för givet? Att medan appropriatörer susar förbi hållplatserna på karriärsstegen så lämnas de vid vägkanten.

Men Main Attrakionz har varken vuxit sig bittra med åren eller gett upp hoppet, utan håller fast vid den signatursenligt positiva inställning som färgat många av deras låtar. Tillsammans med de trogna vännerna i producentduon Friendzone har de tagit fram ett tredje kapitel i deras hyllade 808s-serie som kanske kan ge alla fyra den efterlängtade upprättelsen. Nyheten att albumet släpps 12 maj firas idag med ett nytt och efterlängtat smakprov gästat av flera medlemmar från deras Green Ova-kollektiv.  

Den karakteristiskt hänförande singeln vid namnet G.O. Style bär på den alltid lika svävande ljudbilden — nu mer storartad än någonsin — och är gjord för att zona ut till när tillvarons omgivning tycks dra i en. Här finner vi duon rappandes överlägset troingivande till nedtonade men trance-esqua synthmelodier och tropiska pianoackords ackompanjerade av högoktaniga trummor. Resultatet kan enkelt liknas vid den musikaliska motsvarighet till en dröm om bättre tider — vilket just detta gäng förtjänar denna sommar.

Taking back our old sound var det och låt oss hoppas att den annalkande sommaren är då de gör det.   

Rapmusik har stått för en del rejäla utsvängningar under de senaste åren, från den dagen att Lil B var based tycks inget ha varit detsamma. Nu ser vi rappare som svenska Yung Lean turnéra igenom USA och hänga med Justin Bieber medan han sprider sitt nedstämda gospel. Gemensamt för Based God och Sad Boys de facto är att de båda har stått på ett minst sagt stabilt fundament byggt av producenter. Bakom några av Lil Bs mest omtalade låtar stod till exempel Clams Casino som även skulle ge A$AP Rocky ett enormt lyft med sina molnbaserade beats. Kring Yung Lean finns ett helt gäng av beatmakare från Stockholm men även utanför vårat lands gränser har han funnit talanger, en av dem är Suicideyear som nu släpper debutalbumet Remembrance.

Baton Rouge-producenten har de senaste åren cirkulerat kring vad som kan liknas med en underground-scen uppbyggd på internet. Genom samarbeten med rappare som postpunk-konnässören Antwon och evangeliska hymner till remixer på större namn som Future har hans momentum vuxit för varje uppladdning på Soundcloud. Det har varit en resa på några förföriska år då Suicideyear verkar ha förberett sina lyssnare för något större och nu med sitt nya album verkar vi äntligen ha nått destinationen.

Ljudbilden tycks vara klarare än någonsin medan jag tar mig igenom bilderna i Pitchforks mediaspelare. Vyer från Louisana till Florida, gifs skildrande sömniga kvarter, nedsläckta rum och kalla nätter – allt detta känns som en resa genom den unge James Prudhommes tankar under skapelseprocessen av dessa låtar. Även ifall han inte är den mest tekniskt slipade av denna nya generation producenter så verkar Prudhomme ha ytterst nära till ett känslomässigt gap redo att förtära omvärlden. Resultatet är hopp och förtvivlan kompat av igenkännbara trummor med medryckande nostalgiska synthmönster från ett 16 pixlat universum. Remembrance tycks härstämma i en plats där ungdomlig melankoli möter eufori – en samlevnad värd att förälska sig i.

Var denna fäbless för tunga snares och trippande SNES-esque synthar kommer ifrån är inte svårt att föreställa sig. Jag skulle inte förvånas ifall det var i pojkrummet, med en spelkontroll i handen och den brusande bilden av Zelda framför ögonen medan ljudet av Master P – hemstadens mest kända rappare – ekade utanför fönstret som framgångsreceptet skänktes till Suicideyear likt en gudagåva. Sista komponenten var förmodligen en skiva av Slowdive och nu några år senare har vi den fantastiska låtsamling ni kan ta del av här.

Ett instagramflöde som tycks kontrolleras av en skyltdocka. 

En Youtube gästad av Justin Biebers nattliga eskapader.

Samt en Soundcloud fylld med ballader och potentiella hits producerade av raps största uppstickare.

Det är bara några av alla de egendomligheter som gör Atlantas iLoveMakonnen till ett av hiphops mest spännande namn. I en värld där Lil B fortfarande plockar hem tusentals tittare på sin Youtube-kanal, där Yung Lean turnérar genom USA och där elitistiska rapteoretiker ännu inte har listat ut mysteriumet som är Riff Raff är kanske Makonnen den mest häpnandsväckande.

Under 1990-talet var Atlanta känt för dess smått excentriska rapkaraktärer likt Outkast och Goodie Mob. Texter samt instrumentaler tycktes gå en själavandring från den amerikanska södern till stjärnorna i vintergatan. Inte helt oväntat växte sig en motreaktion allt starkare när det nya millenniumet närmade sig och med den en ny subgenre som skulle bli den allra mest vitala utvecklingen inom rap. Bland öronbedövande 808s, synthdrivna symfonier och råa gatuskildringar från namn som Gucci Mane och Young Jeezy fann trap sitt hem i staden under 2000-talet. Någonstans under detta maktskifte skulle vi kanske kunna finna början på Makonnens DNA-stege.

För det finns något lättsamt och avslappnat vid 25-åringens närvaro som liknar andan av en smått bakåtlutad Big Boi i musikvideon till Da Art of Storytellin’. Men här existerar även ett mörker med sitt fäste i mer än musiken. Uppvuxen på gatan i Los Angeles där Marvin Gaye mördades – Makonnen flyttade under sin skoltid till modern i Atlanta och började sakta men säkert drömma om en framtid inom musiken. Hans liv tog dock en ytterst mörk vändning vid 18 års ålder då han anklagades för mordet på en av sina vänner. Risken fanns att han skulle få spendera upp till 25 år bakom galler vilket resulterad i en husarrest under två år fram tills att fallet lades ner. Men det som inte dödar gör en endast starkare och allt det där, för det var under denna period iLoveMakonnen skulle komma till liv.

Nu är vi här, sju år senare och en skapelse född i misär likt Frankensteins monster har förvandlats till en frisläppt själ allt fler förälskar sig i. Den karismatiske artisten verkade tillsynes okänd för endast några veckor sen men nu talar alla om honom – till och med Miley Cyrus. Det är dock inte helt oväntat med den uppbackning han har haft på sina ep:s I Love Makonnen och Drink More Water 4. Producenterna Metro Boomin, Sonny Digital och DunDeal ligger bakom några av de största hitsen från rappare likt Young Thug, Future och Kevin Gates. Men tillsammans med Makonnen har de skapat något som är bland det mest genreöverskridande inom rap just nu. För visst finns spåren av Futures raspiga röst dränkt i autotune i mer än bara beatsen men vår huvudkaraktärs sångröst drar främst inspiration från helt andra genres. 

I sin intervju med Noisey nämnde rapparen/sångaren/renässansmannen bland annat Steven Tyler, The Beach Boys och främst The Killers som sina största influenser vilket lyser igenom på låten On & Off där han lyckas anamma Brandon Flowers på en barnsligt smittsam refräng. Att Makonnen skulle ha ett lika brett register som Flowers är en uppenbar lögn men samtidigt finner han styrka och charm i sina brister. Resultatet är unikt samt roingivande – men även adrenalinkickande – där hans känsla för melodier och låtskrivande lever i en innerligt droginfluerad symbios. Detsamma gäller Sarah, ett galet experiment där känslor mixas likt partydroger bland melankolisk synthpop och klassiska trapmönster – för att sedan hantera det alltid lika delikata ämnet förlorade relationer. Makonnen lider dock inte av några svagheter när det kommer till ämnen associerade med klyschor, något hela hans portfolio skvallrar om.

För hurvida det handlar om att langa mdma att pudra näsan med, stämpla ut från jobbet på en tisdag eller bara renodlade under för dansgolvet så talar vi om något utöver det vanliga. iLoveMakonnen verkar leva inom sina egna ramar där mångsidighet är essentiell – samt befriande när nya artister suktar allt mer efter genombrottslåten från första startskottet. Makonnen har istället släppt musik stadigt utan några hämningar sen långt tillbaka och verkar vilja ta allt i sin egen takt. För i dessa tider när RnB-stjärnor floppar likt Johnny Depp-filmer krävs det att kunna balansera både kvalité och kvantitet, något Atlantas nya nyckelspelare bemästrar. Det finns liksom inget att hata när en artist gör musik att dansas till medan maskara blandat med tårar rinner längsmed kinderna. Inget!

Med tanke på hur allt fler verkar ta del av detta växande momentum kan sommarens andra hälft bli en i Makonnens tecken. Men var kommer vi finna honom ett år härifrån? På turné genom Europa? Eller blir han endast ett av alla de namn vi har glömt? Jag gissar på det förstnämnda för byggandet av mytologin inom detta alternativa Atlanta är långt ifrån över. Vänta bara tills han ska gå till klubben på en lördag, kommer världen ens kunna hantera det?

Dags och ge credit where it is due. Det var ändå Hugo från VBDFR som tipsade mig om iLoveMakonnen och han skrev även några ord tidigare denna månad. 

En till bild på Makonnen, han är för fin.

Sveriges mest enigmatiske rappare är utan tvekan Stockholms egna Yung Lean. Hans första framgångar kan liknas med att någon satte ett förstoringsglas mot tumblr och – här med en referens Lean själv kanske kan uppskatta – skapade det sociala nätverkets egna Mewtwo. Rapfans i USA mottog hans bisarra och ledsamma livsstil med öppna armar. Men här hemma rådde förvirring, vilket var väntat då hans flört med cloudrap var så långt ifrån allt svensk hiphop hade att erbjuda. 

Men det var då och rapparen har kommit långt sen dess. Ser vi till spelningar på Soundcloud och världsomsträckande turnér är han väl ändå en av vårt lands största artister just nu?

Jag hade knappast slängt ur mig ett sånt påstående förra året, men jag trivs tämligen väl med det Yung Lean har släppt under 2014. När han slog igenom med låtar likt Ginseng Strip kändes det hela som plojiga versioner av något amerikanska rappare gjorde bättre och beatsen var rena rama slöseriet. Men numera verkar han ha funnit en passande nivå där seriositet och lekfullhet möts vilket manifesteras väl i nya videon till Yoshi City. Här uttrycker han fuck a norm i en Fifth Element-esque video och visst verkar den inställningen funka när produktionsvärdet höjs för varje uppladdning på Youtube.

Från katakomber till ett gruppfoto med medlemmar ur egna kollektivet Sad Boys – samt vännerna i Gravity Boys – fångar den visuella resan ett flertal hintar av cyberpunk-influenser. Med andra ord är Lean och låtens producent Yung Gud kanske mer nostalgiska än en del skulle tro. Medan andra rappare drömmer om hiphops gyllene tider under 90-talets New York verkar dessa två ha blickarna mot årtiondets europeiska dansscen. Kanske är det där i min nyfunna fascination ligger (något är det med Guds beats). En sak är i alla fall saker: jag stör mig inte längre på raps kanske mest prosaiska röst och det är väl ändå något positivt.

Albumet Unknown Memory släpps senare i år.