När vi skulle segla över atlanten första gången var jag 14 år gammal. Hela sommaren och hösten gick åt till Europa. Sen blev det november och det är då man åker över till Karibien. Det finns ett stort community för svenska familjer med äventyrs-komplex. Pappa sa att båten skulle hålla. I efterhand vet jag att han inte var så säker som han sa, och att det inte alls var särskilt chill när masten gick av utanför Bermuda eller när han släppte åskledarna ur händerna precis innan blixten slog ner. Jag tänkte mycket på livflotten de där 15 dygnen på atlanten. Vad man skulle ta med ner i den. Hur man lösgjorde den från båten och hur den blåser upp sig själv. Som en bomb smäller den upp. De sa att man överlever på den, för att den har tak, nödraketer och choklad. Och så tänkte jag på hur min syster, som ibland på nätterna struntade i att sätta fast sig i livlinan, skulle halka och vara 30 sjömil bort och 3000 meter ner när nästa person vaknar. 

Varje natt kl 03 väckte jag min andra syster. Och varje gång började hon gråta. De var av ganska olika karaktär, mina systrar. Jag var av noll karaktär. Vissa nätter fick jag dåligt samvete och stannade uppe i sittbrunnen med henne. Och det var en av dem gångerna vi höll på att krocka med en kryssningsfärja.

Det var jag som slarvade. När jag såg färjan första gången, förstod jag inte vad det var, det hade lika gärna kunnat vara ett isberg. Fartygets för var liksom över oss. Jag petade på min syster bredvid mig. Och hon verkade förstå för hon gjorde ett läte jag aldrig hört en människa göra, varken tidigare eller senare. Det var ett långt skrik från nedersta botten i hennes kropp. Pappa slängde sig upp. I kalsonger. Jag skrek inte för jag har sett honom naken förut. Jag skoja. Jag skrek inte för jag förnekade fortfarande fartygets existens. Men efteråt frågade min syster mig om jag hade flashbacks, för det hade hon. Jag återupplevde hur det upplysta fartyget bländade mig och hur motorerna dånade och skräcken satte sig i kroppen igen. Ingen frågade pappa hur han upplevde det men han har sagt i efterhand att han aldrig skulle göra om en sån resa med barn.

Det var mammas idé från början. Hon hade varit på nån workshop med jobbet och ritat upp en livskurva. Mitt liv har blivit ett streck, sa hon. Men om man ska vara ärlig var idén hennes för att pappa bar det slutgiltiga ansvaret. Inte i vardagen, men när det gäller liv och död var det honom man räknade med.

Men när pappa kom upp i sittbrunnen gjorde han bara samma läte som min syster. Han skrek ordet hjälp. Det var att jag inte kände igen honom som gjorde att jag tänkte: nu är det över. Hans totala desperation och förstelnade kropp. Och jag hatade det där ordet. Mamma och syster nummer 2 hade också kommit upp nu och det var då han sa ”vi klarar det”. Jag trodde inte på det, men det var hopp, och jag höll hårt i det. Efter ytterligare några sekunder hade vi passerat framför kryssningsfärjan och den försvann i horisonten ganska snabbt. Men jag hann se att semesterpassagerarna tittade ner mot oss. Sen blev allt rätt normalt igen den natten, förutom min syster med panik.

Det kändes konstigt att de möjliga utgångarna var så svartvita, allt eller inget. Båten var så intakt. Vi grävde inte mer i det där sen. Mamma och pappa frågade aldrig mig vad som hände. Jag tror det var deras sätt att försöka ta på sig ansvaret. Pappa hade teorier om vad som hade hänt om den kört in i oss, döden ingick inte i nån av scenarierna. När vi kom fram gjorde jag en synundersökning och köpte glasögon av märket Chanel, med -2 i styrka.