När Coop lanserade en ”sill” baserad på tofu för en tid sedan blev jag nyfiken. Varje gång jag befann mig i butiken strök jag runt sillhyllan med stort intresse, kanske plockade upp en burk, tittade, ställde tillbaka. Även jag har nämligen en spärr, och att köpa (tofu)sill hipp som happ är en handling som skuffas åt sidan till förmån för vardagens inköp för vardagens utfodring. Men så plötsligt händer det: tofusill i tre olika smaker letar sig in i mitt liv och mitt kök utan att ett finger har lyfts, och drömmen blir verklighet: jag får äntligen prova denna nya produkt. Och eftersom det snart är jul, silltidernas guldålder, är det dags att jag tar bladet från munnen om mina erfarenheter.

Vegetariska sillsubstitut finns det gott om, och allt från portobello till aubergine får agera fiskersättning. Men att låta tofu spela huvudrollen har jag inte betänkt innan. Det finns fördelar och nackdelar: att sätta ”tofu” som prefix på vad som helst och säga att det är en vegetarisk motsvarighet till ursprungsrätten är inte alltid lyckat, men i just detta fall ser jag att det kan finnas en konsistensmässig fördel: ni vet det texturen i sill som är kännetecknande – men omöjlig att beskriva inser jag nu? liksom porös och fast på samma gång? Nåväl, det finns spår av samma sak i tofu.

Tofusillen kommer i tre olika smaksättningar. Vi har en skärgårdsvariant med tångcaviar, en med curry och äpple och så en klassisk senapsvariant.

Min uppfattning är att hela gänget funkar bra smakmässigt, men den personliga favoriten för min del är skärgårdsvarianten. De små ploppiga tångcaviarkornen levererar när det gäller textur och smaken är god. När man äter de med alla tillbehör – gräddfil, finhackad röd- eller gräslök och så vidare, så sörjer jag inte bristen på sill i min sill-lunch. Den enda egentliga kritiken skulle vara formen på tofubitarna – de är kvadratiska och som tärningar i formen, och ärligt talat, vilken sillbit har någonsin skurits på det viset? Nu är vi på petimeternivå men om inte jag säger det vem ska då säga det.

Någon annan som testat tofusillen? Jag skulle vilja påstå att det är ett lyckat grepp, och bra move av Coop att placera den i resten av gravlax/romkorn/sillhyllan tillsammans med sina animaliska likar.

/Slaktarn

Nu ska jag delge dig en ny upptäckt som skänkt mig mycket glädje: rotselleriremoulad. Vissa recept refererar till detta som en rotselleri-slaw. Men jag tycker att vi håller oss till remoulad, det låter mindre trendigt, mer handfast.

Första gången denna underbara franska klassiker dök upp på min radar var via en text i The Guardian. Nigel Slater, mannen som utnämnde min ledstjärna i livet Nigella Lawson till ”the queen of frozen peas”, ligger bakom den. Han gör en version där rotsellerin skärs till tunna juliennestrimlor som möter sitt öde i sällskap av majonnäs, dijonsenap, hackad persilja, citronsaft samt creme fraiche eller engelsk double cream (varför har vi inte det i Sverige?).

Ibland krävs det dock fler än en källa för att övertyga en om att något är en bra idé, och källa nummer två blev Olle T Cellton i sin bok Enkel god mat. Som för övrigt är underbar och alla bör ge sig själva i present. Där figurerar rotselleriremouladen i en förrätt tillsammans med bresaola. Receptet skiljer sig åt från de flesta andra, då det inte ingår dijonsenap eller citron. Dijonsenapen misstänker jag dock finns representerad i majonnäsen som Cellton förespråkar att man gör själv just för att man då kan justera smaken efter ändamålet (som ju i detta fall är att hamna i ett klassiskt franskt recept som verkar kräva sin dijon). Det som skiljer sig mest åt i detta recept är dock bruket av kärnmjölk – en mytomspunnen vätska som är lite knivig att få tag i, men som jag sett att mejeribolaget Wäpnö ibland saluför på tetra.

Jag har försökt sätta fingret på vad det är med rotselleriremouladen som gett den en så upphöjd plats inom mig. Den är precis som Laurie Colwins potatissallad mer än summan av sina beståndsdelar. Något i den här stilen: det finns inget insmickrande i den, inget skränigt, men den lyckas ändå vara intressant. Den är som en ung fräsch person med en gammal vis själ. Den är helt enkelt allt jag vill vara en vanlig vardag i livet.

Sedan jag lagade till den har jag ätit den till nästan varenda måltid. Ett lass på en skiva rostat surdegsbröd till frukost, överst på en råbiff som var under luppen i ett recepttest, till den kvarblivna pyttipannan jag slängde i mig till lunch. Den rör sig helt enkelt fritt i såväl de fina salongerna som de enklare etablissemangen.

Nedan följer recept på min version.

Rotselleriremoulad

300 gram rotselleri (ungefär ett halvt mindre huvud)
0.5 dl bra majonnäs
0.5 dl gräddfil
1 tsk dijonsenap
1 krm salt
1 tsk citronsaft

Det här receptet räcker som tillbehör till en måltid för två-tre personer. Men det är som sagt en toppengrej att ha i kylen, så var inte rädd att dubbla mängderna. Jag har också valt bort att blanda med persilja eller liknande, helt enkelt för att jag uppskattar den där bleka färgen som rotselleri har alldeles för mycket för att vilja besudla den. Börja med att ta bort skalet från rotsellerin. Hyvla tunt med mandolin eller skär så tunt du kan med kniv, och gör sedan smala stickor av skivorna. Blanda resten av ingredienserna i en bunke, konsistensen ska vara ganska rinnig. I med rotsellerin, rör om som en dåre, och vips så var det klart. Den blir ännu godare om den får stå i kylen i ett dygn innan du hugger in, men each to their own.

Kolla vad snygg den är. Som att man dött och kommit till rotfruktshimlen hur nu det är möjligt.

/Slaktarn

Egen pasta hörni. Lite mer specifikt ravioli.

Man kan tänka sig att det är klokt att laga sina första egna raviolis i en sansad och tillåtande miljö där det inte finns någon press på att lyckas. Jag valde att göra det inför en middag med tretton personer jag aldrig tidigare träffat. Visionen var en ravioli fylld med kycklinglevermousse som skulle serveras med konjaksinlagda rönnbär. Ja ni hör ju, bara där börjar svetten bryta fram. Det gick faktiskt ganska bra, middagsgästerna var till och med imponerade, men det gick inte så smärtfritt att jag gladeligen kastade mig över ett liknande projekt inom någon nära framtid. Det har faktiskt dröjt flera år.

För några dagar sedan var det dock dags igen. En vän som är lite mer kunnig pastamakeriets ädla konst tog sig an att hjälpa mig förverkliga min dröm om den där jätteraviolin med äggula i som jag tjatat om i flertalet inlägg. Det blev ingen kopia av orginalet, utan som sig bör en version skapad på lika delar visdom och spontana infall. De spontana infallen var i det här fallet att istället för att fylla raviolin med ricotta och en hel äggula göra detta vilda: blanda rostade hasselnötter i ricottan, bygga en liten vall av den på den utkavlade degen, och fylla gropen i mitten med äggula som slagits sönder så att det inte skulle bli så mycket i varje.

Här kommer en bild så att alltsammans blir lite med begripligt.

Efter att försiktigt ha lagt degtäcket ovanpå ricottaformationerna gjorde vi vårt bästa för att försegla kanterna, och så skar vi ut våra raviolis. Eller, som jag fick lära mig att det heter när vi talar om raviolis av denna magnitud: raviolonis! Och det ska tilläggas, vi brydde oss inte om att snygga till kanterna. Allt som adderar lite spänning i vardagen välkomnas, och det blir faktiskt lite mer spännande om allt inte är så perfekt (bonus: det är bekvämt).

I en stor kastrull med välsaltat vatten for de sedan ner. Ett par minuter bara, och så upp igen. Våra raviolonis höll lyckligtvis tätt under detta moment, och vi bad till alla gudar vi kunde komma på att gulan inuti inte kokats för hårt och blivit till en liten seg boll. Det hade den lyckligtvis inte, skulle det visa sig, men innan vi kom fram till detta sanningens ögonblick återstod pricken över i: ett dopp i smörbad med hackad dill och färskhyvlad tryffel.

Vid middagens avslut var vi alla lite mättare och lite visare. Ibland är det så livet i sin helhet känns. Med tiden blir man mättare och visare. Det är en skön känsla.

/Slaktarn

Ofta tänker jag: nu vill jag ha en öl och något friterat. Ungefär en fjärdedel av gångerna ser jag till att drömmen blir verklighet. Det är nämligen bra att hålla sig själv på halster ibland, speciellt när det gäller fet mat och öl.

Senast jag tänkte att jag ville ha en öl och något friterat lät mig själv få det jag ville ha. Det var på en strand, jag hade precis bränt mig på framsidan av benen, och lyckligtvis låg det en för ändamålet lämplig restaurang bara några sandiga kliv bort. Eftersom allt det här utspelade sig på en ö i Grekland var utbudet av det friterade av grekisk natur. Något som förekom på var och varannan meny, och som jag där och då fick tillfälle att beställa in, var zucchinifritters. Inte friterade, men stekta i så pass mycket olja att de ändå obemärkt kan ta sig in i utmärkt-till-en-öl-kategorin.

Ett sidospår: Jag har svårt att översätta det engelska ordet ”fritters” till något som låter aptitligt på svenska – det rör ju sig om en slags biff, nästan alltid en grönsaksbaserad biff, men ordet ”biff” fungerar inte. Plätt kanske? Näe det har inte heller den klang jag eftersträvar. Har ni några förslag så mottages dessa med stor tacksamhet i kommentarerna.

Zucchinifritters med fetaost

Ej i bild: 1 st kall öl

1. Riv 800 gram zucchini grovt och krama ur så mycket vätska du förmår. Blanda 2 dl vetemjöl med tre ägg och 1 tsk bakpulver. Smula i ett paket (150 gram) fetaost och rör ner zucchinin. Här går det också bra att ösa ner valfri färsk ört – mynta tillexempel, eller ett lass persilja. Jag brukar inte salta då fetaosten är ganska salt i sig, men en skur svartpeppar har ju ingen dött av.

3. Hetta upp någon neutral vegetabilisk olja till medel/hög temperatur i en stekpanna du litar på – och snåla inte – och stek plättar i önskat format tills de antagit en tjusig gyllenbrun färg.

4. Servera direkt och med någon typ av dippsås! Här är en god som också har fördelen att den är svinenkel att få till: blanda 2 dl grekisk yoghurt med ett par rejäla nävar finhackad dill och mynta, salt och peppar.

Nu har du en magisk formel för att bota själslig vånda, alternativt höja stämningen när du och din bästis ska ses och uppdatera varandra om vad som hänt i sommar. Varsågod! Bon appétit.
/Slaktarn

Well well well! Vad har vi här då! Kan det kanske vara en pyttipanna med sirapsstekt spetskål? Svaret är ja, och ovanpå ligger dessutom ett stekt ägg och en klick senapskräm. Ett recept så enkelt att det knappast kan kallas recept, men jag vill ändå förmedla storheten i det här med sirapsstekt kål. Och senapskrämen är inte så sopig den heller.

Pyttipanna kan man göra av nästan vad som helst, och det är utmärkt mat att laga när man känner behov av att städa ur kylskåpet en aning. Jag hade potatis och stekt lök som dröjt sig kvar efter en middag, och det var med dessa som min resa mot den färdiga pytten började. Efter att dessutom ha grävt fram ett ägg samt halvt huvud spetskål som definitivt sett bättre dagar var saken så att säga biff.

Hur man steker potatis, lök och ägg tänker jag inte förolämpa er med att skriva ner, det vet ni redan. Spetskålen däremot är intressant, och den som lagar kålpudding ibland vet att kål plus sirap är en magisk kombination.

Sirapsstekt spetskål
Dela spetskålen i bitar, så mycket du vill ha (andra kålsorter fungerar också bra, savoykål tillexempel är ypperligt då dess skrynkliga yttextur är som gjord för att absorbera såser). Stek i en panna på medel/hög värme i runt fem minuter tills den mjuknat något och fått lite färg. Ringla över sirap efter smak – jag använde två matskedar till ca 500 gram kål. Låt bubbla upp och rör om ordentligt, och strö sedan över ordentligt med flingsalt. Ibland drar jag i lite chiliflingor också, men just idag lät jag de ligga kvar i burken. När kålen blivit glansig av sirapen och fått fin gyllene färg är den redo att ätas.

Sedan var den senapskrämen, eller senapssåsen som det ibland kallas – ett klassiskt tillbehör till Biff Rydberg som även fungerar utmärkt till en mängd andra anrättningar. Det finns lite olika sätt att laga senapskräm. Man kan använda vispad grädde, crème fraîche eller blanda samman båda. Samma sak är det med senapselementet: använd senapspulver, dijonsenap, eller lite av varje. Jag gjorde min på crème fraîche och senapspulver den här gången.

Senapskräm
Blanda en burk fet crème fraîche (2 dl) med en rågad matsked av colemans senapspulver. Addera lika mycket strösocker, och så en ordentlig nypa salt. När du rör samman allt kommer konsistensen att bli lösare, men står blandningen i kylen lite (vilket jag tycker är en god idé, då hinner smakerna sätta sig ordentligt) tjocknar den igen.

Bra! Då vet du vad du ska äta till middag ikväll! Skål för det!
/Slaktarn

PS. Mer pyttipanna: en variant med haricot verts och Mifú.