Trodde aldrig jag skulle vaska prima potent narkotika. Man brukar prata om “bakdörrar”. Att alkisar och pundare är bra på det där. Att hålla fönster öppna. Det kan vara att sluta ta antabus, sluta gå på möten eller ha kvar langares nummer. Problemet idag är att man kan slänga nummer men det GÅR fan inte att glömma ett catchigt wickrme-alias. Försök glömma ”MUNMANNEN” I dare you. 

Att ha knark hemma får väl också räknas?  Men jag slängde min sista E häromdagen och det kändes KNAPPT ångestladdat. Det var nog inte min enda eller sista bakdörr men man får väl ta en dörr i taget. En dag i taget.

Bruce ville kyssa påsen farväl.

Notera om ni vill tandborsten. Tillhörande B.

Ps. Ja sopppåsen är slängd och nej ni kan inte veta att detta var allt jag hade men jag välkomnar en razzia om ni så vill!

Har nu börjat om med steg 1 i detta så mytomspunna 12-stegsprogram och ska då svara på några frågeställningar och lista negativa konsekvenser av mitt (miss)bruk. Detta är spalterna med några exempel på vad man kan fylla i: 

Fysiskt

Spritfet & laddplufsig & dåligt för hjärt- och kärl  

Känslomässigt 

Skam & skuld 

Arbete

Nedsatt prestation & stukat förtroende 

Familj/socialt 

Oroat familj 

Sexuellt 

Gränslös – gjort saker man (nej man ska säga JAG)  ångrar 

Lagligt 

Sålt och köpt 

Ekonomiskt 

Bränt motsvarande en handpennig till en bostadsrätt 

Etiskt/moraliskt 

Hängt ut en stackars 19-årig brommakille 

Övrigt/socialt 

Svikit vänner 

Deadline för dessa uppgifter var 18 och 21/11. Jag gjorde klart dom idag på lunchen. ÄH! Kanske inte bara för att jag är slarvig utan för att jag gjort dessa grejer förut och har ganska lätt för att se konsekvenser och sätta ord på känslor. Är kanske mer van vid att öppna upp mig och rota i det som skaver än gemene man på dessa behandlingar också. Är heller inte helt ovan vid ett högt produktionstempo. JU. Fyra eppar Breaking i veckan eller skriva en säsong Alla mot alla på två månader och spela in tre avsnitt om dagen etc. 

Men när jag satt där när alla hade gått hem försökte jag verkligen komma på ALLT. Hade jag inte missat nåt? JO! Just fan. Pinsamma fylle-sms är ju en grej! Framför allt det där sms:et på fyllan till Schyffert vintern 2015. Fy. Helvete.

Det mest genanta jag någonsin varit med om? Att hylla en vit åldrad mediaman/komiker? KAN man göra något mindre coolt? Något mer patetiskt? Dagen efter var jag inte riktigt säker på att jag ville leva.  Jag kan inte hitta det nu tack och lov pga borta pga bytt mobil men i ALLRA värsta fall har ju han kvar det. Har för mig att jag la upp en insta om detta dagen efter och att han som den HUMORIST han är copy paste:ade hela sms:et i kommentarerna. Uppdelat pga så fruktansvärt långt. Det var nånting om att han är nr #2 efter Springsteen. Gud det är fortfarande SKAMsköljning deluxe bara jag tänker på det. Men! Ska man göra det här programmet är det FULL transparent och 100% ärlighet som gäller. Gäller att lyfta på alla stenar. Hur obehagligt det än är. 

En direkt konsekvens av att bli nykter blev för mig att jag började fundera väldigt mycket på döden och vad jag ville göra med mitt liv. Kanske stämmer det att man kan (åter?)få kontakt med vissa känslor man använt  substanser för att slippa deala med?

Kunde jag hitta mening utan att ha en ”sittning” (läs planerad narkomani-samkväm i hemmiljö) eller en riktigt stökig utekväll att se fram emot? Kunde jag på sikt motivera mig att gå upp på morgonen med vetskapen om att livet från och med nu skulle bestå av att väga kyckling, göra chins, gå raska promenader, skriva halvlustiga frågor som två åldrande mediemän sen fick cred för och va del av en obrejkbar podcast vars ensemble jag till hälften egentligen inte vill vara i samma rum som? 

Tanken på barn kändes plötsligt inte lika absurd som tidigare. Men logistiken kändes stökig. Och att hitta en villig och lämplig kviga kändes tidskrävande. Och jag borde ju ha mycket mer nykter tid först. Längre fram kanske. Hur länge kan du vänta Hanna? 

Men så satt vi ett gäng på Queens Head efter att Garplind vunnit nöjesguidens stockholmspris förra året och jag frågade några vid bordet: Vad vill ni göra egentligen? Är ni nöjda med det ni gör idag eller har ni några drömmar? Skriva en sitcom sa Rebecka Hedström. Fan va kul, vilka vill du ha i ditt writers room frågade jag? När jag hatat klart på mig själv för att jag tagit det töntiga begreppet ”writers room” i min mun tog jag på mig (den för mig extremt ovana) projektledarrollen och blev drivande i detta som nu ett år senare absolut inte resulterat i en färdig serie. Långt ifrån. 

Men vi har en pilot och en outline och ett jävligt härligt persongalleri och det är just nu det roligaste jag vet att fantisera om att fullborda detta projekt. Även om det är mycket mediokra humorproduktioner som släpps igenom och idag känner jag mig absolut inte säker på att det här kommer passera nålsögat men bara tanken på att det KAN bli av gör att jag inte vill hoppa från Västerbron. Just nu i alla fall. 

Bästa manusdoktorn❤️

Ni kan se det framför er. Ett stort runt bord med plastblommor och en transparent plastcylinder till hälften fylld med Annas depparkakor. En hylla med Antabus-pamfletter och lådor med alla deltagares namn skrivna i grälla individuella färger på grupphemsstora post it-lappar.

Ett litet pentry utan fönster som skulle kunna få David “jag har aldrig varit deppig” Sundin suicidal. Torky, kaffemaskin och en svag doft av förtvivlan. 

Ett större rum med stolar i en ring, skrovlig dagis förlåt förskolevägg, utskrivna sinnesroböner i vikingafont med så låg DPI att dom årliga amatörbilderna från skärgården på ryska ubåtar plötsligt känns som hasselbladsporträtt. Ett tänt ljus i mitten av golvet samsas på en bricka med 365 tankar för sinnesro. En liten byrå med KATRIN-näsdukar i hörnet. 

Bunkerläkarens mancave känns premium i jämförelse men det finns något fint i det också. Att skala bort allt och fokusera på människorna. Känslorna. 

Första dagen var väldigt chill. Började med att läsa dagens text i boken365 tankar för sinnesro. Det handlade om ”möten som förändrat en”. Alla fick dela på det temat.

Jag berättade om mitt första möte med ladd i L.A.

Vidare snackade vi om vilka känslor vi hade i kroppen och när en pratat klart skulle vi andra spegla den personen. Alltså berätta hur man upplevde det personen sa. Jag kände mig nyfiken och pepp men valde ändå sårad och besviken eftersom jag alltid tycker det är intressantare att rota i det mörka. Berättade lite om min senaste tid. Små små garv revs ändå ner. Inte för att det spelar nån roll men ändå men FÖRAS till protokollet kan det ändå få göras. 

Fika. 

Lyssna på en gubbe som redovisade en uppgift om hans återfall. Starkt som djävulen. 

Fika/göra uppgift. Lista: Vad har jag för drömmar/mål och hur ska jag uppnå dom? Givetvis hade dom konstruerat det så fiffigt att man LURADES att skriva nykter i höger spalt på hur man skulle uppnå alla mål och drömmar. Jag skrev bla:

VILJA vara nykter och inte känna sug.

Köpa Charlottendal till mamma.

Komma ner på 6% kroppsfett igen.

Konklusion: Deppiga lokaler. Fina människor. Ärlig atmosfär. Bra och inte för sentimental terapeut. Tror det kan bli bra detta. 

Torky och uppfodrande din mamma jobbar inte här-osande lappar. Långt ifrån Hank Moodys Californiacation-rehab.

(mer…)