Här kommer en trött spaning: Hamburgaren har blivit hot stuff i det här landet, och det verkar som att nya hamburgerställen med ägare som varit på amerikaturné dyker upp varje vecka. Alla vill vara sitt egna lilla Shake Shack.

Nå, det ska vi inte dröja oss kvar vid onödigt länge, vi ska istället fokusera på något som följer med den utvecklingen: även den vegetariska burgaren fått mer strålkastarljus. För varje ställe nyöppnat ställe med dubbel ostburgare samt sideorder av äpplecoleslaw och sötpotatis-pommes frites på menyn, dyker också  ännu en tappning på vegoburgaren upp. Alla tvingas helt enkelt hitta på en egen.

Det är falafelburgare med guacamole, portobelloburgare med tryffelmajo, halloumiburgare med picklad rödlök. Jag kan fortsätta i oändlighet, hela vägen genom hamburgerkedjan Max vegoserie med pulled oumph i spetsen, och ända fram till… Burger King. Som helt missat att hoppa på tåget.

Det var flera år sedan jag åt på Burger King. Inte av något speciellt skäl egentligen, jag vill minnas att jag föredrog BK framför andra kedjor en gång i tiden, men dessa dagar blir det med största sannolikhet någon av dess konkurrenter som får mina surt förvärvade slantar de gånger jag är på jakt efter ett happy meal. Igår befann jag mig dock i en situation då ett besök kändes som en god idé, och jag såg då även min chans att testa deras (enda) köttfria burgare. Det framgick inte av menyn vilken typ av biff jag hade att se fram emot, men sådant kan man ju också välja att se som lite ”vardags-edge” om man är lagd åt glaset-är-halvfullt-hållet.

Jag vet nu mer detaljer, dels för att jag som sagt beställde den och åt den, men också för att jag googlat: ”Det perfekta alternativet för dig som vill äta en smaskig grönsaksburgare. Serveras med färsk sallad, solmogna tomater, lök, ketchup och pickles”, skriver Burger King på sin hemsida. En grönsaksbiff, men som innehåller både ägg- och mjölkprodukter.

Jag öppnade burgarens prassliga omslagspapper (högt rankat i listan över livets härligaste saker, näst efter att öppna en riktigt kall burk cola!) och stirrade min lunch i vitögat. Biffens utseende var inte speciellt avslöjande, den såg krispig och liksom panerad ut. Mer information gick lyckligtvis att utläsa efter att ha tagit ett bett av den, och inte någon positiv sådan.

Här ska ni få se en bild.

Ser ni det där gröna? Det som sticker fram i mitten av burgaren? Det är ärtor. Något annat som inte syns i bild men som definitivt gjorde väsen av sig i min mun: majskorn.

Fråga: hör ärtor och majskorn hemma i en hamburgare?
Svar: nej. NEJ.

Jag kan acceptera ärtor och majs både här och där, men i hamburgare hör de definitivt inte hemma. Möjligen i nermald form, oidentifierbara, men inte synliga och i sin naturliga form, så att de till och med faller ur biffen och ner i knät på mig. Burger King har helt och hållet missuppfattat den vegetariska burgarens potential, och istället ger de sina icke-köttätande matgäster en mosig sjuttiotalssula till biff, tillverkad av formpressad barnmat och hela ärtor. En skymf. Men det är kanske så de vill ha det.

Är jag ensam om dessa känslor? Förtjänar jag inte bättre, och gör inte skolmatsalsärtan och burkmajskornet det också?

Hu jeda mig. Nu tar jag helg.
/Slaktarn