”Gör en teckning kanske, han blir glad”. Man vet att nåt är fel när en förälder ber om en teckning. Så vi gjorde mer än en teckning. Nån slags figur i kartong. Med ögon, svans, öron och en jättestor glad mun. Det va ballonger på den och jag va orolig att vi inte skulle hinna fram innan luften gick ur. Han behövde den för att kunna bli frisk, det visste jag. Man vet att nåt är fel när det är sköterskor i rummet, men man inte är på sjukhus. Och när männen gråter för första gången. Och när paniken blivit lugn och lugn blivit väntan. Kartongfiguren låg på hans bröstkorg. Hans bröstkorg låg ovanpå kroppen, för det fanns inget kvar som kunde bära upp den. Hans kropp låg på en 120 säng i ett enkelt sovrum. Sovrummet låg i ett radhus. I radhuset låg min mammas uppväxt. På riktigt, i kartonger i källaren. I mammas uppväxt låg allt han gjort och inte gjort för henne. I allt han gjort och inte gjort för henne låg hans uppoffringar, humor, temperament och omsorg. Nu låg han på sängen i svart kostym och kostymen låg på ett lik. Så låg puls att den inte fanns. Och den obefintliga färgen längs ögonlocken, munnen, fingrarna, fötterna, livet, rummet. Och snart skulle han ligga under jord.