Var på ett 12-stegsmöte i måndags kväll. Alltid starkt och fint att höra om människor som varit på mörka platser men som nu har hittat en lösning och en kraft större än dom själva. 

Man får en applåd och en kram av mötesledaren när man kommer tillbaka efter ha varit “ute och använt”. Det är verkligen en varm uppmuntrande och odömande stämning i dom där rummen. Folk uttrycker inte sin besvikelse eller lägger huvudet på sne. Dom ger en en kram och säger “välkommen tillbaka” och “stanna kvar”. Man känner sig inte klappad på huvudet. Folk där har ju varit med om saker. Dom har levt. Man är aldrig värst hur mycket man än försöker.  Minns en delning om en kille som fixat…nej just fan. Det som sägs där, stannar där. Jag gillar dessa möten men det är inte helt utan skav. Här är mina inre konflikter jag brottas med nä jag är i dom där rummen. 

1. Vi erkände att vi var maktlösa inför alkoholen – att våra liv hade blivit ohanterliga.

Första gången var detta en stor chock för mig. Va!? Jag ville ju bara sluta knarka. Inte dricka. Jag som nyss upptäckt nebbiolo tack vare ALF Tumble och Petters vinpodd! Berövad och vresig jag gick ut och söp och några veckor senare när det hade lett till en pundarnatt gick jag tillbaka för att lyssna lite noggrannare. 

Man ska erkänna sig maktlös inför alkohol och ALLA sinnesförändrande substanser och ett ens liv har blivit oregerligt. Man pratar ofta om rock bottom. Att det är först när man nått sin absoluta botten man kan erkänna sig maktlös, släppa sitt ego och överlämna sig till programmet och Gud. 

Jag hade nog inte nått ROCK bottom när jag började förra hösten och inte nu heller TROR jag men jag vill BROMSA innan jag är där. Mitt liv är inte helt oregerligt än men man får väl ändå säga att börjar svaja rätt ordentligt? Ska jag inte vara där i det här skedet? Ska jag gå ut och härja lite till och återkomma när jag blivit hemlös och arbetslös och inte har nån ork att tänka kritiskt kvar? Jag förstår att det är SKÖNT att erkänna sig maktlös men jag kommer inte ifrån att det känns LITE som att skylla ifrån sig. Är man någonsin HELT maktlös inför någonting? Man har väl ändå alltid ett val? Problemet upplever jag inte att jag inte kunnat låta bli att stoppa i mig dumheter, utan att jag inte kan motivera för mig själv tillräckligt bra varför det är en dålig idé. Eller så kan jag det men skiter i det. 

2. Kom till tro att en Kraft större än vi själva kunde återge oss mental hälsa.

Dom poängterar att det är ett andligt och inte ett religiöst program men en del är noga med att poängtera att det inte är ett beteendeterapeutiskt självhjälpsprogram utan ett själsligt GUDsprogram. GUD-grejen har jag inte längre några STÖRRE problem med. Absolut kändes det obekvämt att att man ska be till gud i början men dom har ju kommit runt det där lite fiffigt genom att säga att man får definiera en högre kraft HUR man vill. Många säger att dom tänker att gud står för “Grupp utan droger” eller “Group without drunks”. Kraften i att människor samlas och hjälper varandra och att det bidrar till mental hälsa köper jag absolut. Men en oandlig lösning är alltså inte möjlig. Miniskav ändå. 

3. Beslöt att överlämna vår vilja och våra liv till Guds omsorg, sådan vi uppfattade Honom.

Här börjar det bli lite luddigt. Överlämna vår vilja och våra liv. Vad fan betyder det rent konkret? Gör exakt det som står i den stora blåa heliga boken från 30-talet och tänk att din egen vilja är din inre sjuka narkoman som försöker dra ner dig i fördärvet? “Ja men hur har det gått när du låtit din egen vilja styra då?” ställer dom som motfråga om man är lite motvals. Ibland helt ok ibland inte alls så bra. Det är som att man har förbrukat sin rätt till en egen vilja för att man festat för mycket. 

Alla omissbrukare har väl inte heller en vilja som ALLTID styr dom i ljusa riktningar i livet? OCH: det är ju min egen vilja som fört mig till det här mötet? Är det också fel då? Eller är det guds vilja? Förvirring. Min egen vilja har ju gjort mig till den jag är OCKSÅ? På gott och ont förstås men inte BARA ont?  

Kontentan är i alla fall: krossa din egen vilja och ersätt den med andlig vilja. 

Frågorna lyder: Är du villig att göra vad som helst för att bli nykter och drogfri? Är du öppen för att det finns eller KAN finnas en makt större än dig själv? Erkänner du dig maktlös? Svarar du ja på dessa kan du jobba vidare i stegen. Annars kan du fortsätta gå på möten och lyssna på hur folk tjatar om att du måste ta en sponsor och göra stegen. Annars blir du aldrig fri. Jag sa ja när jag började i programmet förra hösten men jag är inte helt övertygad om att jag verkligen på riktigt var ärlig mot mig själv. 

Here’s why: 

I dessa rum gör man ingen skillnad på sinnesförändrande substanser. HAR man den här sjukdomen spelar det ingen roll om det handlar om en spliff, ett glas, en lina, opiater, E, lustgas eller benzo. Jag känner inte igen mig i detta. Jag har aldrig inte kunnat sluta dricka när jag vill. Jag tycker inte alkoholruset är SÅ bra. Därför vill jag alltid upp en våning till när jag dricker. 

Jag har aldrig gillat gräs och enda gången jag testade benzo (och drack) blev jag introvert,trött och vresig. När jag tar kokain blir jag däremot maktlös. Jag tappar jag kontrollen över hur mycket jag tar. Jag kör på tills påsen är slut även om det bara är jag och gaytwinks.com som sällskap kockan 09:30 på morgonen. Det har jag inga problem med att erkänna för jag har sett det och jag vuxit upp med det och jag hatar det.

Deras definition av beroendesjukdomen skiljer sig kanske lite från sjukvårdens? Man delar upp den i tre delar: 

1. En mental besatthet: Man tänker på sprit eller droger konstant. 
2. En fysisk allergi: När man får i sig skiten får man en onormal reaktion och kan inte själv bestämma när man ska sluta. 
3. En själslig bristsjukdom: Man har något slags hål i hjärtat som man försöker fylla med substanser.  Detta kan vara endast fyllas med ett andligt uppvaknande. Det är egentligen inte substanserna som är problemet utan det är ett symptom på det underliggande pisset som vi flyr ifrån när vi brukar. 

Jag skriver under på 2 och 3. När det kommer till ladd och i viss mån E, men inte till andra substanser. Jag går inte runt och tänker på ladd hela tiden men när jag väl börjat kan jag inte sluta och ja, jag skulle väl absolut kunna bli ansiktet utåt för hål i bröstet. 

Det som skaver lite för mig är väl att jag inte känner igen mig helt i deras problemformulering och jag kan ibland tycka att deras synsätt är svartvitt och aningen förenklat? Men jag också att är man i dom där rummen tillräckligt länge låter allt dom säger till slut rimligt och man vill ju som människa alltid passa in i gruppen först och främst. Så man (jag) undviker att lyfta funderingar som inte följer gruppens tänk. Men sen när/om man kommer ut och träffar andra människor kan det börja skava rätt ordentlig när man pratar om det här. 

Jag förstår att “stora boken” och programmet skapades i 30-talets USA och eftersom det förts vidare typ helt oförändrat är det väldigt färgat av den tidsåldern och den kunskap som fanns att tillgå då. Men att vägra ta in nånting annat på ämnet som kanske framkommit de senaste 80 åren känns ibland nästan lite antiintellektuellt. 

Men även om man inte känner igen sig EXAKT till 100% i deras formulering av beroende och kan skriva under på allt dom säger kan man ju ha ett problematiskt beteende man VILL förändra? Men det kanske inte är där man ska vara i det läget? Detta får mig att fundera på om jag kanske skulle vara mer behjälpt av någon annan lösning där man inte måste underkasta sig en världsbild man egentligen inte riktigt tror på.

LITE som att man vill lära sig mer om geologi och den grupp (som är gratis) som kan lära en allt om geologi också är övertygad om att jorden är PLATT och för att få vara med och lära sig mer om tellus måste man skriva under på det först. 

Det finns också en stämning som är att 12-stegsprogrammet  är den ENDA lösningen för en långsiktig nykterhet. Alla som blivit nyktra på andra håll är typ inte sjuka på riktigt. För är man alkoholist eller narkoman på RIKTIGT är det BARA 12-steg och ett andligt uppvaknande som funkar. Man kan inte bara SLUTA punda. Man måste hitta nåt ANNAT. Vad? You guessed it. G. U. D. 

Frågan man också KAN ställa sig är givetvis om det spelar SÅ stor roll om man köper hela konceptet till en början eller om det hjälper att gå dit ändå och bara GÖRA det som föreslås? Bara hamra in att allt dom säger är rätt och att alla invändningar man själv har är fel? I rummet presenteras en andlig vilja. Din egen är sjuk och ska motarbetas. Köp det bara. 

Man ska hålla käften, böja på nacken och göra exakt som man blir tillsagd och ett av mina problem är att jag har svårt för det. Det kanske är mitt största problem? Min fobi för auktoriteter. Jag kanske bara måste släppa det? 

För även om man inte fattar HUR det funkar kanske det funkar? Som knark? Jag fattar ju inte exakt vad som händer är jag tar E eller kola men ATT det funkar, det vet jag ju. Man kanske också KAN banka in budskapet? Till slut blir man kanske hjärntvättad? In a good way. Jag kanske bara gav upp för tidigt? Vi får se. 

Man hade kunnat tänka sig att hans rider tidigare bestod av typ en flaska Dworek, en femma ladd och tre horor (det var väl nåt sånt han krävde för att åka på en sån unicef-resa med tv4 för några år sen?) och att den nu skulle kunna bestå av typ naturella cashewnötter, proteinbars och Nocco tropical. Jag var ju med på inspelning av Tårtgeneralen men minns fan inte riktigt vad han hade i sin “trailer”. Kanske för att jag var så jävla rädd för honom att jag aldrig vågade mig nära. Aldrig träffat en människa med sån fruktansvärd pondus. Det låter som ett kul uppdrag: att göra en “bakomfilm” på en stor långfilm? Aldrig mått sämre på jobbet än när jag skulle försöka skapa kul behind the scenes-content med Sveriges läskigaste skådespelare (man?), som dessutom inte alls var med på NOTERNA. Oklart om nån ens hade vågat fråga honom. Eller ens informerat om att jag skulle komma och vifta med en kamera i hans face och störa hans flow stup i kvarten? Aldrig någonsin känt mig så LITEN. Så otillräcklig. Så nervös. Så underlägsen. Så rädd? Hade varit lättare om jag var en söt ung tjej. Dom i crewet som var det hade lättare att komma honom nära av nån anledning. Huruvida det finns material på dom där minneskorten som hade kunnat få honom att ryka i me2 LÅTER jag vara osagt. Hemskt var det. Men skit i det nu. 

Det visar sig att Mikael Persbrandt numera har en unik grej på sin rider: En medelålders dramatiker. 

Ulf Lundell krävde att få sitta själv i Skavlan för att slippa de krystade inspelen från andra gäster. Stora stjärnor får väl vara lite fittiga. Älskar Kristian Luuks anekdot om Bruce dock: ”Han ville bara ha en kopp te och en krok att hänga jackan på.”  Micke däremot krävde att få ta med sig en anonym, om än kanske i branschen uppburen, manusförfattare till Skavlan. Inte sett avsnittet men karisman känns ju INVERTERAD? 

Kravet kan väl passera nålsögat i Skavlan men att släpa med sig sin lågenergiske polare, en för svenska folket HELT okänd person mind you, till ett påkostat realityprogram är ändå helt nytt? Ja, Persbrandt har uppenbarligen krävt att få ta med sig sin gamla polare Stefan Larsson hela vägen till Lobuche Peak i TV4s megasatnings “Expeditionen.”! Det är han fan ensam i Sverige om kunna göra. Om Mickes karisma nosar internationell är Stefans högst regional även här.

HADE varit snyggt med ett tredje exempel men hittade fan inte det! Har ni nåt? 

Update: Han släpade tydligen med sig en vän som heter Juha Mulari till Pluras kök också!

För typ 3 år sen välte jag internet med Sveriges dittills roligaste starter pack:

Jag bröt ny mark och tog starter pack-humorn till nästa nivå sas det. 

Det hände inte så mycket mer än att Calle kallar mig ”l “den vidrigaste jäveln jag nånsin stött på” och  blockar mig. Jo just fan, jag ombads ta bort bilden för att han hade kontaktat min arbetsgivare som stod i begrepp med att göra någon deal med något företag där Penny var “sajnad”. Typ. 

Jag har träffat Calle efter detta i dimman och över borden och upplevt att stridsyxan är om inte nedgrävd så i alla fall bortglömd. Tills idag! Han har väl suttit hemma och filat och till slut känt att han har något så slagkraftigt att det är värt att dela med världen. Det tog tre år. Men det var väl värt väntan:

Vi gör alla så gott vi kan. Vi kan NOTERA muspekaren  upp till höger och sluta oss till att han fotat AV dataskärmen men låt oss inte fastna i det. Jag kan gilla att jag fortfarande KRUSAR hans yta men jag är lite besviken tbh? För det första: Jag vet inte riktigt varför men det känns lite trist om man måste skriva ut vad sakerna är? Som att man måste förklara skämtet lite grann? Och det ska man ju inte behöva göra? Man ska heller inte recensera folks humor för den är, som persiko-emojin, delad men det är nånting med skämt som saknar en genuin verklighetsförankring som inte riktigt gör jobbet? Jag tillstår givetvis att jag är väldigt kärvänlig med min katt men att jag faktiskt skulle penetrera dess anus med min lilahövdade yogurtslunga känns inte riktigt trovärdigt av rent fysiska begränsningar. För att citera en före detta partner: “Den kan välta nationer.” 

Att Penny däremot, på grund av sina av sina föräldrars filterlösa exponerade av henne i sociala medier, i tonåren skulle kunna bli deprimerad, ha klippkort på BUP och fly från sina känslor genom att ligga med massa killar (som något slags självskadebeteende) och bli gravid och få fler änglabarn än Moa Wallin känns liksom NÄSTAN lite rimligt?

Därför fick man en klump i halsen SAMTIDIGT som man kluckade? 

Jag tänker på när Appelquist roastade Schyffert på Roast på Berns och målade upp en bild av hur Schyffert satt hemma som barn och RATTADE på Tv:n. Det är KUL för Henrik är NÄSTAN så gammal att det var såna reglage på tv-apparaterna när han var liten. Men hade han sagt att Henrik satt framför runstenar hade det varit lite för långt från sanningen för att vara kul? Nyanserna.

Att Penny skulle hanka sig fram som statist är mest överraskande och SD piggar för att hon skulle kunna vara så fylld av självhat att hon…ja. Ni fattar. Men man ska väl inte teoretisera humor egentligen. 

Missförstå mig inte. Jag välkomnar alla skämt på min och min sphynx bekostnad men starter packs kanske känns LITE passé?

Det KÄNNS som att det peakade och dog i och med denna oöverträffade meme:

Man använder lite olika verb beroende på vem eller vad som utrycker sig? 

En viss typ av offentlig person, typ politiker, experter och företagsledare “UTTALAR SIG” om saker?

En grupp, typ en etnisk grupp eller ett stamförbund kanske PROKLAMERAR sin självständighet?

Institutioner eller myndigheter kanske FASTSLÅR saker? “Hovrätten FASTSLÅR att den 72-årige nazistveteranen slog en 16-åring med knuten näve osv..”

Carin Da Silva skulle kunna “släppa bomben” i sin podd när hon har något riktigt stort att avslöja? 

Springtseen BERÄTTAR om sitt liv i sin otroliga broadwayshow? 

Men är man en ung tjej som är lite arg på samtiden, ja då är det bara ett verb tidningarna tycker känns rimligt. Vad gör tjejerna enligt pressen? Jo dom “ryter ifrån” förstås. 

Ansiktet utåt för att “ryta ifrån” skulle man kanske kunna hävda är Peg Parnevik? Hon har “rutit ifrån”inte mindre än nio gånger de senaste åren. 

Först röt hon ifrån mot dom osmakliga studentplakaten: 

Sen röt hon ifrån mot alla hårda ord från missunnsamma människor: 

Sen röt hon ifrån mot Filip & Fredrik

Mot unga killars beteende kan man också ryta ifrån:

Rasism och nazism hatar hon inte direkt att ryta ifrån mot: 

Blondinbellas kvinnohat ska givetvis inte heller gå orutet ifrån:

När hon var trött på hur folk hanterar gravida var det inte inte dags att ryta ifrån

Efter ha blicit hackad känns det fan inte orimligt att ryta ifrån 

Senaste såg jag  att Expressen konstaterade att hon RÖT IFRÅN mot underklädesjätten Victoria’s Secret. Eller såg jag i syne? VILLE jag se det? Eller har nån jävel på tidningen upptäckt detta och bytt till ”riktar hård kritik” och ”i ett nytt inlägg på Instagram reagerar realityprofilen…”

Men så kommer jag tillbaka till jobbdatorn och upptäcker att jag hade tagit en skärmdump igår när jag såg det först. Och mycket riktigt. Hon ryter inte oifrån:

Penny ligger långt efter med bara en ifrånrytning so far: 

Jag vet inte men kan det vara så att jag med detta inlägg, för första gången, för en kvinnas räkning…ryter ifrån?

Tack för allt stöd. Alla fina ord. Jag läser alla. Skoja. Som att det vore så många att det vore storartat av mig att läsa alla. Så många är det absolut inte. Menar bara att jag läser det ni skriver och det betyder mycket. Det är i tunga tider man förstår vilka som verkligen bryr sig om en. Det har jag fått erfara förut. Besöksstatistik-tavlan jag hade på sjukhuset förra sommaren började som ett skämt men blev till slut ändå något slags index på nånting. Jag blev lite ledsen på vissa personers frånvaro men desto mer golvad och rörd av andras otroliga närvaro. 

Jag är så jävla tacksam för att jag har så fina människor runt omkring mig som bryr sig nu också. Plus alla fina människor där ute som inte ens känner mig som ändå tar sig tid att skicka några uppmuntrande ord. Det är sjukt hur mycket det ändå värmer i hjärtat ska ni veta. Vet inte om jag var extra skör igår men fick ett så jävla fint sms från en person som jag tycker så otroligt mycket om och ser upp till.  Låg och glodde lite uppskrämd på vetenskapens värld som handlade om antibiotikaresistens och grina rakt ut när det här plötsligt landade i luren: 

Blir också glad för alla som hör av sig om bloggen. Får mig faktiskt att vilja fortsätta. Förlåt för mina usla svar!

När man får höra att man når fram till kids ❤️