Fortfarande lite bakis sen i fredags. Svag kropp det här. Fjällar bort det lager av min hud som blivit mörkare efter Thailandsresan. Karma man förtjänar. Smörjer in mig med en lavendeldoftande bodylotion innan jag ska iväg på söndagslunch. Umgås inte med killar. Vet inte vad det säger om mig. Ingen är smart eller kul nog att bara ha som vän. Jag ligger med dem isåfall. Vet inte vad det säger om mig. Drömde att mina kompisar, de jag umgås med, berättade att dem alla skulle flytta, jag grät och grät och grät. Undrar om vi har råd med Riche idag.

Det gör mig förlamad att tänka på denna dagen. En gång höll jag tal på Gustav Adolfs torg i Malmö, jag kollade ut över människorna men såg inga ansikten. Oftast brukar jag prata för fort och sluddrigt. Föddes med ett för kort tungband. Ingen hörde vad jag sa men snackade hela tiden ändå. På Gustav lät min röst annorlunda, liksom ren o jag kommer bara ihåg att det var som att vara under vatten. Såg inte orden på mina papper. Någon intervjuade mig och felciterade dagen efter. De skrev ”Jag älskar att systerskapet aldrig varit så starkt” när det i själva verket fanns med ett ”tidigare” mellan aldrig och varit. Men de kanske aldrig var särskilt starkt. Inte ens då.

Gick hem o grät den kvällen, var helt dränerad av upp- och urladdning. Har nog inte gått på en enda demonstration sen dess. Det gör lika reell skillnad som en delning på Instagram. Har känt sånt äckel över att ens prata och diskutera om något som kallas rättigheter. Jag tror typ inte längre på det. Det talade ordet gör inte heller nån skillnad. Klippte av dedär tungbandet hos logopedspecialisten för att kunna prata tydligare, men det gjorde ingen skillnad. 

Jag känner idag bara en person som fortfarande bryr sig om att krossa patriarkatet. O då har jag ändå i sex års tid befunnit mig i en s.k feministbubbla. Men ingen orkar längre. Kraften är förbrukad och motståndet är oetablerat och suddigt. Bara en person kvar. Faktiskt min enda manliga vän. Han bor på andra sidan sundet och använder det som förklaring till varför han fortfarande orkar. Jimmie vill ju att det ska vara som det är där. O det är därför han orkar bry sig.

Får man skriva att man vill att J*mmie Å*esson ska d*? Om man nu vill det. Det får man inte va? Att man hatar honom? Starkt ogillar? Jag kan inte fatta att jag befinner mig i den tysta massan. Jag står inte och håller tal på Gustav längre, jag bråkar inte med kommunalrådet, jag engagerar mig inte ideellt. Jag delar inte ens något på Instagram. Jag reagerar med ett lugnt skrattiliskratt om någon skulle säga något nu som för sex år sen provocerade mig. Allt är förbrukat.

Två saker som man inte borde få ägna sig åt i ung ålder

1. Aktivism
2. Kärlek

Är man kär i tidig ålder oavsett om man är dåligt kär eller underbart kär så får ens lilla kropp inse saker man inte borde behöva inse. Man känner saker man inte ska behöva känna, och man förfaller lättare i kärlekens vallgrav.

För mig finns det en korrelation mellan Y= aktivism och X= kärlek. Då x blir tiden och åren jag spenderat i det fluffiga, underbara och vidriga kaninhål medans Y är reaktionen på det och försöket att ta sig där ifrån. Det låter som att X var något fult och hemskt men så var det inte. Verkligen inte. Men jag var för bara för ung för kärlek och då blir allt så förbrukat. Man måste liksom börja om sen igen. Bygga upp sig själv på nytt med hjälp av det man kommer åt o då blev det för min del Y. Orsakssambandet är för mig uppenbart, ingen olycklig kärlek-> ingen ilska -> ingen aktivism.

skrattiliskratt

Så man står där på Gustav, man behöver inte höja sin fkn röst för högtalarna är på max och ljudet ekar mot husfasaderna. Rösten går sönder sen ändå för man skriker i en megafon man blivit ofrivilligt tilldelad. Den är kall och jag har inga vantar. Kunde man inte ha 8e mars på 8e maj. Jag kommer inte demonstrera idag heller. Inte som för att ta avstånd. Men för att jag inte orkar. Ska ju på söndagslunch!!! Jag hatar att jag inte orkar o kom inte och säg att kvinnor har rätt till att inte orka för det är inte sant. Eller jo det är det som är grejen, det är sant men inte ens det orkar jag bryr mig om.

Vill bara att Jimmie ska 

Saknar 2014 feminismen, då fanns det ändå ett etablerat motstånd för vita tjejer som jag. Bekvämt och härligt, platt men ändå ett någonting. Nu finns det ingenting o det gör mig rädd och besviken. Är så orolig inför valet som om de vore en döende släkting. Det kommer att ske även om de e lång tid kvar o jag kan inte göra något åt saken. Sitta där på dödsbädden och säga ha det gött! Förbereda sig mentalt för en värld som ser annorlunda ut än den man nu lever i. Stora penseldrag jag vet men, vafan. De e liksom inte ens ett skämt längre. Det har verkligen krupit in under allas skinn. Det är ens eget solbrända fjällande lavendeldoftande skinn.

Det värsta är att det är så lätt att inte orka bry sig. Måste arbeta aktivt för att orka ta in allt, o jag orkar inte ta in något. Så jag förlikar mig med orkeslösheten för att orka. Förlikar mig med att vara något som kallas kvinna för att orka vara det. För att jag inte orkar vara det.

Det suger.

Ner till kamp.