Chefen ringer igen till nästa säsong: Vill du vara med? Vi har roddat om lite i redaktionen, bra med lite nytt folk, tänker vi. Vilka från förra är kvar, frågar jag. Namnen han rabblar är killnamnen. Dom vanliga, som är fem år in. Inget konstigt med det. Klart jag vill, säger jag. Men när säsongen börjar orkar jag inte. Efter nästa ryker jag ändå. Det finns en utvecklingskurva för killarna men ett utgångsdatum för tjejerna. En kollega gav mig tipset att följa med ut till rökrutan ibland. ”Jag kan inte säga att du ska börja röka såklart, men det funkar så tyvärr”. Det anställs några tjejer i organiseringskategorin: projektledare, bokare, sociala medier-ansvarig. Inget konstigt med det. 

Vänskaperna är bara tillfälliga men om två bråkar måste man visa lojalitet med en av dem. Det är skillnad på att nätverka och att bygga vänskapsrelationer, men vissa är inte med på reglerna och får märka det senare. Lojaliteten fungerar som den brukar, lika varmt innanför som det är kallt utanför. En kille som är fem år in säger att det jag sa idag på mötet var för jävla dumt, jag måste bara säga det, förjävla dumt. Han tog ofta genvägar till att ogilla folk. Gjorde sig själv mindre för att få sparka uppåt. Killar kunde man gilla i sig själva, för det de var eller nåt de hade gjort. Tjejer behövde förtjäna det, vara så trevliga att det angränsade till flirt. Med utgångspunkt i sig själv och i tjejens bemötande mot en, bedömde man henne. Hur var det att jobba där frågar en bekant, ”jag kom ändå lindrigt undan” svarar jag.

Ämnen ströks. Facit över vad som var kul och inte var killarna fem år in. Men det fanns alltid en vilja att förnya sig. Tv-publiken är trots allt tjejer mellan 25-40, det är TV-produktion 1A. Det blir en winwin-situation, en känsla av modernitet och ett lyckat sätt att skjuta problembilden om jämställdhet man formulerat i redaktionen framför sig. Men till varje säsong ska det hittas nya. ”Men [tjejnamn] då, fråga om hon vill”. Och medveten om hur exklusiv inbjudan är så vill hon det, men jag tror inte hon orkar. 4 år senare hör jag saker som ströks upprepas av programledarna i varje avsnitt.

Vi kunde inte äta tillsammans. Det var av alldeles för mycket vardaglig karaktär. Riktig kärlek tillhörde de oytliga. Drömmen om ett annat liv var mycket större än vilken kärlekshistoria som helst. Det lilla livet fungerade bara som en projektionsyta för dom stora känslorna på internet. Kärleken var lika konstruerad som en arkitektritad park. Ibland när han hade varit ute ställde han sig i min port, men följde aldrig med upp.

Den ofullständiga informationen skapade utrymme för en perfekt fantasi. Fantasin var inte osann, men heller inte riktig. Däremot var känslorna det, dom var riktiga för att dom fanns. Därför träffades vi ganska sällan. Verkligheten var alldeles för liten och nykter, det visste jag. Han visste bara att han ibland slutade vara kär i mig efter att vi setts.

När vi pratar i telefon gör jag en etta med pekfingret till kassörskan och pekar sen på kardemummabullarna. Det var fyra kilo sen vi sågs. Han hade en längtan till något annat, sa han när han flyttade ut. Han gav mig alla sina kläder och vandrade ut i horisonten. Jag ser att han är utomlands på numret. Där är nog tiden normal tänker jag. För här är den konstig. Han vill inte ha tillbaka nånting, säger han och lägger på. Jag minns hans drömmar som mina egna. När jag kommer hem går jag ut på balkongen och röker, såhär gör dom i LA. 

Jag tog tunnelbanan dit. Han erbjöd taxi, men jag sa nej tack för att han inte skulle tro att 350 kronor gjorde honom skuldfri. Mellan tekniska och universitet spydde jag i en påse. Det var första gången under de här 9 veckorna. Just idag skulle den göra sig påmind. I ett sms till honom skrev jag att jag hade spytt, för att göra honom påmind. 

På kliniken kunde man göra både aborter och skönhetsingrepp. Det kändes som samma sak, livet som ska gå enligt plan. Jag försökte se vilka i väntrummet som skulle göra vad. 

Det var aldrig en fråga om att vilja eller inte. Det var en plus- och minuslista och en dålig relation. Det växande i magen var en suveränitet. Ett konstant värde. Inga motargument var giltiga: ”Det passar inte just nu, jag har inte råd, den kommer inte få det så bra”, det gick inte att nyansera ett liv.

När jag sa till honom att jag var osäker minns jag att han stannade så plötsligt att jag hamnade flera meter framför. Jag tror han såg sitt liv passera revy, det kändes iaf som att jag dödade honom. För honom var det försent när vecka 18 passerat, för mig var det försent för att det redan fanns.

Så när han ville att abort skulle göras var det mycket han bad om. Ett litet piller och en dag på klinik, det är ingenting. Men det var också att be mig dra åt helvete. Fuckar du med mitt barn så fuckar du med mig. Att behålla ett barn var för honom att gå utanför linjen, att aktivt välja att förändra livet. För mig var det att aktivt förändra livet att ta bort det.

Jag pressade ut embryot på landstingstoaletten. Jag var sur över att den inte var i guld. Det fanns ingenting därinne som tydde på att det här var nåt annat än ett vanligt toalettbesök. Men högerhanden kändes som en vänsterhand när jag tryckte på spolknappen. En invand rörelse som blir svår att göra när man är för medveten om den.