Mina (orimliga) issues med ”påtvingad” nykterhet

12:19 11 Nov 2019

Jag ville sluta knarka främst för att det kändes farligt för hjärtat. Absolut att det hade vissa andra negativa konsekvenser också men det var mest av hälsoskäl. Jag upplevde inte att jag knarkade särskilt mycket mer än någon annan. (Dock absolut bekymrad över att jag inte kunde styra hur mycket det blev när jag väl hade börjat.)

Jag försökte sluta efter operationen förra sommaren men trillade dit några gånger. Vilket skrämde mig. Jag presenterades då för en lösningen som innebar avhållsamhet från alla sinnesförändrande substanser.  Jag landade (efter lite motstånd och lite dittrillande) i att det var en bra lösning. Inte optimalt kanske (drömmen var ju att kunna avnjuta ett gott glas Nebiolo till köttet eller en snaps till nyår utan att knarka) men nödvändigt. För att vara säker på att inte trilla dit på laddet var jag tvungen att skippa inkörsporten: Spriten. Tråkigt men sant. Jag började träna och blev plötsligt ansiktet utåt för hälsa och självdisciplin istället för gränslöshet och dekadens.

Jag kände att jag hade hittat ny mening med tillvaron och det var lätt att vara nykter. Hög på endorfiner från träning och podd kände jag knappt något sug efter en kall brewski på fredags-AW:n på jobbet. Jag stod där med min rödspätta-matlåda och mitt sexpack och kände mig nästan lite överlägsen. Haha. Vilka idioter ni är som måste supa ner er varje helg för att förtränga hur mycket ni hatar era meningslösa liv. Jag vässar förstås, men ni fattar. Jag sa också ofta: ”Det är lät att ta nyktra beslut nykter.” Menade att det är lätt att inte ta det där första glaset om jag har en genuin vilja att vara nykter. Svårare är det att inte köpa ladd när man är full som en örn och bara vill UPP en våning.

Jag BOTTNADE i min nykterhet. Jag ville ha den. Jag kände att jag inte bara gav upp någonting utan också FICK nånting annat. Kanske inte ett andligt uppvaknande men  en jävla massa energi, kreativitet och drivkraft om inte annat.

Jag reflekterade inte så mycket över att mina arbetsgivare hade som krav att jag skulle vara fortsatt nykter för att få jobba för dom. Det kändes nästan irrelevant. Så länge jag ville vara nykter skulle det inte vara några problem. Och om jag inte ville vara det skulle deras villkor inte spela nån roll. En pundare som vill punda kommer punda. Smussla och ljuga är vi ju inte direkt ansiktet inåt för heller så det hade kanske kunnat funka att göra det i smyg. Ett tag.

Det blev sen en sanning att jag måste vara spiknykter. Alltid. EN sanning. Inte min sanning. Eller jo. Det var min sanning. Jag trivdes. Men jag blev triggad av att det gick från att vara MITT val till att vara ett KRAV från omgivningen.

Jag mådde jättebra i nykterheten men jag gled ifrån övertygelsen om att det alltid skulle handla om absolutism. Det var nödvändigt att sluta dricka för få stopp på laddtåget och få ordning på saker och ting men min förhoppning innerst inne var nog alltid att hitta tillbaka till en sund relation till flaskan. Så som den var förut när kola bara var en dryck och snö bara hade nederbörd som innebörd. Men det får man ju inte säga i det här…

Sen gick sommaren och jag bodde i Malmö och slutade gå på möten och ha kontakt med min sponsor. Ja, jag vet vad ni tänker. Spare me.

Klipp till en sensommardag: Jag och vän går till Polhem och jag går direkt på toaletten medan min vän beställer dryck. Jag kommer tillbaka till bordet och inser att det är två stor stark. Jag tror inte han har tagit in att jag är helt nykter eller så är han bara tankspridd och tänker sig inte för. Tillfället gör tjuven. Jag tänker att det här är ett perfekt läge att testa om min nya livsstil med självdisciplin har förändrat mig? Kanske KAN jag dricka utan att det ballar ur?  Den kvällen ballar det inte ur. Jag dricker lite mer och träffar nån kille och dricker lite till och har en askul kväll och går hem med killen och vaknar lite bakis men ändå vid god vigör. Det kanske finns en chans? Ett fönster hade öppnats. En dörr stod nu på glänt.

Sen händer det några gånger till och ibland leder det till pund och ibland inte. Dom (få) gånger det leder till ladd blir jag alltid bekymrad och har ångest. Då har jag gjort nånting jag nykter verkligen inte vill. Men dom gånger det inte gör det känner jag inte så mycket skam tbh. Det är  inte olagligt att dricka i det här samhället och  jag gör det bara när jag är ledig dagen efter och ser till att det inte går ut över mina jobb. Visst, det är ett svek mot uppdragsgivare och omgivning men jag är vilsen och jag utforskar. Vad VILL jag? Vad FÅR jag? Hur fan ska jag leva MITT liv? Det hade kanske varit bra med ett skriftligt kontrakt eftersom muntliga känns lättare att rucka på.

Jag hade också börjat älta vissa negativa konsekvenser an nykterheten. Att alltid stå kvar på stationen och aldrig åka med när salongsberusningståget gick kändes fan segt ibland. Jag började känna mig alltmer distanserad från mina vänner och faktiskt lite ensam. Det är 02:30 på K karaoke dom starka banden knyts och valideras, intalade jag mig.

Jag kände en plötslig glädje när jag insåg hur lätt det var att hitta tillbaka till den där gemenskapen. Tre öl och sen var man med igen. Som ingenting hade hänt. Det var berusande på mer än ett sätt.

Sen händer Lund och jag förstår att det är problematiskt att lägga ut på insta att man tar Ectasy men när mina arbetsgivare i samtal efteråt förtydligar att jag måste vara helt nykter för att få jobba för dom är det sjukt nog något som ändå skaver. Jag är medveten om att jag inte FÖRTJÄNAR att tänka och känna såhär men jag gör det ändå. Jag känner att så länge det jag gör på min fritid inte går ut över mitt jobb så borde ingen jävel ha några åsikter om vad jag gör på den.

Om jag vore en sexmissbrukare, skulle jag då behöva lova att leva i celibat då? Eller skulle jag behöva gå med på att inte knulla på jobbet eller så mycket att det går ut över jobbet? Ja, jag förstår att knarka öppet på insta GÅR ut över jobbet på ETT sätt. På ett sätt inte. Absolut att företagets anseende kanske påverkas negativt för att dom jobbar med en pundare men det påverkar inte nödvändigtvis min förmåga att skriva frågor till Alla mot alla eller tankesmedjan-prator. Men jag förstår givetvis att det med RÅDANDE konsensus kring droger i det här landet ändå är problematiskt för mina uppdragsgivare. Det är väl det jag provoceras av och hela tiden vill utmana också. Detta konsensus kring droger i detta land. Hyckleriet. Alla säger att dom inte tar men alla tar i slutna rum. Inte alla. Men många.

Det är fullt rimligt att ens beteende och agerande får konsekvenser, det köper jag såklart. Du har gjort det här, därför gör vi såhär. Men att villkora framtida uppdrag med total nykterhet baserat på ett svajigt track record provocerar (sjukt nog) mig ändå. FAST jag FÖRSTÅR att det är RIMLIGT och att jag INTE HAR RÄTT att bli provocerad av det.

Jag KAN inte låta bli att tycka det BORDE  vara såhär: Kul att du blev nykter. Tråkigt om du inte håller i det. Kul att du började sköta dina jobb klanderfritt. Om ditt brukande på NÅGOT sätt går ut över ditt arbete igen kommer det här hända: insert hur hårda konsekvenser som helst.

Jag förstår att jag kanske inte har förtjänat detta benefit of a doubt men (en kanske sjuk del av mig) vill ha det. Haha. Ja, jag är en idiot.

Jag VILL få VÄLJA själv.

Det får jag förstås. Jag kan säga fuck off och bli av med mina jobb jag älskar så mycket. Det är det såklart inte värt. Det är värt att vara nykter bara för att få ha dom. Så är det ju.

Men jag känner mig LITE omyndigförklarad och sjukt nog tappar jag NÄSTAN lite lusten att vara helt nykter när någon annan säger ÅT MIG att vara det. Jag vill vara det för att jag vill vara det. För det är bara då det funkar i längden? Vill jag det då? Jag tror jag vill det. Jag vill vilja det i alla fall fall. Kommer jag landa ordentligt i att jag verkligen vill det efter dessa fyra veckor av heltids-rehab? Jag vet inte. Jag hoppas det.

Jag är väl kanske på steg två eller tre på den där feedback-trappan på bilden.

 

15 kommentarer | “Mina (orimliga) issues med ”påtvingad” nykterhet”

Skriv kommentar
Tillbaka upp
  1. Fe. skriver:

    Det som jag ser som utomstående är att du anser att ditt bruk är hyfsat normalt/inte mer än andras osv. Medan jag (som bor i innerstaden i stor europeisk stad, jobbar inom media, är 1 år äldre än du) ser det på ett helt annat sätt. Ingen av mina vänner/jag knarkar som du gör eller pratar om det som du gör tbh. Jag ser en stor dissonans (hehe förlåt för Danny Saucedo-ord) mellan hur du tror att andra ”som du” lever och knarkar och hur de/vi faktiskt lever och knarkar.

    1. Fe2 skriver:

      Exakt min tanke. Jag är iofs nåt decennium äldre men har gått ut rätt mkt i sthlm och hängt i samma kretsar och på samma ställen / samma bransch men stötte typ ALDRIG in i den typen av partyknarkande och de gånger det hände visade det sig absolut inom nån tioårsperiod att den personen var missbrukare utan makten att sluta själv och behövde AA eller NA och nuförtiden förespråkar och lever det nyktra livet. Tror det är helt vanlig skyddsmekanism som gör att F gärna vill peka omkring sig och säga att ”alla gör det” och att det typ är normalt.

      1. S skriver:

        Är ni säkra på att det inte bara myglats med då? Har vart i många sällskap där de flesta verkar drogfria men sen råkar man höra att x är värsta kolatorsken. Tror det är fler i er umgängeskrets än ni tror som ”festar till det”.

  2. Anna skriver:

    Hur är det ens möjligt att FLERA arbetsgivare kommer på att de har rätt (HAR det ens rätt) att ställa kravet att du ska vara HELT opåverkad av ALLA substanser även under din fritid? Snälla kan du inte utveckla hur dessa avtal gick till? Det är ju vitt skilda saker huruvida en kommer in drogpåverkad till arbetsplatsen, eller dricker några öl på sin lediga helg…

    1. Clara skriver:

      För att det handlar inte om bruk (typ dricka någon gång i veckan) utan missbruk som klassas som sjukdom. Det är enligt lag att arbetsgivare skall ta ansvar för sina anställda delvis med krav för anställning, då t.ex. rehabsprocess kan ingå. Det är alltså helt rätt att ställa de kraven eller, som Fredrik skriver, kan han säga upp sig och slippa om han vill. Det är helt rimligt, allt annat vore oetiskt enligt mig

  3. Nemo skriver:

    Fatta att ingen vill jobba med missbrukare eller ha med dem att göra.

    Man kan knarka och dricka snyggt.

  4. Chica skriver:

    Krya på dig! Tror på dig

  5. Maria skriver:

    tycker du ska fortsätta ge din bild av substansbruk, och fortsätt gärna ifrågasätta saker relaterade till detta ämne..
    Sverige sticker ut med sin hårda narkotikapolitik, stigmatiseringen av brukare här är på topp och samtidigt har vi näst flest drogrelaterade dödsfall i Europa.. resten av världen undrar vad vi håller på med. Medan vi vägrar inse att nolltolerans inte funkar. Vi behöver en nyanserad debatt på droger, bruk och se på ”knarkare” som människor som har rätt att kritisera systemet utan att få höra att ”du är i förnekelsefasen” eller dylikt argument som den prohibisionistiska linjen (AA/ AN) gjort till allmänt rådande inställningen.
    Boktips: Knark-en svensk historia av Magnus Linton från 2015 (nominerad till nåt pris för bästa fackbok men vann tyvärr inte)

  6. Klara skriver:

    Jag vet inte om jag tycker att man kan kalla det fri vilja att ta droger heller, inte när man har haft ett missbruk. Då handlar det mer om kemi helt enkelt och ett skapat behov i hjärnan? Och eftersom ingen är mer än människa förväxlar vi känslan och frustrationen av att vilja berusa sig med att det skulle handla om integritet eller att få vara fri från andra människors domar?

  7. Sigge skriver:

    Vet inte vad som är mest plågsamt, att vara nykter eller att knarka. Ärligt talat så önskar jag bara att någon hade sagt som det var. Inte att det är farligt med droger. För det skiter man ju i, man hinner knappt vara en besökare innan man märker det: att livet kan vara så underbart. Tjusningen, sensationen. Och när man väl insett det, då börjar det bli tråkigt utan. Festerna blir trista, helgerna känns platta, kompisarna små å grå. Live fast die young blir ens nya filosofi. Kan leva på en riktigt bra kväll i två dygn medan jag ligger och tar igen mig i fosterställning. Allting är underbart, allting är fruktansvärt. Ja man känner att man lever i alla fall.

    1. S skriver:

      Hang in there, finns euforiska (om än korta) rus du kan få som nykter också. Det är ibland inte helt ofarligt eller lätt och det blir en jakt likt den efter droger, men man skapar iaf inte ett beroende.

  8. J skriver:

    Du uteblev ju dock från Tankesmedjan flera gånger pga ”sjuk” men ok………

    Tror det stora problemet är att du bara är ett rövhål och att ditt beteende hela tiden belönas oavsett om det är en ny podd, blogg eller tand. Det finns folk som dör i väntan på behandling medan du belönas med ”rehab” (bara det ordvalet tyder på att allt mest är ett skämt för dig) för att du är ett offentligt äckel på instagram. Men det är dig det är synd om för din arbetsgivare kräver att du åtminstone låtsas vara en anständig människa. Whatever.

  9. Jenny skriver:

    Förstår inte ditt behov av att gnälla över att dina arbetsgivare försöker hjälpa dig? Vad för reaktion hade du väntat dig när du öppet valde att håna SR i dina inlägg? Ditt missbruk har ju bevisligen även gått ut över ditt arbetsliv. Ta av dig offerkoftan och försök vara glad över att de bryr sig och försöker hjälpa dig istället.

    1. Bea skriver:

      Ja. Det finns så många där ute som skriker efter hjälp men får den inte.

      Som sagt. Var tacksam för den hjälp du kan få. En dag så kommer de kanske kicka ut dig o då står du där med brevet i brevlådan.

  10. thanks For sharing informative post….

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Kommentarer på ng.se granskas i efterhand. Allt innehåll som vi bedömer som olagligt, liksom personliga påhopp, rasisiskt, sexistiskt eller på något sätt stötande kommer att raderas.

Vi polisanmäler alla kommentarer som bryter mot svensk lag. Detta för att värna om våra skribenter och läsare.

Skriv kommentar
Tillbaka upp

Mest läst på NG