Efter fortsatt kritik mot Åhléns val att sälja de rökskadade produkterna (till rabatterat pris) från fredagens terrorattack har de nu publicerat en ursäkt (se ovan) på sin Facebook sida “för ett dåligt beslut” och informerar om att de inte kommer att sälja de skadade produkterna.

Dvs det enda rimliga att göra i detta läge. Det enda rimliga.

Men jag kan inte riktigt släppa att det impulsiva beslutet som fattades i den här situationen var att öppna varuhuset – även om det var sprunget ur “tanken om att stå upp för öppenhet och inte låta onda krafter få styra våra liv” – så snabbt som möjligt på bekostnad av sin egen moral och humanitet.

Jag kan inte släppa det. Och jag kommer inte att besöka Åhléns på ett bra tag därav.

Med start imorgon kommer Åhléns City att rea ut sina rökskadade produkter. Såhär såg ett mail ut som de tidigare idag skickade till sina kunder:

Jag har tänkt en hel del på min blogg på sista tiden (ca varje dag) och skämts. Den har ju inte varit en fungerande/faktisk blogg sedan… 2015? Jag har tänkt på varför jag inte känner ett sug att skriva. Varför det inte händer. Varför jag har gått från att med glädje skriva prick varje dag till ca en gång i månaden. Jag har tänkt och jag har kommit fram till följande:

Att bevaka “modenyheter” dagligen är helt irrelevant i bloggformat då den modeintresserade personen kan hitta dem straight from the source en sekund efter att de skett på exempelvis vogue.com eller Instagram eller Twitter eller Facebook. Varför vänta in en bloggare? Varför läsa i andra hand? För varje år som går går allt som har med WWW (ja jag är 55 plus) att göra snabbare och snabbare och snabbare. Och jag orkar inte sitta och invänta nyheter dygnet runt för att sedan skriva så fort jag får/ser dem, inte ens hinna tänka. Det är omöjligt att hinna före någon. Sen är väl poängen med t.ex. min blogg att en vill läsa någon slags analys, en persons tankar kring nyheten. Men det är ytterst sällan det händer något särskilt intressant, och att jag känner ens lite grann inför det. Och då slutar det hela i att jag fullständigt skiter i mina egna ord, mina egna åsikter. Och vem vill läsa text som den som skrivit den inte ens bryr sig om?

Summa summarum, jag måste antingen omformatera min blogg- hitta ett nytt sätt att skriva på, eller ge upp.

Att säga hejdå är jag inte redo för än, för det är så kul att blogga när det är kul att blogga. Så, nu får jag helt enkelt lov att testa ett nytt format. Som jag hoppas att ni tappra läsare (shout out till er) vill ta del av.

En person (följt av ytterligare en person) sa till mig att hen ville se på mig som Stockholms Carrie Bradshaw. Den idén gillar jag. Inte att jag actually skulle skriva en superkänd (har inte skev självuppfattning) kolumn om sex. Men skriva i ett mer “I Couldn’t help but wonder-format”, ha sylvassa klackar och vara luspank- men på något mirakulöst vis ändå gå runt(!?). Som en (mode)dagbok. Fashion and the City. Skoja. Haha. Men ja.

TBC

<3

Sidenote: Något som är strängt förbjudet framöver är så här långa inlägg, om det fortlöper kanske jag tröttnar på mig själv igen.

Sidenote 2: Till de som efterfrågat en skvallerblogg i form av vem gjorde vad på vilket event- det är nästan bara jag som är gränslös så det blir inte så kul för mig att skriva tyvärr, och jag vet att min farmor läser min blogg ibland. Men jag bjuder på en bild på mig från förra fredagens fylla på öppningen av Hobo(!?) Hotel samt- tack och förlåt och kram till alla som träffade mig då<3

Sidenote 3: haha var så berusad att jag inte ens lyckades täcka – ni vet vad som Instagram inte tillåter – ordentligt.

Happy pressvecka!

Eftersom att Cheap Monday inte visar under modeveckan längre (*silent tears*) blir det till att kolla/peta på deras kollektioner under pressveckan istället. So I did. Igår.

Det känns som att jag alltid säger det här när jag säger något om Cheap Monday. Eller jag vet att jag alltid säger det här. Men, skitsamma. Jag känner det varje gång och vill säga det varje gång- Cheap Monday får mig att vilja vara tonåring igen. Jag vill leva den tonårsdrömmen de målar upp. Den där lyckliga lättsamma punkigheten. Peka finger åt sina föräldrar (som en ändå är beroende av, älskar, och kan komma hem till varje dag) och dricka trefemmor i vitabergsparken med sitt tuffa gäng. Känna sig vuxen men utan ansvar. Underbart.

Det är något med t.ex. Bukowskis eller Auktionsverket som gör att jag inte känner mig välkommen. Jag vet att jag såklart får köpa, och att jag får gå in och spana på allt som ska auktioneras ut, men det känns elitistiskt. Som att det är för folk med pengar och klass. Inte för vem som helst. Inte för mig, jag som skrapar ihop mina sista kronor för att kunna köpa den lilla lackväskan från Louis Vuitton jag dreglat över.

Anar att det finns fler som känner så?

Library of Fashion är ett samarbete mellan Bibliotekstan och auktionshuset Kaplans, det ämnar vara en slags samlingsplats för alla med ett intresse för hållbar design. För alla oss modeintresserade som inte har råd, eller av diverse skäl inte vill köpa nyproducerat. Vi som vill konsumera ett plagg som bär på en historia, som har levt ett liv eller varit med om något särskilt.

Med hjälp av ikoniska plagg från Rodebjer, Marimekko, Filippa K och Hope – samt plagg och accessoarer som allmänheten bidragit med hålls en stor modeauktion den 29e mars. Auktionen kommer att vara i en Pop Up-butik som Library of Fashion öppnar upp den 23e mars.

I Pop Up-butiken kommer det även finnas möjlighet att på samma vis som du med hjälp av ett lånekort lånar en bok på biblioteket kan låna ett plagg. Det är gratis och för alla.

Bidrag från Rodebjer, Marimekko, Filippa K och Hope:

Klänning: Rodebjer- buren av Alice Bah Kuhnke på Nobelfesten. Utropspris: 10.000kr.

Klänning: Marimekko (70-tal). Utropspris: 4000kr.

Klänning: Filippa K.

Fuskpäls: Hope. Utropspris: 2150kr.

Ps. Det går fortfarande att gå förbi Kaplans – på Biblioteksgatan 5 – och lämna in plagg eller accessoarer för värdering!