Hugh Jackman verkar redo att rädda superhjältegenren från sig själv när han visar klorna för sista gången i en film mer indie än blockbuster.

Superhjältefilmer, har vi inte börjat tröttna på dem något smått? Fenomenet hjältar i tights på den vita duken är trots allt knappast ett fenomen längre, utan snarare de axlar filmindustrin vilar på idag, och en annalkande inflation är något vi bara får acceptera. Medan Marvel och Disney gemensamt konspirerar i en komplott att förvandla varenda seriefigur – vars rättigheter de i alla fall äger – till ännu en kassako i deras växande universum, önskar DC Comics att de kunde göra detsamma i ett haltande försök efter det andra. Biopubliken har vid det här laget antingen tröttnat eller blir mer till sig än någonsin över faktumet att Benedict Cumberbatch ska trolla tillsammans med gentrifierade munkar i Tibet.

En sak är dock säker, historierna har börjat upprepa sig – och så länge du inte klämmer finnar i ett nördestetiskt affischtäckt pojkrum borde detta störa dig. Marvels berättelser om hur deras superhjältar först fick på sig trikåerna börjar bli barnsligt enfaldiga och när skurkarna gång på gång är galna affärsmän kan en nästan förstå att hjältarna tillslut ger sig på varandra. Samtidigt kan inte DC bestämma sig för om deras filmer ska vara av den hårdare sorten med ett så pass mörkt färgfilter att du behöver en ficklampa i biosalong, som en kontrast gentemot konkurrenten Marvel – eller så slutar det med att de bara kopierar dem rakt av.

I slutändan vet vi vad vi får, oftast handlar det om en nervös filmstudio i bråk med regissören, vilket leder till att producenterna klipper om slutproduktionen och kastar alltid – ja nästan alltid – in en gigantisk laser som penetrerar himlen under filmens tredje akt. Men kanske har vi en normbrytare på ingång. För efter att Fox Studios – som äger rättigheterna till X-Men, typ de enda Marvel-superhjältarna Disney inte kontrollerar – drog in kopiösa mängder pengar på den vandrande barnförbjudna Youtube-kommentatorn Deadpool tycks de ha lossat på de kreativa tyglarna, vilket har resulterat i den mest spännande superhjältefilmen på flera år: Logan.

För en sista gång har vi Hugh Jackman i sin paradroll som den dödliga, samt odödliga, X-mannen Wolverine, eller ja Logan som han egentligen kallar sig. Inspirerad av den dystopiska serietidningen Old Man Logan ser vi i den nyligen släppta trailern att den hårdnackade hjälten är mer sliten än någonsin tidigare – för tydligen läker varken tiden eller mutantkrafter alla sår – i en värld där mutanter bara blir färre. Jag antar att Trump vann valet i denna verklighet?

Så Logan håller sig undangömd ute på ökenvischan, där han ser över sin snart dementa tankeläsare till mentor Xavier. Men tillvaron på det fabriksartade ålderdomshemmet skakas om när en ung flicka med samma krafter som vår protagonist hamnar under hans beskydd medan automatvapen börjar laddas för en äkta västernesque uppgörelse, tydligen har Boyd Holbrook från Narcos misstagit Logan för en knarkbaron och satt honom i sitt sikte.

Stämningen säger att detta kan vara Wolverines sista strid, kanske hans sista chans till upprättelse? Ja än finns det skurkar att döda, samt tid för far och dotter-relationer att gro.

Visst är en svag för Johnny Cashs cover på Hurt, men det är mer än bara musikvalet som en tapper serietidningsfanatiker kan gå igång på när hen ser första smakprovet från denna film. Regissören James Mangold har getts en 15-årsgräns och chansen att ge liv åt en Wolverine fans länge har längtat efter. Tonen är lågmäld, världen nedskalad och historien intim med en hjälte trött på hjältedåd, vilket känns befriande i en tid då manliga superhjältar verkar ha någon form av kukmätartävling i bäst punchlines. Efter det katastrofala misslyckandet Origins och den lite mer hoppfulla men famlande hyllningen till de äldre seriernas kärlek för Japan i Wolverine verkar de äntligen ha fått till det. Istället för publikfrieri i form av CGI-spektakel har vi framför oss en X-Men-film i oväntad indiekostym – eller tights – som kanske kan utmana biobesökare på ett känslomässigt plan.

Ett stort problem inom denna genre har nämligen länge varit rädslan för uppoffringar, att låta någon av alla dessa hjältar gå i graven, vilket gör de dramatiska insatserna tama. Fansen omfamnas istället av en nästan orealistisk trygghet, för sanningen är att i serietidningarnas värld dör karaktärer hela tiden, det är ändå rimligt när de försöker avstyra jordens undergång på daglig basis. Något säger mig dock att Logan inte är rädd för att spilla blod, vilket jag är helt för. Snälla låt detta vara en superhjältefilm som får mig att känna mer än lycka över att de äntligen lyckades casta en perfekt Spider-Man, och Peter Parker, eller ilska över att Zack Snyder har det kreativa sista ordet över allt DC Comics ska pumpa ut under hans livstid. Serietidningar har alltid handlat om hur superkrafter och ansvaret de kommer med påverkar människoöden, men någonstans hamnade detta i skymundan för filmatiseringarnas påkostade effekter.

Min förhoppning är därför att Logan ska påminna filmstudios om att genren är mer än bara action och att den faktiskt kan berätta historier som berör, samt vara en lite bitter allegori över hur världen börjar tröttna på superhjältar och hur det är upp till en av de mest åldrade veteraner att kasta sig in i hetluften igen för allas våran skull.