Jag hoppade av musikhögskolan för att börja GMU (grundläggande militär utbildning). Året var 2014 och den allmänna värnplikten var på paus.
Jag mönstrade några månader tidigare. Jag var starkare än tjejgenomsnittet på lyftet, var helt okej med kuberna på IQ-testet, men på psykologsamtalet fick jag jättelågt. Jag sa att jag inte ville bli mobbad. Det var innan jag visste att GMU gick ut på att bli mobbad.
Jag kom in på Livgardet i Kungsängen. Och eftersom det var lägsta kvoten var det en tredjedel tjejer.
Jag tog pendeltåget dit. Det var en solig septemberdag och och jag hade flipflops och klänning. Det var verkligen inte dresscoden. Jag fick visa mitt pass och grindarna öppnade sig. Som i ett gated community ungefär. Vi skulle gå direkt och hämta all vår utrustning. Det var uppenbart att det var tänkt som en första prövning, nåt för att vi skulle förstå allvaret. Det var ett skådespelat allvar, som skulle komma att pågå resten av veckan. Utrustningen var allt från trosor (kalsonger) till öronproppar. Det fyllde flera ryggsäckar. Jag släpade två av väskorna på asfalten för det gick inte att få upp mer på kroppen.
Idolsäsongen hade precis börjat och jag tänkte klockan 20 är vi nog klara för dagen. Vi höll på till 03 den kvällen. Vi lärde oss alla klassiska saker, bädda sängen (med femkrona), putsa skorna, sätta upp håret. Vi lärde oss hur man tilltalade befälen. Sergeant, korpral, kapten. Och hur jag benämnde mig själv om jag skulle fråga något: får rekryt Rydelius gå på toaletten. När dagen var slut skulle alla duscha. I GMU fanns kön ibland, och ibland fanns det inte. Duschen var en sån sak där det inte fanns, och alla tog av sig sina kläder. Jag minns det som att det bara fanns kallvatten, men det var nog bara känslan.
Min bästis Angelika var där också, men i en annan grupp. Vi sågs vid toaletterna på kvällarna. Det var såklart kul att ha henne där, men jag hade aldrig sett henne så förstörd förut.
Dag 2 började folk svimma. Det var i leden på morgonuppställningen. Det var nice för dem, för då fick man vila en kvart. Jag märkte på min rygg att jag burit på helt fel sätt dagen innan. Befälen kontrollerade vår städning. Korpral Kinnunen skrek att ”damråttorna parade sig med varandra i hörnen”. Han sprack på rösten och höll på att börja skratta.
Varje morgon kontrollerade de våra outfits. Den militärgröna overallen, håret, skorna. Jag förstod ganska snabbt att befälens klagomål var helt slumpartade. Det kunde va tjejer som varit uppe på natten och putsat sina skor som fick order om att gå och putsa dem igen. Jag putsade sen aldrig mina skor igen.
Man skulle också ha nåt som kallas tjänstemin. Det är att man inte ler, man skulle typ se lite sur ut. Men grejen är att det är svårt att skälla på någon som ler. Det öppnar för nån slags mänsklig kontakt som är svår att stå emot, även för militärer. Jag log därför ganska ofta. Att jag log mot dem ibland ledde såklart till att jag fick mer tillsägelser om tjänstemin, men det gjorde också att fick mindre skäll för andra saker.
En kille i min grupp var faktiskt ganska efterbliven. Jag förstår inte hur han klarade testerna med kuberna på mönstringen. Han visste liksom inte att t-shirten skulle sitta under overallen och inte ovanpå. Vissa i min grupp ville visa honom att det var han som var den svaga länken. Tex genom att stå klara i position när han stressat försökte snöra kängorna. De lärde sig sen att det är gruppen som räknas inom militären. Är en i gruppen efter är alla i gruppen efter.
Jag träffade Angelika vid toaletterna på kvällen. Hon sa att hon ville hoppa av. Jag hade inte vågat tänka den tanken tidigare och blev därför sur över att hon gav mig den möjligheten. Hon såg det mer som att hon inte passade in snarare än ett stort misslyckande, som jag gjorde.
Dag 3 började tjejerna snagga sig. Det var nog då jag förstod att jag inte kunde vara kvar. På morgonen kontrollerade befälen städningen som vanligt, Sergeant Ahlström sa att vi skulle ha nordkoreansk ordning. Eller skrek såklart. Det var alltid en riktig show när de satte igång. Jag minns att ett befäl en gång skrek rakt ut ”jag springer milen på 45 och jag bänkar 120”. På lunchen hörde jag ett befäl säga till ett annat: Om de inte sover vid 23 så skjuter vi dem. Vi sköts inte den natten. Förmodligen för att det var ett skämt, eller för att vi faktiskt sovit 23.
Vi hade vi även några föreläsningar. Den första var typ allmänt om krig. Dom körde upp en bild på projektorn på ett ansikte som var ut och in, ”såhär kan det gå om det blir lite fel”. Alla som somnade i stolen fick order om att ställa sig upp. Ett ganska bra knep som fler föreläsare borde använda. I slutet stod hälften upp.
Den andra föreläsningen var bara för tjejerna. De gick igenom ”mens på fältet”. Att man kan använda det som ursäkt ibland om man behöver lite paus, och att man ska använda binda och inte tampong, pga otvättade händer. Och så sa de åt oss att inte flirta med befälen ”det blir aldrig bra”. Jag kände mig påkommen.
Dag 4 minns jag att befälen ibland under aktiviteterna skrek ”drick vatten”. Alla hade varsin vattenflaska i nån av alla fickor på den gröna onepiecen. Jag fejkdrack ibland, höll flaskan mot en stängd mun. Dels för att mina gå på toa-signaler är rätt dåliga, men mest för att kisspauserna var få och korta. Alla 50 pers skulle gå på 5 minuter. Det andra fick man hålla inne på till kvällen.
Dag 5 efter middagen var det vapengenomgång. Tror det var AK 5or. Man skulle plocka isär och ihop det. Den efterblivna killen stod bredvid mig och jag minns att jag tänkte det är inga kulor i så det är lugnt. En del killar kunde ta isär och sätta ihop vapnet på bara några sekunder, och jag tänkte på vad militären lockar för människor. Såna som jag och såna som dem.
Det tog sån jävla tid med vapnet och jag kände att jag höll på att kissa på mig. Jag vågade egentligen inte men alternativet var värre, så jag marscherade fram till ett befäl, slog klackarna ihop och frågade om rekryt Rydelius får gå på toaletten. Han sa nej. Jag vände om, klackarna ihop, och marscherade tillbaka till mitt vapen. Jag kom efter, mitt vapen var fortfarande helt isär. Försökte trycka ihop benen. Sen tog jag sats, jag sprang ut ur salen, ut ur byggnaden, till andra sidan området och in till matsalsbyggnaden. Upp för trappan och in till toaletterna. Jag visste att jag gjort något rätt allvarligt när jag lämnat mitt vapen, min grupp och inte lytt order. En riktig militär kissar hellre på sig. Det är säkert en vanlig dag på fältet. Det var en omilitärisk fåfäng prioritering jag gjort. Långt ifrån nordkoreansk ordning.
Jag satt kvar på toaletten för att komma på en plan, men det kändes svårt att rädda det här. Sprang ut igen, vidare bortåt, men det tog naturligt stopp vid grindarna, stängslen gick runt hela området såklart. Sprang in i närmaste byggnad, hittade en ny toalett och låste in mig där. Känslan av att ha kommit undan varade kort. Jag tänkte igenom fortsättningen av kvällen. Efter vapengenomgången kommer befälen börja leta efter mig, gå igenom varje byggnad tills jag är hittad. Så jag låste upp toalettdörren. Jag väntade mig inte att kapten skulle stå utanför och ta mig i örat när jag kom ut, men det var ändå en besvikelse över att dramaturgin inte utspelade sig så. Jag turned myself in genom att sätta mig på en bänk som stod längs den största vägen. En mindre asfalterad bilväg som gick som en fartled genom området.
Efter några minuter såg jag korpral Kinnunen och sergeant Ahlström komma gåendes på håll. Jag förberedde mig på skrik. När de istället helt lugnt sa ”hur är läget” tänkte jag att jag inte skulle få komma tillbaka. De kunde prata med mig som en jämlik för de var inte längre mina befäl, för jag var inte längre rekryt. Nu var jag bara en som hoppat av två eftergymnasiala utbildningar. Jag sa: ni utbildar mig till mördare, det funkar inte. Egentligen handlade det mer om att jag var kränkt över att få mina toalettbesök inskränkta än att jag var en passionerad pacifist, men det behövde inte de få veta. De höll en inövad utläggning om att det handlar om försvar, om din familj är i fara, bla bla bla.
Jag borde förstås vetat allt detta innan jag sökte. Man känner ju till vad militären är. Men jag trodde på nåt sätt att det inte kan va så sjukt om det finns. Men det finns och är sjukt.
Sergeant Ahström och korpral Kinnunen sa: om du går in igen till vapengenomgången kommer du få stanna kvar. Du kommer få en varning och ett samtal med kaptenen men du kommer få stanna. Om du verkligen är det du vill. Vi gick tillsammans bort mot byggnaden där vapengenomgången var. När vi var utanför salen stannade jag till. Jag tittade ner i marken en stund och sen upp mot befälen som såg ut att vänta på svar. Jag var 20 år och överdrev olika sliding doors-ögonblick som att mitt liv skulle avgöras nu. Jag sa: Jag kommer inte gå in. Det var inte vad jag ville säga, men det enda jag kunde. Dom sa: okej då kommer du inte få fortsätta. Och jag fick gå och lägga mig. Jag kände massa saker men det späddes ut i min oändliga trötthet.
Dagen efter satte jag på mig mina flipflops och och klänning igen. Jag fick inte säga hejdå till nån, jag slussades liksom ut på nåt sätt. Jag tog min väska och vandrade ut på fartleden. De tio meter höga grindarna öppnade sig bara för mig, och för min väg ut ur militären. Det är nåt med den naturliga slow motion-effekten på såna, jag klev ut och tänkte det här kommer jag minnas för alltid.
Innanför grindarna fanns gravstenar av döda soldater och pansarvagnar, utanför fanns en SL-busskur. Jag kom hem som en krigsveteran och sov i tre dagar i streck. Jag var där i 5 dagar. Angelika hoppade av efter 7 dagar. Då hade en tredjedel hoppat av. Den lite efterblivna killen fick sluta efter ytterligare några veckor pga allergi.
Några år senare stöter min syster in i en militär, han frågar om hon är släkt med rekryt Rydell. De kallade mig så av misstag ibland. Hon sa ja, Rydelius. Han sa: jag minns hennes dramatiska exit, hälsa från korpral Kinnunen.
(Namnen är fingerade)
