Lilafärgade luggar och trasiga, tighta jeans — emostilen är kanske död men musiken är långt ifrån bortglömd, och rapparen Lil Peep ger den nytt liv för en ny generation med albumet Hellboy.

Emomusik har alltid ljudit med starka känslor genom musikhistorien, långt före det blev en genre led av band som Hawthorne Heights hade till exempel Morrissey dödsångest över mer än köttätande. Den blottande självreflektionen driven av pumpande brustna hjärtan gjorde emo till en genre perfekt för unga runt millennieskiftet, levande i en konstant förändrande värld fylld av äldre och oförstående generationer.

Emo representerade utanförskap, främst för en vit medelklass, och bemöttes kanske just på de premisserna: med en hel del skepsis. Kläderna, sminket och frisyrerna var minst sagt uppseendeväckande och faktumet att subkulturen associerades med självmordsbenägenhet gjorde att musiken hamnade i skuggan av ett narrativ styrt av oroliga föräldrar och media. När flera av de populära banden sedan plockades upp av stora skivbolag började musikens inflytande leta sig över till andra genres medan dess hemvist mynnade ut i intet. Fansen växte upp, klippte sina luggar och emo blev en av 00-talets mest slående reliker.

Men sällan är något inom musiken för evigt dött och även om emo en gång gick i graven så betyder det inte att den behöver finna sig i ett begravt tillstånd för evigt. Nu, mer än någonsin tidigare, tycks det finnas en nostalgisk längtan bland yngre generationer och musiken, likt en undanflykt från det kontemporära de inte kan relatera till. Under mina gymnasieår skulle indiekidsen äga The Beatles – Revolver på vinyl, jag själv lyssnade på oförskämt mycket gammal rap — ja, jag satt inne på ett förakt mot modern rap som jag skäms för idag.

Denna nostalgiska vurm tycks även ha lett till att emogenren har fått sin upprättelse efter att ha sammankopplats med självmord och skärsår under flera år. De yngre som kanske fann genren kittlande när de var barn har nu själva vuxit upp till musiker, och tack vare musikdelningstjänster likt Soundcloud tar denna musiken helt nya former.

Ett resultat av detta är en sorters neo emo-trap genre som växer stadigt bland Soundclouds flöden. För att enkelt beskriva musiken låter den som en trapremix på Ohio is for Lovers. Dystert klingande gitarrer blandas ut med hetsande traptrummor och ett trapmässigt flow varieras med sång som inte helt sällan angränsar till screamo. Texternas teman är dock fortfarande lika självutlämnande, fast med en twist av raps fallenhet för bland annat livliga porträtt av slöa droger, eller vita sträck, och dygnslånga fester — till ytan låter detta nästan som en gentrifiering av trap, men denna moderna emotolkning representerar betydligt mer mångfald än dess föregångare.

En av de mest framträdande inom denna säregna yttring är rapparen Lil Peep. För bara ett år sedan började han ladda upp låtar på Soundcloud och har sen dess samlat på sig miljontals med lyssningar. Med en djupt melankolisk röst bär han på en fängslande hämningslös självdestruktivitet med nyanser av en oanat självsäker attityd vilket producerar ett drabbande men medryckande musikalster. Från moshhetsande traplåtar till vemodiga ballader kan huvudpersonens känslor skifta i kontraster, men genom musiken löper trots allt en röd lina vars ände nås nu med albumet Hellboy.

Denna rosahåriga Kurt Cobain-karaktär för internets tidålder har rappat över allt från samplingar av de irländska drömpopparna i The Cranberries till Avenged Sevenfolds brinnande metalcore, men med sitt senaste album är den nästan adhd-stinna mångsidigheten i musiken mer samlad för en större helhet. Tillsammans med de trogna producenterna nedarb, smokeasac och yung cortex — som agerar likt en alternativ rocks Zaytoven för subgenrens egna Gucci Mane — byggs en klar ljudbild upp som Peep håller sig trogen till igenom alla de 16 spåren.

I slutändan ljuder Hellboy likt ett sant bevis på att den svårdefinierade genre han representerar ändå kan vara mer än bara en musikalisk internetavart. På knappt ett år har hans fallenhet för träffande texter fyllda av tonårsromantiskt OC-esquea scenerier, ecstacyeskapader och bottenlöst mörker vuxit och formats ett artisteri med rejält anspråk på äkta framgångar. Vare sig det handlar om ekande refränger på Drive By eller den fuckade och påträngande uppgivelsen The Last Thing I Wanna Do speglar, är det uppenbart att Lil Peeps med texter, flows och beats har lyckats pricka den rådande zeitgeisten hos en generation lämnade över ett facetime-samtal.

Säkerligen lär musiken förbrylla många, precis som dess föregångare, men faktumet att Hellboy är ett välgjort album kan få ta ifrån den ångestladdade rapparen. Och kanske, men bara kanske, kommer detta leda till emomusikens slutgiltiga upprättelse — tills dess gör vi bäst i att omfamna melankoli med ett tårar, headbangs och Lil Peeps musik.