För några dagar sedan kom en fråga från signaturen Anna. Den löd som följer:

Slaktarn!! Jag har tyvärr lovat mina vänner att hålla i nyårsfirande med tillhörande middag. Och delar av sällskapet är veg, vilket till vardags inte är något problem. Men! Jag har så svårt att komma på någon varmrätt som är både veg och *lyxig*, typ all veg jag äter är grytor/biffar etc vilket inte är superrolig nyårsmiddag. plz plz help me out.

Nyårsafton är knepigt. När man tänker på nyårsmat är det oftast i termer av döda djur, typ hummer eller helstekt svan, och om inte djur är involverade på det ena sättet är de definitivt det på det andra: en dignande ostbricka, mindre löjromsberg, eller varför inte en stor burrata-blobb till förrätt? Knepigt som sagt. Frågan är då hur man veganiserar middagen på ett sådant vis att de som förväntar sig sin årliga ostronkavalkad inte känner sig misstänksamma och snuvade. Jag är som bekant inte vegan själv, och man hade ju kunnat tycka att någon som enbart lagar vegansk mat vore bättre lämpad att brainstorma kring detta, men jag misstänker att just mitt köttätande kan vara till hjälp här. Det har nämligen inte helt oväntat hänt fler än en gång att jag suttit på en middag som mina veganvänner tycker känns superlyxig, men jag själv mest bara upplevt som inkomplett och substitutartad. Sånt som ska vara lyxigt, men istället känns torftigt för man som sitter och fantiserar om råbiff och pankofriterad spindelkrabba med forellrom. Precis det man vill undvika.

Det finns dock undantag, mängder av dem till och med, och det är just de vi ska prata om nu. Med undantag menar jag mat som har den där känslan av att vara lyxig och flådig, och som är vegansk utan att de köttätande matgästerna ens hinner reflektera över det.

På rak arm tänker jag genast att rårakor är en bra förrätt. Grovriven potatis som stekts till tunna gyllene plättar, finhackad rödlök, dill, citron, ett creme fraiche-substitut du gillar, och tångrom och/eller den här falska laxröran jag skrivit om en gång i tiden. Lägg upp en råraka till varje person och låt gästerna plocka tillbehören fritt ur skålar, eller preppa varje individuell liten förrätt, servera och invänta beröm.

Lite på samma tema skulle du kunna bjuda på blinier och en vegansk borsjtj vid sidan. Rysk glamour är kanske den bästa sorten, när jag tänker efter. Ska man prompt blanda in baljväxter och liknande så tycker jag att den svarta belugalinsen är rimlig – den har ju trots allt fått sitt namn för att den liknar rysk kaviar. Bara det.

Bild härifrån

En annan förrätt jag är väldigt förtjust i är blancherad purjolök i dijonsenapsvinägrette. Det låter kanske lite bonnigt, och det är det också, men det är fruktansvärt gott och för det mesta inget folk tenderar att äta varje dag. Välj ut några späda purjolökar, rensa de om det behövs och dela upp i bitar om sisådär sju centimeter vardera. Blanchera i några minuter i väl saltat vatten, ta upp och låt droppa av och lägg sedan upp på små bitar av rostat surdegsbröd. Ringla över din vinägrette (en bra vitvins- eller äppelcidervinäger, en ännu bättre olivolja, dijonsenap, agavesirap istället för honung, salt och nymald svartpeppar) och avsluta med färsk körvel, kanske lite mer svartpeppar.

Tänker också på puréer. De är alltid lite fancy, förutsatt att du vandrar på rätt sida om barnmatsskiljelinjen. En superlen puré på blomkål eller jordärtskocka kanske? Med obscena mängder hyvlad tryffel över? Krispiga kavringsmulor som en liten go texturvariation. Det är inte så crappy.

Vidare då: tempura! Japanska prassligt krispiga friterade ting i en tunn frityrsmet som tillverkas på öl. Inte alls som ”vanlig” friterad mat, utan lättare och elegantare. Tunna skivor av zuccini, stora kvistar bladpersilja, späd vårlök, svartpepparkryddad tofu, blomkål, läng i vad du vill. Servera med olika dipsåser och vegansk majonnäs med några droppar sesamolja. Den enda nackdelen är att rätten måste färdigställas a la minute, och just att fritera saker kanske inte är något man vill stå och klibba med när man har otåliga gäster med glittersmink som trängs kring en. Väljer man tempura som förrätt kan det därför vara en bra idé att slå till på en efterföljande varmrätt som är lite mindre krävande.

…Som tillexempel det persiska juvelriset jag skrivit om här! En sann högtidsrätt med ett fullt rimligt namn. Riset i sig är en del jobb, men inget sista-minuten-fix. Servera tillsammans med valfri lämplig persisk gryta och mängder av olika såser. Aningen mindre nyårsyx med gryta, men det räddas upp av din nya glamourösa vän juvelriset.

En sukiyaki är också ett smart drag, egentligen alla former av hot pots, förutsatt att du lyckas skaffa fram en värmande anordning att ha på bordet. Det är kul, känns annorlunda och tjusigt och du ger intryck av att du verkligen ansträngt dig. Vilket du inte alls har. För det är så lätt att förbereda. Men det kan ju inte dina gäster veta.

Anna, jag hoppas att du fått några uppslag. Uppmanar öviga bloggläsare att fylla på den här listan med tips – vad har ni för rätter som löser ekvationen veganskt = lyx?

Tack för idag, ses på stan.
/Slaktarn

PS! Alla vet att umami är en magisk kraft som bara köttätare kan njuta av. Eller? Läs mitt gamla inlägg om hur du maxar umamin i vegansk mat här! 

Om man ska spendera kvällen hemma antingen med sig själv eller med andra verkar det lämpligt att ägna sig åt exempelvis matlagning. Om man nu ändå ska laga mat kan man ju laga exempelvis den japanska rätten Sukiyaki.

Sukiyaki brukade jag och min familj äta på restaurang när något av oss barn fyllde år. Det är en fin ritual där man vid bordet får ett fat med råvaror serverat som man sedan efter hand lägger i en gryta med sjudande sukiyakibuljong och tillagar. Det brukar vara tunt skuret nötkött, tofu, purjo- eller salladslök, morötter, nudlar, svamp och lite annat gott. Buljongen består av vatten, mirin, soja och socker. När råvarorna tillagats plockar man ut dom, doppar det i ett uppvispat rått ägg och smaskar i sig. Det brukar vara ris till också.

När jag är pank brukar jag göra en nedbantad version där råvarorna består av tofu, ris- eller bönnudlar och grönsaker (savoykål, salladslök, morot och portobello- eller shiitakesvamp). Det är ju också så att gemene man inte har någon platta vid bordet hemma, då man får helt enkelt laga till grytan på spisen. Det blir inget plock och pyssel. Lite synd, kan tyckas, men det kommer du nog inte dö av. Poängen med allt detta är att det går att göra god sukiyaki trots att man är fattig. I vissa fall kan det förstås vara roligt med lite ingredienser av det animaliska slaget då det är så en sukiyaki ser ut när den serveras på restaurang, men jag kan rekommendera alleman att skita i biffen och köra på ett helvegetariskt alternativ. Såvida man inte är väldigt rik eller har en massa nötkött som ligger och skräpar hemma.

Har du en chans att kombinera mat och musik bör det i nio fall av tio alltid ske. Vad passar bättre till denna rätt än låten “Sukiyaki” av Kyu Sakamoto?

Orginaltiteln på denna låt är egentligen “Ue wo muite arukō” som betyder “går och tittar uppåt”, men när låten spreds till Amerika uppstod svårigheter med uttalet och man uppfann helt enkelt ett nytt helt lösryckt namn som skulle vara lättare för de engelsktalande att uttala. Detta är även den enda japanska låt som någonsin legat etta på amerikanska billboardlistan vilket skedde 1939, då den också sålde i tretton miljoner ex över hela världen. Ta er en liten paus i stressen och spela videon ovan och läs textöversättningen. Det är en vacker och lite sorglig text om ett avslut. Att gå med blicken i skyn för att tårarna inte ska falla till marken.

Slut på sukiyakiinfo för denna gång.
/Slaktarn