Efter en tid i limbo återvänder Nadia Tehran med en hänsynslös ep där sångaren, rapparen och revoltkatalysatorn utmanar omvärlden med nyanserad upprorsstämning.

Ibland måste vi nå frihet genom att först dö lite, en udda filosofi Nadia Tehran tycks känna igen sig i. Efter att ha klamrat sig fast i grenar och rötter har hon äntligen lyckats ta sig ur det bottenlösa träsk som storbolagsindustrin kan vara. Nu är den svenska artisten som pånyttfödd – vilket hon titulerar genom att addera det egna efternamnet till artistnamnet – och friare än någonsin tidigare. Detta firas med släppet av den efterlängtade ep:n Life Is Cheap, Death Is Free – en titel vars andemening är helt i linje med projektets nihilistiska punkmentalitet.

Redan på öppningsspåret, den tidigare singeln Refugee, sätts tonen med Nadias internationella revoltanthem. Här kolliderar hennes längtan efter tillhörighet med omvärldens uppfattningar likt låtens dånande basgång med dess sällsamma stråkar, vilket ger låtens innebörd en extra personlig tyngd – influerat av hur hennes iranska ursprung ställdes mot den svenska medelklassen i barndomens Jönköping. Attityden är uppenbart härdad av den verklighet som ljuder med Nadias raspande röst och växer med musiken, från Rather This tristessdödande trummor – på ett beat swangin likt en narkotikaeleverad joyride bland flimrande trafikljus – till Cash Flows omtumlande balansgång mellan distad adrenalinchock och praktfull synthtripp, med ett outro till överdos av häpnadsväckande ljudbilder. Ett perfekt soundtrack för när Uma Thurman tänker återinförskaffa sina svarta bangs och än en gång vira John Travolta runt sitt lillfinger under en nattlig kokseskapad.

Pulsen i Life Is Cheap, Death Is Free är just denna raveartade och anarkistiska svärta, paketerad i en ilska driven av samhällets fördömande ögon – blickandes ner på ep:ns huvudperson, vars ena näve är riktad mot skyn, och med vingar lyfter genom produktioner där bland annat producenten Yung Guds säregna drag kan höras.

I slutändan tycks Nadia dock lämna tumultet bakom sig – i alla fall för en stund – och finner istället något bortom horisonten, bland stjärnorna, med projektets sista och mer stillsamma låt Superstars. Denna ode till den iranska sångerskan Googoosh och hennes kamp för sin musik, sitt land och kultur avrundar Nadia Tehrans egen. För den här gången det vill säga, för nu när hon är fri lär det inte dröja länge före hon än en gång golvar oss med egensinniga kontraster av punk och persiska popinfluenser.

Med den andra säsongens första spännande trailer bekräftar Mr Robot endast att vi har mer att förbryllas över, därbland en cameo från självaste Barack Obama.

Förra sommarens bästa tv utspelade sig framför en dator, när vi sögs in i den briljanta hackern Elliots värld fylld av konspirationer, existensiell instabilitet och allt däremellan. Skaparen Sam Esmails tv-serie Mr Robot blev för dess tittare snabbt en känslomässig resa när Elliot anslöt sig till den anarkistiska hackergruppen F Society, ledd av Christian Slater – värdig en Slaterenässans – med en världsomfattande ekonomisk nollning som sitt mål.

Serien hyllades av såväl kritiker som tittare för sitt fantastiskt skrivande, förverkligat genom imponerande rollinsatser – därbland den nyblivna tumblrbaben Rami Malek i huvudrollen – och en David Fincher-esque atmosfär. Så när Mr Robot återvänder med sin andra säsong är det med en hel del förväntningar. Kommer Esmail kunna leva upp till all denna hype? Den första kryptiska trailern ger kanske inget svar på frågan, men den bekräftar att livet fortfarande är allt annat än fridfullt för en ensam hacker, när vi matas med mer att förbryllas över.

Vad är verkligt när Elliots sinne sjunker djupare in i den minnesförlust som har triggat en ekonomisk kollaps? Vilken roll kan Craig Robinson, av alla, ha i detta? Är Angela redo att ta över rollen som skurk från Tyrell? Och var är förresten Tyrell? Snälla säg inte att vår svenska stolthet Martin Wallström inte återvänder som den älskvärt skrämmande sociopaten. Dock gör han bäst i att hålla sig själv undan efter att ha blivit outad av självaste Barack Obama – vem hade anat att även USA:s president skulle vara intresserad av en serie om sitt lands katastrofala nedgång, så pass att han har spelat in en liten cameo.

Ja ett godkännande från världens preliminärt bästa president – en titel han automatiskt kommer ges ifall Trump blir vald i november – säger väl egentligen allt. Mr Robot återvänder för en tv-sändning av revolutionen 13 juli, kom dock ihåg att den i slutändan är en illusion.

I Game Of Thrones styr tjejerna spelet som om de var ackompanjerade av Beyoncé på soundtracket.

Visst, Ramsay är kanske fortfarande ett ostoppbart hatobjekt till snubbe, men i andra delar av världen förgylls tillvaron av återkomster, återföreningar och brinnande bröst när alla spelarna äntligen är på sin plats.

Power Ranking:

1. Daenerys Targaryen

Drakarnas moder har säsonger fyllda av frustration bakom sig – främst för tittarna – men med sin senaste uppvisning i naken eldkonst kan hon kanske lämna sin storymässiga limbo. Likt en mer mordbenägen F!-valkampanj från 2014 satte Daenerys eld på sina patriarkala hatare i ett manér känt från tidigare säsonger – låt oss bara hoppas att hennes nyfunna medvind inte stannar av vid den första av motgångar. Än en gång har ett österländskt folk fallit till knäna för sin vita befriare och vårt hopp för ett tronskifte i väst sprudlar igen.

2. Sansa Stark

Min teori att Game Of Thrones siktar på att förvandla Westeros till ett matriarkat innan seriens slut förstärktes inte bara av Daenerys, utan även med Sansas uppenbara karaktärsutveckling. Även här talar vi om säsonger av frustration efter att ha sett Sansa kastas runt bland sadistiska makar likt den värsta av narrativa instrument. Men efter att ha återförenats med sin halvbroder Jon Snow ges hon äntligen lite efterlängtad trygghet och kan börja omvandla smärtan från förr till hämndlystna framtidsplaner, vilket lär behövas då brorsan nuförtiden tycks vara mindre pepp på tillvaron.

3. Littlefinger

Det tog sin tid, men äntligen är Westeros lömskaste teleportör tillbaka och det tar inte lång tid innan han nästan får en oskyldig själ mördad. Dock lyckas han avstyra Yohn Royces tur genom måndörren. Kanske är det en mer ödmjuk Littlefinger vi har att göra med i säsong sex? Efter sitt katastrofala beslut att gifta bort Sansa till Ramsay tycks han nu vara redo att byta strategi och överge de politiska kammarspelen för krigsföring – och så länge han själv inte behöver svinga ett svärd så kan kanske ett taktikbyte funka. Troligtvis gör han även bäst i att hålla sig borta från en pånyttfödd Stark, och nej, jag talar inte om bastarden Jon.

4. Tyrion Lannister

Även till andra sidan det smala havet sträcker sig Littlefingers inflytande när Tyrion motiverar sin strategi med lite gammal Baelish-filosofi. Ett citat från Westeros lämpar sig dock inte lika bra i Mereen när Tyrion försöker finna sitt fotfäste i en främmande kultur. Har han vunnit över sina motståndare med ord och sex – kanske främst sex – eller väntar en blåsning runt hörnet? Säsongen har bara börjat och faran i Mereen är knappast över, men var kommer den ifrån härnäst om inte inifrån stadens murar? Svårt att svara på, men en sak vet jag säkert, och det är att Tyrion lär skaffa sig några båtar innan Daenerys återvänder med sin armé – och med en återvunnen gudastatus kan hennes hybris nog bara toppas av hennes besvikelse, vilket Tyrion inte kommer vilja uppleva.

5. Brienne från Tarth

Först vann hon Tormunds hjärta genom att cruisa in i Castle Black bärandes en skinande rustning och flexandes äkta valyriskt stål. Sedan skapade hon lite spänning mellan sig, Melisandre och Davos, som en påminnelse att Stannis död var något av ett antiklimax efter år av uppbyggnad. I en mer sansad värld hade en vildings kärlek och en häxas rädsla varit allt annat än lovande, men just nu gör Brienne karriär likt ingen annan riddare i Westeros.

Bubblare:

Margaery Tyrell

Det här var ett avsnitt fylld av återkomster, återföreningar och systrar i kontroll. Med Margaery Tyrell fick vi alla tre. Efter ännu en av säsongens alla insidiösa konversationer med High Sparrow – håll ett vakande öga på när han bestämmer sig för att sätta sig ner, likt en örn som dyker efter sitt byte – träffade drottningen äntligen sin bror Loras, förmodligen knäckt av alla tal han lär ha fått utstå. Frågan är nu ifall Margaery kommer att ge vika för den religiösa ledarens önskan, eller om hon fortfarande är en vital aktör i spelet? De kvinnliga spelarna är trots allt inne i en vinnande trend, vilket är något Westeros Bernie Sanders inte borde underskatta.

Post Mortem:

Osha

Okej, kanske inte alla kvinnliga spelare. Men ta det lugnt, Ramsay gör Osha sällskap i efterlivet innan säsongens slut, han bara måste. Men tills dess ska författarna allt se till att vi hatar honom så mycket vi bara kan, vilket tyvärr lär leda till att vi ser minst en av Jon Snows bästisar på en kommande post mortem – snälla låt det inte vara Davos, eller Tormund, eller Edd. Fan borde inte Jon Snow och Walder Frey ändå bli en oväntad bromance? Känns rätt på något sätt.

Valar Morghulis:

• Med säsongens fjärde avsnitt har alla karaktärers narrativ etablerats – en uppbyggnad fans av HBO känner igen från The Wire och tidigare säsonger av GoT – och det börjar bli uppenbart att Game Of Thrones är inne i sin tredje akt, då våra favoriter faktiskt börjar ta sig upp ur all den skit de har tagit sig igenom de senaste åren. Se fram emot flera framgångar, återkomster och återföreningar än vad vi tidigare har vant oss vid – eller ja, tills en viss zombiearmé gör entré, det vill säga.
• Vem vann det koloniala spelet mellan Daenerys och Tyrion, tycker ni?
• I böckerna var Dany förresten aldrig brandsäker, utan födseln av hennes drakar sågs som ett mirakel – genom blodmagi. Men om du också hade fått en sista chans att få se lite bröst så hade du väl tagit den?
• Och är Jorah ett pervo eller bara den som verkligen ser Dany för den hon är när alla andra ser en Gud?
• Tormunds reaktion vid synen av Brienne var fantastisk av flera anledningar, jag gillar bland annat att det med den nyfunna kärleken blev tydligt att vildingarna verkligen har varit isolerade från omvärlden sen århundraden tillbaka. En detalj en sämre serie inte hade lyft fram.
• Jag fick ihop det till 5 stycken återföreningar – den mellan Brienne, Davos och Melisandre inte inkluderad – och även om Jon och Sansas är den givna favoriten efter allt vi har gått igenom tillsammans med båda karaktärerna är jag ändå lite svag för Theon och Yaras. Dock lär familjelyckan snart övergå till rivalitet när en ny ledare över Järnöarna ska utnämnas, och det lär inte vara Theon som Yara behöver frukta.
• Men hur mycket av Jons historia känner Sansa egentligen till? Hon är trots allt helt främmande för Westeros mer magiska sfär, uppståndelse från det döda och ja, en hel armé av de döda kan vara svårt att smälta på en sittning.
• High Sparrow alltså, om bara mina bakfyllor kunde motivera mig till att bli en framgångsrik ledare för en fanatisk religiös rörelse.
• Fortfarande seriens mest underskattade comic relief:

Tillbakablickar och nya framtidsplaner när Game Of Thrones sjätte säsong fortsätter att växa. Medan Jon Snow försöker återfå fotfästet efter ett dygn som lik ser vi hur en uråldrig fanteori nästan besvaras, samt en återkomst som inte bådar gott för någon. Det är hög tid att ranka veckans öden i Westeros.

Power Ranking:

1. Jon Snow

Efter att ha besegrat döden – och upptäckt att efterlivet bara är ett enda mörker – är Jon Snow mer populär, men deppigare, än någonsin tidigare. Vem är han nu? En Gud? Eller endast en Gud med en liten kuk? Ingen vet, inte ens Jon Snow själv, för vem sa att återuppståndelse skulle vara bekymmersfritt? Tur då att Jon i alla fall har blivit av med ett – eller fyra – bekymmer efter att ha hängt de som förrådde honom och sagt upp sig från jobbet som Castle Blacks chef, vilket är förståeligt då Olly inte ens satte en kniv i ryggen på honom utan rakt i hjärtat, som den kallblodiga tolvåring han var. Men vad är planen nu för en Jon Snow mellan två jobb, satsa fullt ut på sin hobby för iszombies eller bege sig söderut och ta sig an den mer sadistiska av Nordens två kändaste bastarder?

2. Arya Stark

Varken film eller tv kan undanfly sitt öde, alla historier som skildrar en träningsprocess måste erbjuda ett montage värdigt Rocky Balboa. För efter att ha utstått brutala attacker ute på gatan begav sig Arya inomhus för nästa steg i sin träning, och seriens författare vet uppenbarligen att vi tittare inte pallar många steg till. Vi vill bara se Arya döda mer och mer – och med synen tillbaka kan det säkert bli till verklighet, även om jag kommer sakna Daredevil-looken.

3. Ramsay Bolton

Jag antar att han förtjänar en placering även den här veckan? Med Rickon Stark som sin gisslan är nämligen Sansa inte en prioritet längre och Ramsay kan softa vidare på sin tron utan några komplikationer. Vilket ändå är rätt ointressant att följa? Visst, jag älskar kanske charmiga sadister, men ända sedan sin introduktion har Ramsay ställt till med skit, och istället för att lida av några konsekvenser tycks han alltid vinna på det, vilket gör honom till allt annat än spännade att följa. Förhoppningsvis blir det ändring på detta inom kort, i form av en pånyttfödd Jon Snow och en armé av vildingar.

4. Edd

Äntligen en vinst för sidokaraktärerna när Edd vinner rollen som Castle Blacks nya Lord Commander. Om nu andra älskvärda karaktärer likt Littlefinger och Bronn bara kunde få lite utrymme. Det är nämligen helt bisarrt för mig – och ja, ursäkta mitt tjatande – att Ramsay hittills har dykt upp i alla avsnitt av säsong sex, medan kärleken är obefintlig för Westeros mest briljanta sociopat Petyr Baelish?

5. Kevan Lannister

Känns tryggt att Tywins lillebror Kevan håller koll på kungadömet medan hans brorsbarn leker med sin nya zombieriddare. Hur många avsnitt ska vi ge den ädlaste av Lannisters innan han går i graven? Personligen är jag godtrogen och gissar att han kan nå till säsongens sjunde.

Bubblare:

Qyburn

Anar ändå att detta kan vara Kings Landings MvP? Ge Qyburn en källarvåning och han kommer tillbaka med den odöda Gregor Clegane och ett gäng minderåriga spioner – det enda jag vann på min första källarvåning tillika lägenhet var en dusch i köket, men antar att det är därför jag skriver recaps istället för att vinna spelet. Hur som helst sitter jag i Qyburns hejarklack för resten av säsongen och gissar på att han kommer stå som vinnare efter att Cersei har eldat upp hela huvudstaden.

Post Mortem:

Alliser Thorne

Ett as jag faktiskt inte ville se hängd.

Valar Morghulis:

• Meeren måste vara platsen intressanta karaktärer kommer till för att dö? Visst, Varys har lyckats lista ut vilka som sponsrar Harpsönerna – spoiler: det var alla Daenerys värsta fiender, vem hade kunnat ana – men det blir omöligt att bygga upp någon spänning med två stela scener i stora salar. Dock kan jag uppskatta ironin i att Varys skulle bry sig om barn när han har ett helt gäng av barnarbetare i Kings Landing jobbandes för en minimumlön.
• När jag såg andra trailern till säsong sex antog jag att Tormunds bittra kommentar om att Jon Snow skulle leda dem ”genom den långa natten” syftade till hans gulligaste BFFs död, men ännu har orden inte yttrats. Kan en identitskris vänta härnäst för Jon? Säg bara inte att han hinner lämna Castle Black innan Sansa anländer, ungarna Stark har en dålig vana av att lyckas missa varandra.
• Fascinerande ändå hur vi satt förbannade förra året över att ett barn eldades till döds, men jublar nu efter att ännu en unge har mördats. Vad gör Game Of Thrones med oss egentligen?
• Med hjälp av Bran fick tv-tittarna äntligen ta del av slaget vid Tower Of Joy, en mytomspunnen händelse tidigare endast skildrad genom Ned Starks feberdrömmar. Såklart förstörde Max von Sydow showen innan en av bokläsarnas – och nu även tv-tittarnas – mest populära fanteorier kunde bekräftas. Men precis som Jon Snows öde är R + L = J mer eller mindre sanning i flera fans ögon. Ni googlar på eget bevåg.
• I Kings Landing hypeas än en gång en blodig uppgörelse inför gudarnas uppsikt. Kan High Sparrow hitta någon galen nog för att utmana det tillsynes odödliga berget, speciellt efter Oberyn Martells makabra förlust?
• Ändå förvånad att vi faktiskt fick utstå ett pruttskämt under mötet mellan kungens råd, verkligheten överträffar fiktionen eller tvärtom.
• Teori: Ramsays polare med en fäbless för småpojkar kommer försöka tafsa på Rickon innan Osha kastrerar honom, för det kan verkligen inte bli mer Game of Thrones än så.

Vad som är dött må aldrig dö men ändå fortsätter liken att staplas runt varandra i Game of Thrones. Det blir med säsongens andra avsnitt uppenbart att premiären bara var uppvärmningen. Seriens skapare stressar mot slutet med twists på twist, bland annat den vi alla visste skulle komma förr eller senare.

Power Ranking:

1. Ramsay Snow

Efter förra veckans blodbad i Dorne trodde kanske någon naiv själ att det skulle dröja länge innan vi såg ännu ett maktskifte i Westeros. Denna värld av knivar i ryggar skulle väl ändå behöva en lugn stund men nej, nu har bödeln slagit till igen och offret var något väntat. För efter allt Rooses tjat om faderskapet kunde man kan nästan förstå att den sadistiska oäktingen Ramsay skulle tröttna tillslut. Visst, sladdisar är gulliga, men inte när de konkurrerar med dig om makten över Winterfell. Då lämpar de sig bäst som hundmat.

2. High Sparrow

Med en gräsrotsrörelse av järnpåkar sitter nu huvudstadens egna Bernie Sanders på en obestridlig makt. Det krävs ändå en del uppbackning ifall du ska våga tjafsa med Jaime Lannister – riddaren som satte ett svärd i ryggen på sin kung. Speciellt efter att ha låtit hans syster, tillika älskarinna, vandra genom staden likt en gudsfruktande nudist. Fast frågan är om inte Tommen kan bli ett problem snart, för vem vet, med puberteten kommer kanske familjens våldsamma bastardtendenserna tillbaka – vi har nästan börjat sakna dem i Kings Landing.

3. Bran Stark

Bortom muren har inte mycket hänt sen sist, förutom att Ned Starks bortglömda son har blivit lite stiligare och nu kan resa genom tiden med sitt medvetande, vilket är en bra egenskap att ha – i alla fall om du frågar seriens författare. Tyvärr lär inte mysterierna kring Hodors tidigare liv ges ens hälften av den tid jag önskar, dock är jag i slutändan bara glad över att se Hodor igen – samt Bran och Meera, och Hodor.

4. Yara Greyjoy

Medan Bernie vinner det politiska spelet i Kings Landing siktar Yara Greyjoy, även känd som Järnöarnas Hillary, på att ta över sin faders tron. Patriarkala strukturer är skit – speciellt när de involverar järnfödda män som utan tvekan är Westeros största samling av äckliga och våldsbenägna snubbar – men Yaras efternamn väger tungt när hon ska utnämna sin kandidatur, dock lär hennes position inte vara helt ohotad. Men vem vet, kanske är det dags för öarna att drukna i en feministisk revolution?

5. Jon Snow

Ja, Jon lever igen, så jag antar att han har en plats på listan. Men ärligt talat, vi har väl varit överens om hans återkomst sen länge? Hade hellre gett placeringen till hans polare Edd, som lämnade Castle Black och återvände med en armé vildingar likt den vän han är – och räddade därmed även Jon Snows bleka skinn. Vi kan alla nu bara ana, samt frukta, hur deppig nordens mest emotionella riddare kommer vara efter ett dygn som lik, vem av alla hans vänner ska kunna relatera till den känslan?

Bubblare:

Euron Greyjoy

Efter att ha rest världen runt med en besättning bestående av män utan tungor var det väl menat att den förlorade sonen skulle återvända hem förr eller senare, någon måste man ju kunna snacka skit med. Och skit snackades det från direkten, före Euron skickade storebror Balon på en flygtur – synd att det var just vatten och inte luft han hade dyrkat skoningslöst genom livet. Nu har Euron förmodligen sitt sikte på tronen, om inte en annan förlorad son vid namnet Theon hinner hem före stormen har brutit ut.

Post Mortem:

Blottaren

Ändå rätt skojig blottare? Men en fundering: går zombieberget bara runt i staden och agerar karmapolis lite på impuls, eller har han någon form av inbyggd radar som spårar skitsnack? Kan bli en del jobb hur som.

Valar Morghulis:

• Exakt hur hårt kommer D.B. Weiss och David Benioff köra på kristussymboliken? För det var knappast en tillfällighet att Jon Snow laminerades likt Jesus före han återuppstod. Något säger mig att vi snackar Zack Snyder-nivåer resten av säsongen, de verkar ändå vara snubbar gjorda av samma skrot och korn med en passion för våldsstipulerande narrativ.
• Bara jag som trodde de skulle hålla på Jon Snows död lite till? Jag menar, efter nästan ett års ältande om hur död han var, vad skulle något avsnitt till göra?
• En urgammal teori är att Jon – precis som brorsan Bran kan göra – flyttade sitt medvetande till Ghost vid sin död. Tänk om den stämmer, tänk om han kanske är kvar där? Det är trots allt känt sen tidigare att ingen kan återvända från döden utan att förändras.
• Roligt förresten att Weiss och Benioff gick så långt i sin lögn att de skrev in ett frisörbesök för Jon i manuset.
• Samtidigt väntar alla i Meeren på något värt att engagera sig i. Men vi vet efter detta avsnitt i alla fall att Varys är för pk för att skämta om kortvuxna och drakar går tydligen att vinna över lika enkelt som katter.
• Har invånarna i Braavos bara vant sig vid att blinda flickor blir misshandlade på öppen gata eller vad?
• Säg vad du vill om Theon men bara en Bolton kan hata på faktumet att han äntligen fick lite kärlek i form av en kram – som inte var från Ramsay i samband med introduktionen av någon ny tortyrleksak.
• Okej, vi har hittat våra Hillary och Bernie, men vilka är republikanerna i Game of Thrones? Internet verkar redan ha utnämnt Allister Thorne till The Walls egna Donald Trump – passande nog – men vi saknar fortfarande en Ted Cruz. Själv skulle jag peka ut Ramsay, båda verkar rätt hatade av alla.
• Tyvärr en sista gång för den här gifen: