Kropps-dagbok

4:03 24 Jun 2021

Vaknade idag, torsdag 24 juni, och kände mig lite sjuk, och kom på en bra sak jag skulle kunna använda min lilla förkylning till – BANTA :P

Det är svårt att jämföra med en kropp som inte finns, men jag brukar försöka. Jag tror livet hade varit annorlunda. Det känns som att jag tänker på min kropp för ofta. Varje gång en mobil åker upp. Varje gång jag träffar en person jag känner tänker jag på om den sett mig när jag var smal. Det känns mycket bättre med dem som inte gjort det, för vikt är en vanesak. Det är avgörande för om jag passerar eller inte – om man ser min vikt som konstant eller som något som borde rättas till. Jag tänker på menscykeln utifrån vikt, hungerkänslor, förstorad livmoder och vätskesamling. Jag tänker på att maten jag lagar till kompisar inte ska vara som jag ser ut. Jag tänker på fettet när jag känner det. Jag trodde att man bara tänkte på vikt när man såg den, men man kan också känna den, när den viker sig dubbelt eller när jag tar mig i ansiktet. Jag tänker mycket på kläder. Min klädstil är främst att dölja. Men man kan också dölja en kroppsdel genom att framhäva en annan. Det är en stor konst som jag inte vet om jag lyckas med. Eller om det spelar någon roll, för man ser väl ändå.  

Eftersom vikt är en vanesak skulle det innebära samma slags problem att bli smal. Om det inte finns en naturlig förklaring ser det inte friskt ut. Om det är bättre att se nerbantad ut eller att väga 10 kg för mycket, har jag fortfarande inte kommit fram till. Det är en liten del i att jag aldrig riktigt försökt bli smal igen. Men framförallt har jag inte varit ambitiös i mitt bantande för att det är svårt och jobbigt. Det är svårt att äta mindre eller äckligare och det är svårt att träna mycket. Och kanske det allra svåraste: att gå in i tanken att nåt är fel och måste fixas, för det gör dagarna och självkänslan sämre. Att öppna upp för självföraktet som rör utseendet känns som en stor risk, för jag har ingen aning om hur stort det kan bli. 

Festsammanhang är en genre för sig. För tjejer brukar att klä upp sig innebära att klä av sig. Eller att visa kroppen med hjälp av tajta passformer. Jag brukar välja det senare alternativet, det som är motsatsen till skandinaviskt mode, ungefär. Det finns en del fördelar: H&M är billigare än Our Legacy. Jag kan äta ganska mycket utan att det gör skillnad, för en större kropp verkar bränna mer. Jag bidrar kanske till och med till att vidga kroppsnormer, genom att finnas? Och den väldigt befriande tanken: det hade kunnat vara värre. 

Jag lägger stor vikt vid att va på rätt sida om BMI-skalan, så att det inte ska finnas medicinska argument för att jag är fel. Jag vet inte exakt vad det är som känns jobbigt med att gå runt i kroppen jag har. Det kanske kan vara min och världens syn på kvinnor som på något sätt äventyrar sin högsta valuta. Att nån ska tycka synd om mig eller se ner på mig. Att jag känner att jag måste väga upp med andra kvalitéer för att jag inte lyckas med det allra viktigaste. De kvaliteérna har jag inte, jag är exakt lika bra och lika dålig som en smal tjej, men med 10-20 kg extravikt (jag vet inte hur mycket).

Eller att folk ska tänka på det, så som jag själv ser det: Övervikten som ett bevis på andra, mycket värre brister. Fettprocenten som den synbara toppen av ett isberg ;).

Kommentarer inaktiverade.

Kommentarer på ng.se granskas i efterhand. Allt innehåll som vi bedömer som olagligt, liksom personliga påhopp, rasisiskt, sexistiskt eller på något sätt stötande kommer att raderas.

Vi polisanmäler alla kommentarer som bryter mot svensk lag. Detta för att värna om våra skribenter och läsare.

Tillbaka upp

Mest läst på NG