Om man ska spendera kvällen hemma antingen med sig själv eller med andra verkar det lämpligt att ägna sig åt exempelvis matlagning. Om man nu ändå ska laga mat kan man ju laga exempelvis den japanska rätten Sukiyaki.

Sukiyaki brukade jag och min familj äta på restaurang när något av oss barn fyllde år. Det är en fin ritual där man vid bordet får ett fat med råvaror serverat som man sedan efter hand lägger i en gryta med sjudande sukiyakibuljong och tillagar. Det brukar vara tunt skuret nötkött, tofu, purjo- eller salladslök, morötter, nudlar, svamp och lite annat gott. Buljongen består av vatten, mirin, soja och socker. När råvarorna tillagats plockar man ut dom, doppar det i ett uppvispat rått ägg och smaskar i sig. Det brukar vara ris till också.

När jag är pank brukar jag göra en nedbantad version där råvarorna består av tofu, ris- eller bönnudlar och grönsaker (savoykål, salladslök, morot och portobello- eller shiitakesvamp). Det är ju också så att gemene man inte har någon platta vid bordet hemma, då man får helt enkelt laga till grytan på spisen. Det blir inget plock och pyssel. Lite synd, kan tyckas, men det kommer du nog inte dö av. Poängen med allt detta är att det går att göra god sukiyaki trots att man är fattig. I vissa fall kan det förstås vara roligt med lite ingredienser av det animaliska slaget då det är så en sukiyaki ser ut när den serveras på restaurang, men jag kan rekommendera alleman att skita i biffen och köra på ett helvegetariskt alternativ. Såvida man inte är väldigt rik eller har en massa nötkött som ligger och skräpar hemma.

Har du en chans att kombinera mat och musik bör det i nio fall av tio alltid ske. Vad passar bättre till denna rätt än låten “Sukiyaki” av Kyu Sakamoto?

Orginaltiteln på denna låt är egentligen “Ue wo muite arukō” som betyder “går och tittar uppåt”, men när låten spreds till Amerika uppstod svårigheter med uttalet och man uppfann helt enkelt ett nytt helt lösryckt namn som skulle vara lättare för de engelsktalande att uttala. Detta är även den enda japanska låt som någonsin legat etta på amerikanska billboardlistan vilket skedde 1939, då den också sålde i tretton miljoner ex över hela världen. Ta er en liten paus i stressen och spela videon ovan och läs textöversättningen. Det är en vacker och lite sorglig text om ett avslut. Att gå med blicken i skyn för att tårarna inte ska falla till marken.

Slut på sukiyakiinfo för denna gång.
/Slaktarn