Annons
Annons
12:19 3 Nov 2016

Älvdans

Det talas ofta om ”det svenska musikundret” – en fras exportchefen Jan Gradvall bör ha patenterat – men få nämner Soundcloud i samma mening.

På musikdelningsforumet finner vi dock en rad talanger härstammande från vårt avlånga land och jag har samlat några av de absolut bästa. Från en ny generations Ted Gärdestad till en av hemsidans okända föregångare, här är sex artister och producenter ni inte får missa.

tcentralen

Sommaren är måhända över men det går fortfarande att hitta tillbaka till känslan av sena kvällsdopp, omtumlande eskapader och den vackraste formen av vemod när du lyssnar på tcentralen. Med toner av ett piano, lite ekande reverb och en nostalgisk stämma framstår han som en Ted Gärdestad för Soundcloud-generationen. Låtarna i hans flöde är kanske korta, men paketerar nog med känslor för att det skall räcka till att bli över och fångar inte sällan det förvirrade tillståndet känt som ung kärlek. Jag vet inte om tcentralens musik är fridfull eller jäktande när andetagen tynger och läpparna darrar, men någonstans där bland allt kaos hör den allt hemma som soundtrack.

Älvdans

Som en trollslända svävandes bland internets träd och mossor är Älvdans kanske det svenskaste vi har på denna lista. Efter en lyssning på den självbetitlade debut-ep:n faller sig artistnamnet nästan självklart då musiken läcker ur ens högtalare likt en tät dimma från Avalon. Med en mångfacetterad ljudbild målar hon upp skogar och dalar med förtrollande rytmer och fängslande melodier, gastkramande sångröster och Twin Peaks-osande atmosfär där ugglor fyller ut tomheten mellan synthljuden. Om Soundcloud vore en genre gör Älvdans något som nästan kan liknas vid en folkmusikalisk avart, där Elsa Beskows sagor har fått liv genom magiska toner. Omslaget till den fantastiska låten Näver hintar även om en viss Björk-inspiration, och visst, kanske borde den isländska ikonen överge Arca och istället anlita Älvdans när hon börjar jobba på sin uppföljare till Vulnicura – det vore om inget annat sjukt passande.

GRXGVR

Inte alla kan liknas vid banbrytare men när det kommer till Grxgvr är han för många producenter just en föregångare. Med ett aktivt flöde tar det inte lång tid före du hittar någon som vill återskapa dalarnas dolda musikskatts egensinniga traptrummor, eller fallenhet för medryckande sampleloops av gamla Memphis-raps. Efter ett tidigt samarbete med en numera rätt känd grönhårig svensk rappare – eller vilken färg det nu är vid det här laget – har Grxgvrs internetbaserade karriär tagit an en lavinartad fart och med sina enastående produktioner har han samlat på sig över 20 000 följare och miljontals lyssningar, vilket innebär en viss mängd inflytande. Men personligen berör det honom knappast, som nästan obryt tycks fylla på sitt alster med tungsint öronbedövande bangers gjorda bland strobeljus i en mörklagd svensk vinterskog – där Grxgvr någonstans på spektrat mellan sorg och ilska slår ner likt en hagelstorm kompad av några hårt slipade snares och kicks.

ungdom

Även om SVT Drama kanske aldrig kommer lyckas producera en värdig tolkning av den svenska tonåren så tonsätter ungdom redan vad som hade kunna varit. Producenten och sångaren gör låtar fyllda av den eskapism en storstad som Stockholm kan både kväva och förlösa. Allt detta filtrerat genom autotune, och medan mer kända svenska artister verkar ha tappat konceptet när det kommer till röstförvrängande effekter låter ungdoms röst betydligt mer inspirerade över svävande och fantasyklingande pop-produktioner – gjorda för förlorade dårar staplandes från dansgolvet hela vägen hem, eller förlorade på Hötorget en fredagskväll.

TO.

Feberdrömmar är inte alltid något betryggande, men när denna sångerska tar ton över sina dunkla produktioner blir det till något upplyftande. Tänk i storslagna och dream pop-liknande banor, växlade med hastiga hi-hats och en mörk tidlös röst så finner du TO. – vars musik pendlar mellan drömliknande landskap och ravedansgolv likt ett Inception-konstruerat rus. Levande klaustrofobiska texter, där öden famlar och faller, ges vingar av svepande basdränkt atmosfär och genomträngande sång. Just detta illustreras dräpande vackert på den nyligen släppta singeln Down, en i jämförelse med tidigare låtar mer tillbakadragen uppvisning i allt som gör TO:s nästan gotiska musik unik. Förhoppningsvis fortsätter den vaket drömmande föreställningen snart, då en efterlängtad debut-ep sägs vara på ingång.

CVRL

Europa överhuvudtaget är i framkanten när det kommer till uppladdningar på Soundcloud och ett kollektiv som skapar sitt alldeles egna sound just nu är Wavemob. Bestående främst av europeiska medlemmar är ljudbilden ett hopkok av den elektroniska musik dessa 20-någonting gamla producenter har vuxit upp med i Europa, från grime och dubstep till eurodance med en skvätt av amerikansk trap. Ett av de mest spännande namnen bland den stora samling talanger är svenska CVRL vars följe växer stadigt. Genom att kombinera färgstarka tillika eurovibrerande synthar med melodier ljudande av patos och energiska trummor utmärker han sig som en av våggängets mest häpnandsväckande röster, vilket har lönat sig då han besöker London denna vecka för sitt tredje DJ-gig på bara några månader.

CVRL har även remixat låtar av både TO. och tcentralen.

Alla låtar ovan och flera, tillsammans med några från övriga svenska producenter, finns samlade i denna spellista nedan.

8:40 20 Okt 2016

Image result for logan trailer

Hugh Jackman verkar redo att rädda superhjältegenren från sig själv när han visar klorna för sista gången i en film mer indie än blockbuster.

Superhjältefilmer, har vi inte börjat tröttna på dem något smått? Fenomenet hjältar i tights på den vita duken är trots allt knappast ett fenomen längre, utan snarare de axlar filmindustrin vilar på idag, och en annalkande inflation är något vi bara får acceptera. Medan Marvel och Disney gemensamt konspirerar i en komplott att förvandla varenda seriefigur – vars rättigheter de i alla fall äger – till ännu en kassako i deras växande universum, önskar DC Comics att de kunde göra detsamma i ett haltande försök efter det andra. Biopubliken har vid det här laget antingen tröttnat eller blir mer till sig än någonsin över faktumet att Benedict Cumberbatch ska trolla tillsammans med gentrifierade munkar i Tibet.

En sak är dock säker, historierna har börjat upprepa sig – och så länge du inte klämmer finnar i ett nördestetiskt affischtäckt pojkrum borde detta störa dig. Marvels berättelser om hur deras superhjältar först fick på sig trikåerna börjar bli barnsligt enfaldiga och när skurkarna gång på gång är galna affärsmän kan en nästan förstå att hjältarna tillslut ger sig på varandra. Samtidigt kan inte DC bestämma sig för om deras filmer ska vara av den hårdare sorten med ett så pass mörkt färgfilter att du behöver en ficklampa i biosalong, som en kontrast gentemot konkurrenten Marvel – eller så slutar det med att de bara kopierar dem rakt av.

I slutändan vet vi vad vi får, oftast handlar det om en nervös filmstudio i bråk med regissören, vilket leder till att producenterna klipper om slutproduktionen och kastar alltid – ja nästan alltid – in en gigantisk laser som penetrerar himlen under filmens tredje akt. Men kanske har vi en normbrytare på ingång. För efter att Fox Studios – som äger rättigheterna till X-Men, typ de enda Marvel-superhjältarna Disney inte kontrollerar – drog in kopiösa mängder pengar på den vandrande barnförbjudna Youtube-kommentatorn Deadpool tycks de ha lossat på de kreativa tyglarna, vilket har resulterat i den mest spännande superhjältefilmen på flera år: Logan.

För en sista gång har vi Hugh Jackman i sin paradroll som den dödliga, samt odödliga, X-mannen Wolverine, eller ja Logan som han egentligen kallar sig. Inspirerad av den dystopiska serietidningen Old Man Logan ser vi i den nyligen släppta trailern att den hårdnackade hjälten är mer sliten än någonsin tidigare – för tydligen läker varken tiden eller mutantkrafter alla sår – i en värld där mutanter bara blir färre. Jag antar att Trump vann valet i denna verklighet?

Så Logan håller sig undangömd ute på ökenvischan, där han ser över sin snart dementa tankeläsare till mentor Xavier. Men tillvaron på det fabriksartade ålderdomshemmet skakas om när en ung flicka med samma krafter som vår protagonist hamnar under hans beskydd medan automatvapen börjar laddas för en äkta västernesque uppgörelse, tydligen har Boyd Holbrook från Narcos misstagit Logan för en knarkbaron och satt honom i sitt sikte.

Stämningen säger att detta kan vara Wolverines sista strid, kanske hans sista chans till upprättelse? Ja än finns det skurkar att döda, samt tid för far och dotter-relationer att gro.

Bildresultat för logan gif

Visst är en svag för Johnny Cashs cover på Hurt, men det är mer än bara musikvalet som en tapper serietidningsfanatiker kan gå igång på när hen ser första smakprovet från denna film. Regissören James Mangold har getts en 15-årsgräns och chansen att ge liv åt en Wolverine fans länge har längtat efter. Tonen är lågmäld, världen nedskalad och historien intim med en hjälte trött på hjältedåd, vilket känns befriande i en tid då manliga superhjältar verkar ha någon form av kukmätartävling i bäst punchlines. Efter det katastrofala misslyckandet Origins och den lite mer hoppfulla men famlande hyllningen till de äldre seriernas kärlek för Japan i Wolverine verkar de äntligen ha fått till det. Istället för publikfrieri i form av CGI-spektakel har vi framför oss en X-Men-film i oväntad indiekostym – eller tights – som kanske kan utmana biobesökare på ett känslomässigt plan.

Ett stort problem inom denna genre har nämligen länge varit rädslan för uppoffringar, att låta någon av alla dessa hjältar gå i graven, vilket gör de dramatiska insatserna tama. Fansen omfamnas istället av en nästan orealistisk trygghet, för sanningen är att i serietidningarnas värld dör karaktärer hela tiden, det är ändå rimligt när de försöker avstyra jordens undergång på daglig basis. Något säger mig dock att Logan inte är rädd för att spilla blod, vilket jag är helt för. Snälla låt detta vara en superhjältefilm som får mig att känna mer än lycka över att de äntligen lyckades casta en perfekt Spider-Man, och Peter Parker, eller ilska över att Zack Snyder har det kreativa sista ordet över allt DC Comics ska pumpa ut under hans livstid. Serietidningar har alltid handlat om hur superkrafter och ansvaret de kommer med påverkar människoöden, men någonstans hamnade detta i skymundan för filmatiseringarnas påkostade effekter.

Min förhoppning är därför att Logan ska påminna filmstudios om att genren är mer än bara action och att den faktiskt kan berätta historier som berör, samt vara en lite bitter allegori över hur världen börjar tröttna på superhjältar och hur det är upp till en av de mest åldrade veteraner att kasta sig in i hetluften igen för allas våran skull.

Annons
6:53 17 Okt 2016

Image result for gucci mane guwop home fader photos behind the scenes

Fira Brick Squads officiella högtid och dess överhuvuds frihet med 20 av Gucci Manes bästa låtar.

När han släpptes i maj var det som att se en rapprofet återuppstå, efter tre år inlåst var Gucci Mane äntligen fri. Rapmaskinen från Atlanta, även känd som en pionjär inom den hårt tuggande gatuskildringen till subgenre trap, gav för många intrycket av en ny man. För utöver ett nyblivet sexpack istället för en mage odlad på sprite och narkotikaklassad hostmedicin verkade Gucci, som genom sin karriär har blivit ökänd för sin hänsynslösa livsstil, bemöta friheten och livet med en praktfullt positiv inställning.

Musiken är dock än idag fortfarande lika tung och sen sommarens start har Gucci Mane producerat hårt slående raplåtar i sin sedvanligt höga takt med redan två släppta album, Everybody Looking och Woptober. Idag tänker jag dock att vi främst riktar våra blickar bakåt i tiden, då datumet ändå är 17 oktober, vilket är en officiell högtid för alla fans av Gucci – namnet på hans skivbolag tillika odlingsmark för alla stora namn inom trap är trots allt 1017 Brick Squad, vilket sammanfaller rätt passande med dagens datum. Därför har jag valt att samla 20 av mina favoritlåtar från Guccis långa karriär och djupa diskografi.

Här finns klassiska låtar som First Day Out och Lemonade, mer underskattade pärlor likt What the Hell, samt den absolut första hitlåten Icy där Young Jeezy gästar – som Gucci sedan skulle komma att dissa med musikhistoriens kanske brutalaste karaktärsmord The Truth. Variationen är stor och nu är det bara upp till dig att inhandla så många cheeseburgare som möjligt för att fira att Guwop är hemma, nu och för evigt.

Annons
2:39 26 Sep 2016

Bildresultat för lil peep hellboy

Lilafärgade luggar och trasiga, tighta jeans — emostilen är kanske död men musiken är långt ifrån bortglömd, och rapparen Lil Peep ger den nytt liv för en ny generation med albumet Hellboy.

Emomusik har alltid ljudit med starka känslor genom musikhistorien, långt före det blev en genre led av band som Hawthorne Heights hade till exempel Morrissey dödsångest över mer än köttätande. Den blottande självreflektionen driven av pumpande brustna hjärtan gjorde emo till en genre perfekt för unga runt millennieskiftet, levande i en konstant förändrande värld fylld av äldre och oförstående generationer.

Emo representerade utanförskap, främst för en vit medelklass, och bemöttes kanske just på de premisserna: med en hel del skepsis. Kläderna, sminket och frisyrerna var minst sagt uppseendeväckande och faktumet att subkulturen associerades med självmordsbenägenhet gjorde att musiken hamnade i skuggan av ett narrativ styrt av oroliga föräldrar och media. När flera av de populära banden sedan plockades upp av stora skivbolag började musikens inflytande leta sig över till andra genres medan dess hemvist mynnade ut i intet. Fansen växte upp, klippte sina luggar och emo blev en av 00-talets mest slående reliker.

Men sällan är något inom musiken för evigt dött och även om emo en gång gick i graven så betyder det inte att den behöver finna sig i ett begravt tillstånd för evigt. Nu, mer än någonsin tidigare, tycks det finnas en nostalgisk längtan bland yngre generationer och musiken, likt en undanflykt från det kontemporära de inte kan relatera till. Under mina gymnasieår skulle indiekidsen äga The BeatlesRevolver på vinyl, jag själv lyssnade på oförskämt mycket gammal rap ja, jag satt inne på ett förakt mot modern rap som jag skäms för idag.

Denna nostalgiska vurm tycks även ha lett till att emogenren har fått sin upprättelse efter att ha sammankopplats med självmord och skärsår under flera år. De yngre som kanske fann genren kittlande när de var barn har nu själva vuxit upp till musiker, och tack vare musikdelningstjänster likt Soundcloud tar denna musiken helt nya former.

Ett resultat av detta är en sorters neo emo-trap genre som växer stadigt bland Soundclouds flöden. För att enkelt beskriva musiken låter den som en trapremix på Ohio is for Lovers. Dystert klingande gitarrer blandas ut med hetsande traptrummor och ett trapmässigt flow varieras med sång som inte helt sällan angränsar till screamo. Texternas teman är dock fortfarande lika självutlämnande, fast med en twist av raps fallenhet för bland annat livliga porträtt av slöa droger, eller vita sträck, och dygnslånga fester till ytan låter detta nästan som en gentrifiering av trap, men denna moderna emotolkning representerar betydligt mer mångfald än dess föregångare.

En av de mest framträdande inom denna säregna yttring är rapparen Lil Peep. För bara ett år sedan började han ladda upp låtar på Soundcloud och har sen dess samlat på sig miljontals med lyssningar. Med en djupt melankolisk röst bär han på en fängslande hämningslös självdestruktivitet med nyanser av en oanat självsäker attityd vilket producerar ett drabbande men medryckande musikalster. Från moshhetsande traplåtar till vemodiga ballader kan huvudpersonens känslor skifta i kontraster, men genom musiken löper trots allt en röd lina vars ände nås nu med albumet Hellboy.

Denna rosahåriga Kurt Cobain-karaktär för internets tidålder har rappat över allt från samplingar av de irländska drömpopparna i The Cranberries till Avenged Sevenfolds brinnande metalcore, men med sitt senaste album är den nästan adhd-stinna mångsidigheten i musiken mer samlad för en större helhet. Tillsammans med de trogna producenterna nedarb, smokeasac och yung cortex — som agerar likt en alternativ rocks Zaytoven för subgenrens egna Gucci Mane — byggs en klar ljudbild upp som Peep håller sig trogen till igenom alla de 16 spåren.

I slutändan ljuder Hellboy likt ett sant bevis på att den svårdefinierade genre han representerar ändå kan vara mer än bara en musikalisk internetavart. På knappt ett år har hans fallenhet för träffande texter fyllda av tonårsromantiskt OC-esquea scenerier, ecstacyeskapader och bottenlöst mörker vuxit och formats ett artisteri med rejält anspråk på äkta framgångar. Vare sig det handlar om ekande refränger på Drive By eller den fuckade och påträngande uppgivelsen The Last Thing I Wanna Do speglar, är det uppenbart att Lil Peeps med texter, flows och beats har lyckats pricka den rådande zeitgeisten hos en generation lämnade över ett facetime-samtal.

Säkerligen lär musiken förbrylla många, precis som dess föregångare, men faktumet att Hellboy är ett välgjort album kan få ta ifrån den ångestladdade rapparen. Och kanske, men bara kanske, kommer detta leda till emomusikens slutgiltiga upprättelse tills dess gör vi bäst i att omfamna melankoli med ett tårar, headbangs och Lil Peeps musik.

5:23 26 Jul 2016

Sommarens stora rapbubblare är Floyd, Atlantas nästa autotunefiltrerade rapexport som dominerar Soundclouds flöden.

Det tåls att upprepa, Atlanta är raps kanske mest potenta stad när det kommer till skapelsen av medryckande traphits. Från den nyligen frisläppta frälsare Gucci Mane till alla hans apostlar som Young Thug och Future, listan av rappare med en talang för autotune, perfekt klingande refränger och råa gatuberättelser kan göras lång. Och även ifall Guwops återkomst med ett nytt album är stadens huvudsakliga fokus just nu så har vi samtidigt en rad unga talanger redo för rampljuset, och en av dem råkar vara Floyd.

Visst, associationerna namnet väcker är kanske lite mer grundade i rockgenren, vilket egentligen är rätt logiskt då Floyd för sig likt en rockstjärna på sina låtar. Hans portfolio är kanske inte den djupaste men på bara några låtar har redan lyckats etablera en påtaglig självsäkerhet i det han gör. För de bekanta med kollektivet Keyworld – som Floyd är en del av – kommer detta knappast som en överraskning då rapparen backas upp av ett gäng begåvade producenter.

Den hittills största hiten som finns att finna på Floyds Soundcloud är Be Us, en tv-spelssamplande och basskickande banger i alla dess bemärkelser, vars kristalglimrande potential är uppenbar då den på bara en månad har lyckats samla på sig över 100 000 spelningar. Under de två senaste veckorna har han följt upp denna succé med den ljudande pengaoden Money – självklart namn där – och dancehallinfluerade Attention, en kärlekshistoria med en ljudbild vars soundcloudinramning skulle kunna göra den till Floyds nästa repostbomb.

Trenden är uppenbar, Floyd kommer snart lämna internets bekvämlighet för större scener, se till att du befinner dig där då.

 

Annons
Annons