Det var en gång en man som hette Ötzi. Han levde för väldigt länge sedan, under den tidsperiod som kallas för kopparstenåldern. Han var en liten man enligt moderna mått, bara en och sextio lång. Vanligtvis klädde han sig i päls, både byxor, hatt och rock, och under byxorna en slags kalsong i getskinn. Till detta bar han midjeväska och ryggsäck i skinn. Hade Ötzi levt idag hade man kanske avfärdat den excentriska klädstilen som ett sätt att kompensera för längden, för att inte tala om fötterna i storlek trettioåtta, men eftersom han levde under kopparstenåldern vet vi att både hans kropp och kläderna han bar inte utmärkte sig särskilt gentemot hur andra såg ut. Ötzi hade ett hårt liv, och det syntes på honom. Tänderna var i dåligt skick, han var sjuk och hade flera självläkta frakturer, och på kroppen hade han ett helt gäng tatueringar som kommit till som en slags (förmodligen inte så effektiv) medicin för att bota skador och värk.

Någon gång efter att Ötzi passerat fyrtiosträcket var det en ovanligt varm sommar, och han bestämde sig av skäl vi inte vet något om för att ge sig av på en lång alpvandring. Högt där uppe ställde han sig under en paus ifrån sig sin packning, lutade den mot en sten, och blev plötsligt varse att han hade sällskap. En pil i bröstet senare såg han kanske sitt liv passera i revy framför sig, och så småningom dog han av blodförlusten.

Av jord var han kommen, och till jord skulle han åter varda, om det nu inte varit för vissa särskilda omständigheter. Ungefär 5300 år senare hittades vår vän där uppe i bergen av två tyska bergsklättrare. Kroppen hade bevarats anmärkningsvärt väl, då den legat under is hela denna långa tid. Det året, 1991, var förmodligen det första året då sänkan där han omkommit varit isfri sedan den där sommaren då Ötzi kom vandrande i sin pälsmundering och sin magväska. Inte hade han anat då, när pilen träffade honom, att han så lång tid senare skulle ligga i en nerkyld glaskista på Sydtyrolens arkeologiska museum i den italienska staden Bolzano, och vara föremål för turisternas förundran och forskarnas enorma exaltering över att finna nyckeln till den informationsmässiga skattkammare fylld av kunskap om livet för längesen.

Något forskarna roat sig med sedan Ötzis kvarlevor dök upp är att studera hans maginnehåll. Vad åt en man som han? Getter, verkar vara svaret. Men nyligen har ytterligare upptäckter gjorts: Ötzi tycks nämligen ha ätit prosciutto.

Och, som av en ödets ironi, skulle han flera tusen år efter sin död hittas, själv förvandlad till prosciutto. Och vi får för tusende gången bekräftelse på att vi verkligen är vad vi äter.

/Slaktarn