Hon har stora pupiller för att hon har knarkat. Jag fotar dom. ”Säg inte till min kille, han försöker sluta”. 

En annan tjejkompis gillar att förklara saker för oss andra runt bordet, ofta om relationer och livet i stort. Hon börjar varje mening som ett anförande. Tar sats. Tonfallet låter som retoriska frågor. Jag får dödsångest av allas instämmande. Alkohol kan dra ur folk alldeles för nya insikter. Hennes kille gillade det i början. En person med påhittade åsikter är fortfarande en person med åsikter. Han kommer lämna snart, tänker jag. 

Jag läser Katrin Z på toaletten. Lång caption om barnen och Bingo som vanligt. Fastnar där ett tag. Skäms när jag ser att kön utanför är lång.

En tredje tjejkompis dejt kommer in och slår sig ner. Ingen har träffat honom förut men alla vill ha honom. Ju fler tjejer en kille ligger med i en umgängeskrets desto mer man vill ha honom. Men att göra honom bekväm i sällskapet är inte ett brott mot nån tjejkod, så alla kommer undan. Att alla förmodligen nån gång har matchat med honom på Tinder spär också på hennes tvivel. När hon märker att tjejerna runt bordet har kommit honom närmre än vad hon själv har, säger hon att hon är trött och bokar en Uber åt dem.

Elin med de stora pupillerna har två killar som tävlar om att va mest omhändertagande. Svårt att veta om de raggar eller bara ansvarar för hennes första knarkupplevelse. Men hon gillar känslan av att bli räddad lika mycket som de gillar den motsatta rollen.   

En annan kille börjar sluddra för tidigt, och ögonlocken går i slow motion. När hans tjej vill dra hem stannar han kvar. En puss på kinden. Att ge varandra frihet är för viktigt för att få starta ett bråk, eller ens visa sin besvikelse. 

Min kille kom aldrig dit, han tycker de alla är dumma i huvudet. Det tycker jag också, men de är mina vänner.

Han tittade mot sin buss och sen på mig och sen på bussen igen. Som han valde att springa till bussen, valde han den andra tjejen. Och han hann. 

Jag skulle åka till min praktikplats. Obetald två veckor. Jag skrev typ bara om nya glasställen i Stockholm. SNÖ var rätt nyöppnad, men deras kända kola-brynt smör-rosmarin fanns inte än. Jag hade levt flera planlösa år efter 20, hon gick fortfarande på gymnasiet. Jag minns att jag gillade att hon va så liten för det legitimerade att jag kände mig kränkt. Jag stod på t-centralen och mentalt slog mig själv på kinderna och sa ”kom igen nu”. Men jag bröt ihop vid spärrarna. Killen som tar betalt vid toaletterna släppte in mig. Jag hade ingen tiokrona men det va lugnt. T-centralen pågick utanför men därinne var det tyst. Jag satt på golvet och han kom och satte sig ner bredvid mig och pratade om framtiden. Han letade efter rätt saker och att säga och hittade dem. Det kommer ordna sig, ditt liv kommer bli bra och din chef kommer förstå. Det hade inte kunnat tas för nåt annat än vänlighet, om det inte vore för hans högra hand på min rumpa och hans vänstra hand på mitt lår. 

Jag flyttade lite åt sidan men hans närmanden kändes som en obetydlig sak i sammanhanget. Det som gjorde ont i mig kunde varken bli större eller mindre. Så jag orkade inte bry mig. Och det var nog så han resonerade också. 

En annan gång jag grät offentligt var efter en utekväll vid mariatorget. Jag satt mot en husvägg på en tvärgata in från Swedenborgsgatan. En polisbil stannade framför mig, den kvinnliga av dem ställde några artiga frågor och avslutade med: du borde inte sitta här, det kan vara farligt för en tjej som du. Att jag kände skam över att jag satt där betydde att jag tagit rollen hon gav mig, att jag inte va kapabel att bedöma risken, så som hon var. Lika fel hade hon också om att nån kille påväg hem från Morfar ginko skulle behöva våldta mig, det tillhör en fantasivärld att säga nej till dem. 

Hon sa att jag skulle gå hem och jag ställde mig upp efter att de kört iväg. Efter en bit hittade jag en bänk som jag satte mig på, det var en fin sommarnatt och mitt dramatiska utspel var inte över än. Det var ganska tomt på gatorna men en kille kom fram och frågade hur det var. Han ställde så många frågor att jag förstod att det inte var för min skull han ställde dem. Och när jag sa att jag bodde 300 meter därifrån bad han om att få skjutsa hem mig. Lika viktigt det var för mig att säga nej till att hoppa in i en bil med en främling, var det för honom att få köra hem en ledsen tjej i natten. När frågorna mer blev till uppmaningar sa jag ja. Han var tillräckligt ofarlig för att åka bil med, men tillräckligt farlig för att säga att alla mina ex är svin. När vi va framme vid porten sa han: ska jag inte följa med upp? Jag sa nej. Till en kille påväg hem från morfar ginko. 

Jag var inte ful, tvärtom kanske, men mitt utseende kändes förgängligt på nåt sätt. Mitt utseende var konstant, men hur det uppfattades var inte det. När Adam, en kille i klassen, sa vilken frisyr jag var finast i hörde jag en universell sanning. Att jag var fin var en sak, men att jag dög var en annan. Jag förstod snabbt betydelsen av mitt hår, det var jätteblont, jättestort och jättelockigt. Killar och hår har ett fascinerande starkt band, upptäckte jag ibland av fulla killgäng på tunnelbanan. Jag upptäckte det som storbystade tjejer upptäcker sina bröst, eller långa tjejer upptäckter att dom är för långa. 

Jag tyckte mest det var jobbigt när mamma rättade mig när jag sa kvinnofientliga saker, det var en del av hennes politiska intresse som jag inte var särskilt intresserad av, men jag kopierade hennes åsikter så barn brukar göra. Första gången jag kände att jag BRANN för kvinnors rättigheter på egen bevåg var när några killar i klassen bedömde en kvinnlig klasskompis knullbarhet som låg. Det var inte att dom gjorde bedömningen, det var att dom lät mig höra den. Det tydde på en total ostoppbarhet och överlägsenhet, som jag både avundade och var rädd för. 

Tidigare hade jag trott att alternativen var 2 till antalet: Att bli sexualiserad eller att vara osynlig. jag föredrog såklart det första, det kändes som en vinst varje gång nån kommenterade mina tajta jeans över rumpan. Men när jag förstod att det fanns ett tredje alternativ, att man först blev sexualiserad men sen också underkänd som sexobjekt, blev det för mkt. Det visade sig att sexualiseringen inte alls gav mig någon kontroll, som jag hade trott, det var att bli fråntagen den.  

Ovissheten i om killar ville ha en eller ville ha haft en gjorde att jag avvisade alla närmanden från killar, även om de inte var alltför många. Men jag kände kanske som en barnlös 39-årig kvinna, att tiden höll på att rinna ut. Och när jag hånglade med någon första gången grät jag över att det inte var som i Twilight. Åren av avhållsamhet hade höjt mina krav till nåt så ouppnåeligt som en vampyr. 

Om fulla killar på tunnelbaneperronger i Stockholm gillade mitt blonda hår, så var killarna i Barcelona helt tokiga i det. Men det visade sig vara svårt ändå. Jag dök in i havet av ben på dansgolvet och tittade upp när jag såg ett par manligt kodade. Jag vill inte skriva ut dom exakta orden jag sa, men jag frågade rakt ut på det mest pinsamma sätt man kan tänka sig (och det lät ännu värre på engelska), och jag sa exakt samma pinsamma sak till alla killar jag valde ut. Killarna jag frågade var så många och en så stor andel av alla som var på dansgolvet att dom hade kunnat sprida ryktet om mitt gränslösa beteende över hela dansgolvet och tillbaka på en minut. Efter alla Nej gick jag till en av alla vita skinnsoffor där en i mitt tjejgäng satt och läste utklippta DN-artiklar. Hon tyckte hela grejen med att gå ut var larvig, vilket den är om man ser det med nyktra naiva ungdomsögon, men ville heller inte sitta ensam på hostellet. Så med god framförhållning hade hon klippt ut artiklar och packat ner i resväskan. Till det beställde hon ett glas mjölk. Det tog alltid lång tid innan bartendern förstod vad det var hon ville ha, och det berodde inte bara på språkförbistringar. Det tyckte vi var helt sjukt. Jag förstår honom nu. 

För varje runda på dansgolvet valde jag fulare killar. Och efter varje runda gick jag tillbaka till min kompis i den vita skinnsoffan. ”Det finns inget killar tycker är osexigare än desperata tjejer”. Jag vet inte om hon hade läst det i DN. Det var kanske under runda fyra som en kille sa Ja, mina krav var inte vad dom hade varit, och jag ångrade alla gånger jag inte tagit de chanser jag haft. Jag tror han var tysk och jag tror att han var för full för att hans ”ja” skulle vara nåt att glädjas åt, eller räknas som ett samtycke för den delen. Att solen gick ner i havet på en strand i Barcelona gjorde ingenting för det cinematiska som inte existerade. 

Andra gången jag brann för feminismen var när jag hade sex första gången. Blodig och otillfredsställd förstod jag att sex var konstruerat till mäns fördel, jag visste inte om det berodde på biologi eller samhälleliga strukturer. Kanske en blandning. Jag kommer inte säga hur gammal jag var, för mitt gymnasie-jags skull, men jag hade haft ”Förlora Oskulden” som nyårslöfte flera år i rad.  

Jag deltog inte i samtal om sex för det finns en liten outtalad regel att man inte kan uttala sig förrän man har haft det (som när knark-användare inte gillar när nån säger ”jag är tillräckligt speedad som det är, så jag behöver inte det där” ungefär). Att på UMO få svara JA på frågan ”är du sexuellt aktiv?” och att förklara för oskulder hur sex går till var ett privilegie för dem som var på andra sidan. Dessutom var jag rädd att min oskuld skulle avslöjas om jag sa nåt. Men det var killen som sa ”du e oskuld va, man får den känslan” som jag senare skulle komma att ligga med. Även om jag inte deltog i samtalen själv så lyssnade jag intresserat på alla som förklarade för mig hur det skulle vara, men inget av det jag hört hade förberett mig tillräckligt, märkte jag, blodig och otillfredsställd. ”Det var inte alls som jag trodde” sa jag. En mening som kunde tolkas på olika sätt förstod jag när fick reda på att han skickat runt mitt citat till sina kompisar.

Bråken var inte att nåt kastades i väggen. Det var långa dygn av självtvivel. Det var ingen sms-kontakt i självrespekt och sen 80 telefonsamtal i självutplåning. Det var 0 timmar på jobbet men 40 timmar på instagram. Kolla vilka han följde och vilka han inte följde. Köpa nya skor. Säga till honom att jag hatar dom. Gråta på möten och bli sjukskriven. Hata vänner och ignorera dom. Läsa i facebooktrådar om narcissism och fylla i med hans personlighet i självtest på internet. Gå till frisören. Ta en svartvit selfie. Se ut som Malin i Saltkråkan för att sånt där gammalt för nåt tidlöst över sig som gör att det är lättare att älska, existensen känns mer berättigad än ett resultat av massa trender som inte har fått själ än. Ladda ner tinder och säga det till honom. Hitta en bättre, eller bara vem som helst. Försöka bli kär på en timme, lägga ihop hans ansiktsdrag i gyllene snittet, nästan lyckas och sen bli äcklad. Åka buss från liljeholmen mitt i natten till nånstans i Hägersten, försöka vilja vara otrogen men han visar upp sin DJ-utrusning och har en fånig tavla på väggen. Ge upp vid byxlinningen och ståndet och gå in på toaletten och boka en uber tillbaka till liljeholmen. Träffa två fulla följare på perrongen som vill bjuda på brunch imorgon bitti, berätta att jag precis försökt vara otrogen och höra dom säga: det borde du inte gjort men vi stöttar dig. Faktiskt känna att jag bryr mig mer om dom än om min familj. Det var att använda alla muskler men inte slå honom. 

Vilken som var den snabbaste vägen till försoning förändras i takt med relationens förfall. I början var det att ignorera. Men självrespekten man bygger upp under de dagarna man är kall raseras i samma stund som man svarar igen och man inser att det snarare handlade om hämnd än om självbevarelsedrift. 

När man sen blivit ihop kan man inte syssla med såna omogna knep som att inte svara på messenger. Relationsmallen säger alltid Sårbarhet Sårbarhet Sårbarhet och Kommunikation Kommunikation Kommunikation. ”Jag blev ledsen när du gjorde såhär……”. Men det var svårt att komma på nåt särskilt att vara ledsen över så det blev mer ”jag är ledsen för att det känns som att du inte älskar mig”. ”Men jag tror att jag gör det”. Sagt ord fick gälla för ingen av oss ville undersöka det närmre. 

När man varit ledsen så många månader att relationsmallen säger att man måste göra slut sa jag: du har förstört mig. 

Bråken var att hamna utanför livet och vilja in igen. Och för varje bråk var det längre väg tillbaka. Och för varje försoning större känsla av lättnad och att vara älskad. Men för varje försoning varade känslan kortare och fungerade sämre som belöning för det jag tyckte att jag offrat, så bråken kom därför oftare, och självrespekten fick pausas på obestämd tid för nästa fix. 

När jag sagt att han förstört mig blir vi tillsammans igen, man lämnar inte nån man förstört. Och jag lämnar inte nån jag sagt så till. 

Han blir ihop av status. Kärleken blir utkonkurrerad av andra intressen, kan man säga. Den ena hade föräldrar som rökte inomhus, på det coola sättet. Den andra hade många följare på twitter. Han är så nöjd med det. Äckligt nöjd. Han ler inte av lycka, han ler av känslan av vinst.

Den stunden är underbar. Det är total hängivenhet som skulle kunna tas för kärlek. Men det ligger i statusens natur att hela tiden vilja fortsätta uppåt. Hela hans själ är som instagram-ångest. Skrollar hetsigt igenom världen efter saker inte inom räckhåll. Som en jämnt tickande metronom genom tillvaron. Känslan att vara på rätt plats med rätt person infinner sig aldrig. Han ingick i konstnärliga sammanhang där äkthet eftersträvas men aldrig riktigt uppnås, just för att man jagar den. Att coolhet fungerar kontraproduktivt när den är fabricerad har ingen betydelse om alla leker samma lek.

Sen fortsätter det så. Efter twittertjejen kom tjejen som jobbar på restaurang. Cirkeln går runt runt. Men då tänkte jag, det är nog på riktigt nu. Han kanske har hittat rätt tillslut. Han är inte så ung längre, och om man ska vara ärlig… restaurang?

Men det visade sig att hon var dotter till en skådis. Och modell för our legacy. Och allt är i sin ordning igen och man kan pusta ut över att människor alltid är som man tror att dom ska vara. Runt runt.