Läser i min favorittidning Nöjesguiden om “16 weeks of hell för tjejer.” Skribenten hade hittat en annan mindre killig träningsform riktad till tjejer som tillät krogrundor och uteblivna pass. Hur det påverkade resultatet utlämnas av någon outgrundlig anledning:) 

Om träningsprogrammet 16 weeks of hell konstateras: “Det är på tok för mycket av ett killprogram. Inte en enda tjej vill genomlida det.” Och hon vet varför. 16woh är kvinnohat. (Inte undra på att jag gillade programmet så mycke^^!) Hennes konklusion är att tjejer inte kan göra programmet för att dom är “för komplexa”. Fan va jobbigt. 

Hon känner inte en enda tjej som skulle utsätta sig själv för historiens tråkigaste och jobbigaste träningsprogram när det finns så mycket trevligare vägar att gå. Det passar enligt skribenten killar för dom har ett hävdelsebehov och är besatta av enkelhet. Det finns en rak tydlig linje i programmet som passar det ohysteriska könet:  Ät det här, gå en promenad, lyft det här. Inga frågor, de kör bara. “Fascinerande”, konstateras. 

Inspirerad av skribentens utanför boxen-tänkande började jag fnula på andra saker tjejer är FÖR komplexa för och har därför listat fem grejer tjejer inte kan göra för att dom är FÖR komplexa! 

1) Inte prata om sina barn

Jag förstår att det är svårt. Dom är ju såklart jätteviktiga för mamman. Men det är nog bara just för henne dom är det. Vi andra är alltjämt våldsamt ointresserade och kommer nog alltid vara. Undra om det finns ett större avstånd än det mellan hur lite vi andra bryr oss och hur mycket mammor bryr sig om sina barn? Större än det mellan den amerikanska drömmen och verkligheten. Skulle kunna bygga en karriär på att skriva om det där avståndet. Men det är väl komplext det där, att gå från kviga till dräktig och sen kånka runt på ett juver fyllt till bristningsgränsen. Sen MÅSTE man få prata om det. 

Möjligen att vissa pappor numera börjat bry sig en aning men dom har oftast vett att hålla klaffen om sina vidriga avkommors  spexiga upptåg. Såg Kringlan släpa sig fram i gyttjan utmed Erik Dahlbergsallén med en knodd i hemslöjdad one piece idag och även om han umgicks med sitt barn tyckte jag mig ana någonting vädjande i blicken som sa “Snälla hjälp mig. Mitt liv är ett fängelse. Ta mig härifrån. Fort.” Men jag kan verkligen ha fel. På tal om fel. 

2) Erkänna när dom har fel

Jag säger inte att ingen tjej någonsin i världshistorien har erkänt när dom har fel. Jag har bara aldrig nånsin sett det ske. 

3) Parkoppla bluetooth

Jag säger inte att ingen tjej någonsin i världshistorien har parkopplat två DEVICES. Jag har bara aldrig nånsin sett det ske. 

4) Vara roliga på internet 

Det finns såklart versalvägrande undantag på twitter som bekräftar regeln men generellt är ju tjejer på sociala medier det absolut plattaste och meningslösaste vi har. Är det inte smink eller kläder så är det barn eller frågestund. Men det är ju inte för att dom är tråkiga och platta utan för att dom är FÖR komplexa. Det finns en enkelhet i att bara vara rolig som vi killar är besatta av. Ta en bild, skriv ett skämt. Inga frågor. Vi bara kör. Fascinerande. 

För att citera Schyffert från en turnébuss en gång. ”ROLIGA TJEJER ÄR LIKA SÄLLSYNTA SOM EN SNYGG FLEECETRÖJA”. 

5) Vara fotbollsmålvakt

Det ser ju nästan ut som riktig fotboll när honor bökar runt numera och man kan nästan lura sig själv att spelet faktiskt håller ganska hög klass…tills bollen på något mirakulöst sätt lyckas fösas mot ett av målen. Då, när den rultiga sjökon mellan stolparna i hemmatofs och Monkimjukisar i hälften av fallen på något mirakulöst sätt lyckas hjälpa motståndarlaget att placera bollen i nät, inser man att kvinnor är för komplexa för “skopan”. Det måste helt enkelt vara FÖR enkelt att stoppa en boll.

Bubblare på listan:

För komplexa för att: hålla vikten. Oavsett träningsprogram är de snart på botten av Ben & Jerrys-hinken IGEN pga..ni gissade rätt! The complicity!

Två riktigt bra serier jag sett på sistone är Game och Thrones och Succession för dom är verkligen så himla…SNARK. Berätta gärna om vilka bra serier du sett. Jag är så spänd på din unika smak. 

Jag har så svårt att bry mig. Känna nåt. På riktigt. Jag vill därför denna onsdagkväll i novembermörkret GONA ner mig i nostalgi och återbesöka dom där serierna som spelar i en egen liga av emotion. Vars verkshöjd inte nödvändigtvis är det dom kvalar in på. Jag talar om dom där serierna man växte upp MED. Dom vars intron väcker så mycket minnen och känslor att man inte ens fattar vad som händer i kroppen när man hör dom. Man vet inte om man ska skratta eller gråta för det är river så mycket saker man inte kan sätta ord på. Jag tänkte lista MINA såna. Ni KAN ju ni fylla  på om ni VILL i kommentarerna sen. 

MacGyver

Min första manliga förebild tror jag. En manlig, snygg och cool snubbe som vägrade använda onödigt våld och dessutom var sjukt smart och teknisk och löste ALLA situationer. Ville så fruktansvärt gärna att han skulle finnas på riktigt. Kan till denna dag inte riktigt acceptera att han inte gör det. 

7th Heaven 

En ganska kletig serie med Espresso House-stora moralkakor som krävde både ett och två glas mjölk att svälja. Det kände jag redan som liten när jag glodde på skiten efter skolan. Men ändå är det nånting med familjeidyllen som var magnetisk. För att jag själv inte hade den typen av familjekonstellation? Idk. Men det VAR mysigt. Och musiken. Det varma mjuka odistade stratocaster-osande introt som är så inbjudande och vittnar om gemenskap, lojalitet och villkorslös kärlek och. Det är tryggt och mysigt och family first.. Sen att pastorn visade sig vara en child molester OFF camera kan vi väl lämna därhän i det här sammanhanget? 

Knight Rider 

Jag grinar inte när jag hör det här introt men jag känner fan smaken av messmör, Skogaholmslimpa och O’boy . Vanillin, sirap och siktad RÅG. Det är bara en rätt vanlig snubbe i väldigt tajta jeans och skinnjacka som slåss mot dummisar. Juste, och så har en en Pontiac Trans Am som kan fucking PRATA. Nej, inte som en papegoja utan TÄNKA och skämta och resonera. Fanns något med det som var så mycket goals att ens lilla pojkpitt stod givakt klockan 15:30 varje eftermiddag jag gick hem för att jag inte vågade fråga om nån ville ”hitta på nåt”.  Minirycker det i baguetten när det syntetiska arpeggiot drar igång än idag undrar ni? Jajebubb. 

Simpsons 

Om jag sökte upp min pappa imorgon och vi hängde varje dag resten av livet skulle jag ändå ha mer tillbringat mer tid med Homer Simpsons. Vi snackar VARJE dag åren 1997-2005.  Ibland två eller tre eppar per dag. Det fanns inget bättre än att mysa ner sig med en kopp te och ömma ömsom skratta åt den dumsnälla “gula gubben” (som min mamma kallade serien) och hans dumdristiga upptåg. KAN varit här jag först kom i kontakt med skriven humor som tilltalar mig. Tror det satt sina spår. Att söka humorn i svärtan. Han må vara en klandervärd alkis som käkar tulpaner och försummar sina barn, men han är fanimej alltid DÄR för sin familj. Men också för mig. 

Beverly Hills 

Här finns det smärta tror jag. Det ouppnåeliga livet. Det där som man aldrig skulle få vara med om eller vara en del av. Vackra människor, dyra bilar, stora hus, feta fester. Palmer silikon ett stilla hav. Maktlösheten inför faktumet och vetskapen om att det där, det kommer man aldrig få uppleva. Längtan och sorg. Längtan till en annan slags skoltid. Längtan till en på ett sätt enklare men också mer komplex ungdomstid. Relationer. Kärlek. Sex. Allt det där jag inte fick uppleva. Eller vadå fick? Det jag inte tordes TA del av. Sorg för en framtida förlust av något man aldrig ens haft. Det här introt RIVER upp saker.

Skärgårdsdoktorn

Man sparar det starkaste till sist. The Stadium Breaker. Här snackar vi GÅS deluxe. Jag hade inte lyssnat på den här på länge. Triggervarning.  Nejmen det storbölas aktivt.

Antar det finns sentimentala känslor kring tidsepoken när detta sändes. 1997-2000. Jag var 6-9 år och hade väl inte så mycket dödsångest då. Minns att jag och min bror Max brukade smyga ut och köpa smågodis och “överraska mamma” varje måndagkväll när det var dags att återbesöka den bedårande Wilma, vresiga Axel Holtman, hans GENOMsympatiske son tillika ansiktet utåt för polotröja och trygghet: Doktor Johan Sten, Syster “skinn på näsan” Berit och Sören slashasen Rapp. Vi brände månadspengen för att kunna fylla påsen till bredden med salta sillar och sura nappar. Men punchpralinerna var viktigast, för det var mammas favoriter. Jag vet inte varför den här serien betydde så mycket för mig. För oss. Porträttet av en trygg, närvarande och kärleksfull pappa? Den idylliska skärgårdsmiljön? Dom styltliga storylinesen var det då rakt inte? Är det bara för att det var en trygg tradition att vår lilla familj alltid samlades samma tid, samma dag och delade nånting? Tillsammans.  

Det är ju också någonting med Stefan Nilssons pianoslinga som i sig är så vacker att man går sönder. Hur kan man skriva något så djävulskt fint och melankoliskt? Det är något lite sorgligt över det där stycket. Det LÅTER som förgänglighet. 

Det känns som att inget är mer borta för alltid än Skärgårdsdoktorn. Och det är något som går sönder i mig varje gång jag påminns om det.

Topp tre sorger i livet: “En film med titeln Skärgårdsdoktorn och alla rollfigurerna från tv-serien var tänkt att ha börjat spelas in 2010 men planerna blev aldrig verklighet.[5]”

Har ni också såhär starka känslor kring vissa serie eller är det bara jag som behöver gå i terapi och gräva i min barndom?

Jag är fan alltid SEN med att upptäcka saker. Minns att jag nån gång i gymnasiet upptäckte Winnerbäck 10 år efter alla andra. Eller jag visste ju han var stor men jag blir lätt motvalls så det var då jag  insåg att jag tyckte att han hade nåt och TILLÄT mig själv tycka det. Jag upptäckte köttermometer i våras och ladd först när jag var 23. Jag upptäckte kanske först nu att jag på riktigt är en missbrukare och beroende. Jag upptäckte min fallenhet för att suga kuk ett decennium för sent. Usch. Sorgligt. Min mun förblev oknullad så himla länge. Öppet sår det där. Well well. Jag är en late adopter? Jag kom i kontakt med iPhone samma år som jag först kom i kontakt med Krunis och hans musik: 2014.

Ibland är det med flit: som alkoholdebuten som jag drog ut på för att jag blev instinktivt motvalls när alla plötsligt skulle börja supa. Fan va töntigt tyckte jag.  Alla plötsliga hyper blir jag impulsivt anti. Infantilt och astöntigt, jag vet. Men sen faller jag  långsamt TILL FÖGA och känner att jag måste ta igen för alla förlorade år och så gasar jag på rakt in i bergväggen istället tihi^^.

I fallet Hanna Hellquist var det inte ett medvetet val. Hennes existens har för mig inte varit obekant. Hon har alltid SKVALPAT runt där i medvetandet. Jag har varit medveten om att hon är en p3-person som kommer från Värmland, har en tax och är lite rolig. Typ. Men det här året hände nåt.

Jag tror att det var pga hennes vare hennes medverkan i Alla mot Alla som jag verkligen fattade inte bara hur sinnesjukt allmänbildad hon är utan vilket unikum av älskvärdhet hon är. (Jag förstår att ni som orkar lyssna på P3 kanske redan fattat det men det är tyvärr outhärdligt av vissa andra skäl som inte stavas Hanna.)

Hon är en av så ytterst få som träffar den lilla och så åtråvärda SWEETSPOTEN av rå humor, snabbtänkthet, självdistans, självhat, cynism, bråddjupt allvar och förställd hjärtlighet. Det är inte lätt. Den är mindre än Bindefeldts självdistans den där sweetspoten.

Jag har aldrig hört henne dra ett enda jävla skämt och hon är inte trots det utan kanske JUST därför den roligaste personen norr om Kapstaden. Det behövs inte när man som hon alltid har den roligaste tänkbara VINKELN på grejer. Det känns inte som hon försöker. Hon bara ÄR rolig. Och burdus. Och smart. Och eftertänksam. Och snäll. Och omtänksam. Och cool. Och rapp i käften som djävulen. Och fin. Och lätt att våga prata med. På riktigt. Hon är den enda personen jag svarade i telefon dagen efter kaoset i Lund. Det säger nånting om nånting.

Ibland känns det som att man är ensam om att fatta saker. Att ingen annan förstår det feta med vissa saker. Men när Hanna nu nominerades till stora journalistpriset och satt i Skavlan blev jag LITE förvånad men mest glad. För jag var fan inte ensam. Världen har också fattat. Kanske långt innan mig? Hanna Hellquist är det bästa vi har.

Jag säger överraskar för att jag utgick från att det skulle vara PISS som det mesta men helvete vad glad jag blev när jag efter två minuter och 48 sekunder insåg att den här serien har nåt. Du måste kolla vidare det tar sig i avsnitt två och tre säger ju folk ibland om serier men jag tycker man KÄNNER direkt på tonalitet om det är något man tilltalas av eller inte. Direkt när William Spetz i rollen som lagom avmätt bög-kassör syrligt instruerar den fas 3-ifierade och arbetstränande Mona  hur man slår in tomater i kassan känner jag  det finns nåt här. Tonen. Den talar till mig.

Det är lite trasiga människor som tar relativt tveksamma beslut och man KÄNNER för karaktärerna för dom känns äkta och sårbara och rimliga i sin orimlighet.

Det är jäktade spontan-lavemang och utdragna scener med roliga men inte överdrivet snappy dialoger som känns trovärdiga och inte utstuderade och skrivna. William Spetz kommer till sin rätt som lite vilsen och försiktigt oförlöst kassabiträde-twink och eftersom han också skrivit manus känner jag första gången någon slags…är det….kans det vara…genuin respekt för honom kanske? Ja fan! (Vet att han gjort bra saker innan enligt många men inte orkat ta till mig nåt sätt dig ner)

Det är subtilt och lite mörkt och deppigt och färgskalan är grå och grön och blå och mörk cyan det är inte laugh out loud men det är kul för det är jobbigt och det skaver och det är som livet ofta är: beklämmande och pinsamt. Jag trodde inte riktigt på min vän Edvin Törnblom när han sa att det här var sevärt men jag är glad att jag gav det en chans för det här var fan bra och uppfriskande och jävligt härligt och hoppingivande att se! Det finns kanske hopp om inköparna på SVT ändå!

Jag har enorm respekt för alla som försöker vara roliga. Det är svårt och läskigt och det är att blotta strupen något djävulskt. Alla människor har rätt att testa sig fram prova att göra det dom vill och drömmer om. Att få andra att skratta är en helt otrolig känsla och jag förstår att människor söker den kicken. Det blir som en drog. Allt man gör kan heller inte bli kul och alla kan såklart inte gilla allt. 

Slut på brasklapp och med detta sagt.

Nejmen jag vet att det är extremt osympatiskt och oälskvärt att vara missunnsam. Det ÄR en ofin känsla jag gärna skulle kunna stänga av. Om det gick. Men nu är den här. Och jag tänkte försöka bena ut vad den bottnar i. 

“Daniel Hallberg började 2015 lägga upp sketcher på Instagram och fick snabbt ett växande antal följare. Snart var kontot omtalat med tiotusentals fans och det började dyka upp kända profiler i sketcherna, så som Alicia Vikander och Timbuktu.

2017 stod Daniel för ett omtalat gästuppträdande i ”Idol” när han sjöng en kärlekslåt till jurymedlemmen Nikki Amini. Samma år spelade han också en dryg pr-strateg i Ruben Östlunds prisbelönta film ”The Square”. I början av 2018 hörde Kristian Luuk av sig och ville ha med honom i sin scenföreställning ”Scenkväll med Luuk” på Scalateatern.”

Hans CV må kännas lite tunt men det är inte som stör mig.  

Det jag verkar vara rätt ensam om om att tycka är att han är megahyllad för att vara rolig fast han är….

TRÅKIG.

Gullig, busig, söt, snäll, oförarglig, pigg, glad och sjukt bra på att se ut som Håkan?  JA. Rolig? Nej.

Knappt ens tråkig. Bara så..obeskrivligt plågsamt, smärtsamt medioker. Som humorist alltså. Jag vill verkligen skilja på verk och person här. Som person är jag övertygad om att han är fin. Han verkar jättesnäll och är säkert megatrevlig. Men han har INGENTING att tillföra den svenska humorscenen. Den svenska humorscenen är ganska bedrövlig som den är ska sägas. Nej, bara för att du ser att komiker du kanske gillar lägger up suddiga bilder från balkongen på RAW om att nån Emma du aldrig hört talas om ”slaktar just nu” så behöver det inte vara sant. Det är en liten bransch där alla fjäskar för alla för att alla är rädda för att inte få gig och bli panka. 

In my humble opinion. Och det är ok. Man FÅR vara medioker. Det är verkligen inget problem. Det är allas rätt att vara det. Så länge man inte FÖRS in i finrummen och blir behandlad som vore man den nya Gösta Ekman endast på denna merit. 

Det handlar inte om att det inte alltid är SÅ kul. Att han slår frivarv varannan eller var tredje gång. Det är aldrig det minsta kul? Det är så totalt ofarligt och intetsägande att det blir exakt INGENTING. Mindre än ingenting? Det är osmart och förutsägbart och slappt. Det är inte ens tramsigt det är bara genuint OBEGÅVAT. Det är tjejer som inte kan bestämma vad dom vill äta till middag och semesterkillen med myntinkast i sommarbutiken och fan vet vad. Det är stereotyper och dörrar öppnare än den till Mark Levengoods sexgrotta om man heter Danny Saucedo. 

Gör han sitt bästa eller gör han det han tror funkar? Fuck if I know. 

Det är EN sak att stå med löständer på Humlegårdsgatan och dental-håna Schulman i 30 sek på insta för då tar han inte utrymme från någon annan talangfull person men vad känner ni när han står och helt galet krossar ägg och kastar mjöl i ansiktet när han gör omelett med Bianca ingrosso på bästa sändningstid i SVT? I FYRA minuter. Förlåt men ÄR det innehåll i NÅN värld? Är det kul för NÅGON? Är det bra i nåns ögon? Kan vi inte begära mer av public Service? Har svt-cheferna VETT att SKÄMMAS när dom ser detta eller tycker dom på riktigt det är bra tv? Kan nån snälla ge dom en cat scan och kika efter allvarliga hjärnskador? Jag menar bara att det som flyger i flödet kanske inte flyger på vedeldad TV. Man kanske kan höja ribban lite? 

Är det bara jag som känner såhär? Jag frågar en vän vad han tycker och han säger saker som “Han är en habil humorist” och “Han är ju väldigt skicklig”. Förlåt? Har ännu person vars omdöme jag ändå hade viss respekt för tappat det fullständigt? Ett farligt resonemang som leder till RIKTIGT farlig relativism i stil med “Robert Wells är skicklig på det han gör (spela piano) och kan därför direkt jämföras med Ray Charles”.

Han är en tokig reklamkille som försöker se ut exakt som Håkan Hellström och garanterat har ett rappat CV på sitt samvete. 

Det känns som jag lever i nån uppochnervänd jävla parallellvärld där alla är sinnessjuka och/eller hjärntvättade och inte ser detta. Eller så är det jag som är sinnessjuk? Eller så är det som med Linnea Claesson, alla ser det men ingen säger nåt? Jag fattar verkligen inte vad fan det är som pågår? Det borde kanske finnas någon slags subventionerad lobotomi man kan kräva för att få hamna på samma våglängd som “Verklighetens folk”/svt-chefer och slippa Den Goda Smakens tunga ok?

Och LUUK? Som man ju har en jävla respekt efter allt kul han gjort. Vad fan ser han i honom? Jag tror att han egentligen innerst inne inte alls tycker han är briljant. Men han såg en chans att förlänga sin dalande karriär några år genom att suga lite ungt blod ur och åka snålsjuts på Hallberg? Hans skratt låter forcerade och extremt falska. 

Jag vill också säga att Hallberg GIVETVIS inte gjort nånting fel. Inte på något sätt. Han gör ju bara det vi alla hade gjort. Tackar ja till alla erbjudanden han får och gasar på. Det är ju människorna runt om honom jag undrar hur fan det är fatt med. Sen är det här en fråga som är större än Hallberg. Han få klä skott här för all usel humor som går så bra just nu. Allt från I just want to be cool och deras stirriga överspelade ADHD-osande sketcher till Leif och Billy och Uti Bögdas oförställd landsortsförakt till Lucas Simonsson trötta kvinnohat är beklämmande. Jag säger inte att landsortsförakt och kvinnohat KAN vara roligt. Men det måste göras med finess och kärlek. Hallbergs sketcher är bara skenbart mer begåvade än Simonsson & Co. Det är bara perukerna som skiljer dom åt. Och att dom är på landet och han i Humlegården och har coolt jobb på reklambyrå och känner några kändisar.

Allt är hemskt och väldigt väldigt tråkigt.

Jag blir rädd. Uppriktigt rädd för vart vi är på väg i det här landet. Humor-wise. 

Det är verkligen inte särskilt trevligt att vara såhär missunnsam men jag är väl inte här för att dela med mig av rawfood-bollsrecept och peppiga träningstips. Det kanske kommer sen. Med sinnesron osv.

Du är bara avundsjuk tänker du? Du har såklart absolut inte fel.