Männen plockar upp stridsyxan medan kvinnorna regerar i ett Game Of Thrones där vi får lära oss att Westeros hippieliv är allt annat än fredligt.

Power Ranking:

1. The Hound

Även om vi kanske inte kan kalla det en comeback riktigt än är det utan tvekan liv i hundkojan igen – allas mest älskade, avskyvärda och ärrade riddare, Sandor Clegane, är nämligen tillbaka. Men efter att nästan ha mist livet i en duell med ”monstret” Brienne tillbringar Sandor nu sina dagar som en bruten man tillsammans med några religiösa hippies ute på vischan. Den idylliska vardagen fylld av trähuggande, grymtande och softande med den obesvärade före detta krigaren, numera prästen, Ray får dock ett abrupt slut när några mindre sympatiska rebeller massakerar Westeros fredligaste sällskap. Om de bara visste vem de har retat upp – Sandor är redo att plocka upp stridsyxan igen och gå på en bärsärkargång värdig en hämndlysten exploateringsfilm från sjuttiotalet.

2. Margaery Tyrell

När The High Sparrow är den förste att slå sig ner för ett samtal kring Kings Landing politiska intriger vet du att vinsten är inom sikte. En stor del av säsongen har hon kanske tillbringat inlåst, men nu är drottningen Margaery fri och sitter på en maktposition större än någonsin tidigare – och spelet är långt ifrån över, om vi ska tro lappen hon lämnade till sin farmor Olenna. Det återstår att se ifall hon även kan undvika att agera babymaskin för en knappt vuxen Tommen – innan Daenerys sätter eld på dem allihopa, det vill säga.

3. Theon Greyjoy

Visst, han tillbringade kanske detta avsnitt som en minst sagt bruten man på ett horhus utan något att leka med – i flera benämningar än en. Tur då att Theon har sitt ankare i systern Yara, vars inspirerande och alkoholfyllda peppande styrde skutan från självmordsbenägenhet till en glimt av Järnöarnas förlorade prins. Är Reek ett minne blott när syskonen Greyjoy seglar mot Mereen? Nej, vi ska även här kanske inte ropa ”comeback” riktigt än. Men Theon kan i alla fall finna lite tröst i att han inte är den enda i Mereen som sakner en lem mellan benen.

4. Blackfish Tully

Westeros sitter på en hel del tunga namn, men en av de tyngsta är måhända Blackfish, flodlandskapens mest beryktade krigare. Vi kunde nästan se hur Jaime darrade innanför rustningen vid den svarte fiskens åsyn, och hur rår man egentligen på en man som har förlorat allt? Låt oss bara hoppas att Brienne når fram till slottet innan situationen börjar eskalera, för om Blackfish lyckades återta sitt hem på den lilla budget han har så lär Sansa och Jon behöva hans stöd i att återta sitt. Stackars Edmure däremot, inte ens hans farbror bryr sig om att han har tillbringat flera år i familjen Freys fångenskap.

5. Davos Seaworth

När andras kunskap inom diplomati brister är det Davos tur att glida in och sno åt sig äran. För i slutändan förefaller kampen om Norden och kungatronen som något trivial i jämförelse med det riktiga hotet, en gigantisk zombiearmé, vilket Davos gör rätt i att påminna om. Men visst, först och främst ska Ramsay Bolton lynchas.

Bubblare:

Lyanna Mormont

Westeros har som sagt inte ett underskott på benknäckande karaktärer, och Lyanna är förmodligen yngst av dem allihop. Denna tio år gamla mardröm för Björnöns lärarvikarier fick både Jon och Sansa att förlora talförmågan, men ställde till slut upp på att assistera de två med 62 av sina krigare – och om de bara är hälften så tuffa som Lyanna borde Ramsay vara orolig.

Post Mortem:

Ray

Att en pacifist inte skulle överleva mer än ett avsnitt i Game Of Thrones kom knappast som någon överraskning, men trots det var det svårt att inte falla för Ray och all hans frikyrkliga charm, vilket bara gjorde hans brutala sorti – hängandes i sin egen Wicker Man – mer smärtsam. Min naiva föreställning, där Sandor och Ray tillbringade resten av säsongen i Westeros filosofiska rum debatterandes våld, var i slutändan bara en fantasi och nu kommer våldet de diskuterade att förverkligas – vilket, om ni får ursäkta mig, kommer bli fantastiskt att beskåda.

Valar Morghulis:

• Våldet i Game Of Thrones har till viss del nått något som angränsar till banalt, för när Aryas magsäck punkterades med en kniv fruktade väl egentligen ingen för hennes liv? Vi såg det komma, och ärligt talat borde ingen vara chockad, inte minst Arya. I förra avsnittet gjorde hon sig redo för strid, nu vandrar hon omkring obrydd i Braavos som om inget hade hänt? Nu är jag måhända lite hård, men får hon inte skylla sig själv, ändå.
• Braavos fortsätter även att vara staden med de mest empatistörda invånarna någonsin.
• På ett flertal forum har medlemmar spekulerat kring hur det kanske inte var Arya som blev nedstucken, utan Jaqen eller någon annan, vilket i så fall skulle vara Game Of Thrones billigaste försök till en chockartad twist någonsin.
• Att Sandor Clegane fortfarande skulle vara vid liv har bokläsare drömt om sen den fjärde boken, A Feast For Crows, släpptes. Teorin är att han skulle jobba som en gravgrävare åt en präst – väldigt lik den vi lärde känna i detta avsnitt – som Brienne stiftar bekantskap med. Sandors återkomst i serien bekräftar inte direkt denna teori, men ger oss alla hopp för att Cleganebowl kan bli av.
• Vad är Cleganebowl? Ja, låt oss bara säga att en återuppstådd Cleganebrorsa befinner sig på krigsstigen medan en annan just nu jobbar som vakt åt Cersei, vars öde snart kan komma att avgöras i en duellmässig rättegång.
• Hur fantastisk var förresten inte Ian McShane i detta avsnitt? Hans närvaro i öppningssekvensen gav intrycket av en helt annan serie – en jag gärna hade sett flera avsnitt av.
• Senast vi träffade brödraskapet som massakrerade Sandors nya hippiekollektiv var de betydligt trevligare. Varför denna nya sällsamma inställning till våld mot oskyldiga?
• Vem skickade Sansa sitt brev till? Uppenbarligen Littlefinger.
• Miljöerna och scenerierna i detta avsnitt är vad som gör Game Of Thrones till något utöver det vanliga.
• Jag älskade även kameraarbetet som gav en liten glimt av en Theon vi trodde var död sen länge, samtidigt är jag fruktansvärt svag för Alfie Allen.
• Veckans recap blev försenad på grund av långhelg och personliga skäl, lovar på min heder att det inte händer igen – och min heder väger lite tyngre än en Lannisters.
• Sa jag förresten inte förra veckan att det skulle bli fler återkomster denna vecka? Vad tycker ni, är det glädjande eller tröttsamt att Game Of Thrones helt plötsligt ger oss allt vi vill ha istället för att ta det ifrån oss?

Sommaren är officiellt här. Fira tillsammans med Zara Larsson, Gucci Mane och Soundclouds bästa producenter.

Med 1 juni, och en förhoppningsvis fortsatt soldränkt vecka, kan vi måhända konstatera att sommaren är här – det är okej, skyll på mig om jag jinxar allt. De flesta suktar kanske nu efter parkhäng, skogsrave och långa köer till Trädgården. Först lär vi dock ställa om spellistorna från den gråa vinterns bittra utbud och som självutnämnd Soundcloudvetare har jag tagit på mig uppdraget att förgylla eran sommar med ett flertal listor.

Vi börjar simpelt. Från sommarmorgonen, med balkongdörren på glänt och solen skimrandes genom persiennerna, till 24 timmar senare när du traskar hemåt sent, eller tidigt, från någon sommarenlig eskapad – antingen fylld av lycka eller sorg. Den här spellistan innefattar allt ett dygn i solen, och det lilla mörker den lämnar efter sig, kräver.

Här hittar vi bland annat Zara Larssons hit Lush Life i en smått uppitchad och dansant tuggummidoftande remix. Vi har ett utbud av shoegaze, dreampop, en smärtsamt fin lo-fi cover på The Killers tonårsplåga When You Were Young och allt däremellan. För fans av rap lär lyckan slå till när Future och Drake remixas med hissmusik, eller när Lil Uzi Vert perfektas för ett dansgolv – sen är Gucci Mane inkluderad också, såklart. Utöver detta blir det även en djupdykning i det bästa från Soundclouds mest lovande producenter, där några till och med har samplat havets brus för den kompatiblaste ljudbilden.

Nu vore det kanske läge att sluta hypea min egen spellista något så enormt, men inte före jag har nämnt tcentralen, Soundclouds egna Ted Gärdestad och en ni lär vilja stifta mer bekantskap med under sommaren. Han får dock agera slutakt efter denna hitkavalkad, lagom till att solen börjar segla nerför himlens rosa täcke.

Mvh er alltid lika Soundcloudbesatta bloggare.

Efter förra veckans sorg återvänder Game Of Thrones med glada överraskningar, tills vi blir påminda om att det finns fler as i Westeros än Ramsay Bolton och Nights King.

Är avskyvärdhet en vinnande taktik bland flashbacks och kuppförsök? Låt oss se vad veckans ranking säger.

Power Ranking:

1. Margaery Tyrell

Medan Tommen sen länge har tagit hem vinsten i kategorin ”Game Of Thrones mest naiva stackare” tycks hans fru Margaery spela ett helt annat spel när hon förvandlar Kings Landing till en teokrati – jag tänker inte låtsas som att detta påverkar någon utanför huvudstaden. Okej, signalementet för ”religiös fanatiker” är påträngande, det sitter till och med i ögonen, men Margaery är ingen Tommen. Sen hon gjorde sig hemmastadd i Kings Landing har hon varit en aktör i spelet om tronen som ständigt har hungrat efter mer – hon brås på sin farmor, får vi anta – och kanske gav en något självgod High Sparrow henne övertaget hon har längtat efter? När Margaery nyligen träffade brorsan Loras bad han henne om att ”låta” de religiösa fanatikerna vinna. Är det vad hon nu har gjort, och i så fall, vad väntar härnäst?

2. Arya Stark

Tiden på Jaqens ansiktslösa träningsläger har till viss del varit givande för Arya – dock har hon mest demonstrerat hur duktig hon är på att intala sig själv att hon skulle vilja bli en av dessa mytomspunna lönnmördare. Men efter att ha saboterat sitt eget lönnmord på Braavos Lena Endre befinner hon sig nu på osäker mark, med sitt gamla svärd i sin hand, väntandes på sin ärkefiende – även känd som den känslokalla mördarföreningens mest hämndlystna tjänare. Jag menar, för att vara en grupp mördare utan några egna begär är hon fortfarande rätt sugen på beef med Arya.

3. Samwell Tarly

Vid det här laget är det en överraskning när gode Samwell hamnar på listan, inte för att spelet har blivit för hänsynslöst för hans nerver, utan snarare för att han är helt obefintlig på plan. Men nu fick vi äntligen stifta bekantskap med Sam och Gilly igen, under ett hembesök vars syfte var att Sam skulle sno ett svärd, antar jag? Vad han ska göra med det tunga svärdet i vetenskapens citadell – även känt som Westeros svar på Silicon Valley för maesters – är en ännu svårare fråga att besvara. Det skulle dock vara väldigt lägligt ifall Jorah dyker upp i Old Town letandes efter ett botemedel för sin rostande hud och får då, av en ren tillfällighet, syn på ett av Westeros mest legendariska svärd. Måhända lite för lägligt, eller?

4. Jaime Lannister

Okej, kuppen riktad mot Kings Landings religiösa ledare gick inte riktigt hem, vilket ledde till att Jaime förlorade sin position bland Tommens väktare. Samtidigt kan detta ses som en vinst för Jaime, då saker och ting tycks gå åt helvete i huvudstaden, vilket gör en fri- eller ofrivillig flykt till hans bästa alternativ just nu. Alla tittare suktandes efter mer incestuöst mys mellan Jaime och Cersei får helt enkelt rikta sina blickar mot Sansa och Jon för tydligen, och detta är inget skämt, ser en del där ute potential för romans mellan de två (spoilers, typ) – vad har den här serien gjort med vissa, undrar jag.

5. Daenerys Targaryen

Ännu ett tal och än en gång framstår Dany som mer ostoppbar än någonsin tidigare. Jag säger inte att vi har sett detta förut, men vi har mer eller mindre sett detta förut. Den brinnande nakenheten, det österländska folket på knä, storslagna tal om hästar i trä och drakridning – allt detta är komponenter från tidigare framgångar och vi ser dem nu igen, återanvända. Inför framtida eskapader undrar man ju ifall hon har lärt sig något sen sist, och om Drogon har mognat till sig lite eller tänker fortsätta dyka upp när det passar?

Bubblare:

Walder Frey

Egentligen har vi alla, innerst inne, saknat Walder Frey lite. Hur härlig är han inte när han läxar upp sina söner och inte, till exempel, familjen Stark? Ett äkta älskvärt svin, hoppas han trivs riktigt bra när han skålar och äter tillsammans med vänner och familj på det röda bröllopets brottsplats. Fast jag undrar ifall lite blodstänk ännu finns kvar, gömd bland salens gudsfördömda skuggor. Jag undrar också ifall han sover gott om natten, ont ovetandes att blodet kommer rinna vid hans middagsbord snart igen och den här gången är det hans egna, det gamla vidriga aset. Nu spekulerar jag fritt men kom igen, Norden har inte glömt gubbjäveln än.

Post Mortem:

Benjen Stark

Eftersom det här avsnittets enda offer var de odöda kan vi lika gärna dedikera veckans Post Mortem till en annan odöd. För Benjen Stark, seriens mest efterlängtade oväsentliga karaktär, återvände efter att ha antagits död i flera år. Både tv-tittare och bokläsare har spekulerat kring hans öde och nu har serien i alla fall gett sitt svar på var han har hållit hus. Gissningsvis har den uråldriga magin som räddade hans liv även hållit honom från att bege sig ut söder om muren, men kan det förändras med Brans nyblivna jobbanställning? I så fall borde de vara vaksamma när de letar upp Jon, det slutade nämligen inte så lyckligt senast han hörde ett rykte om Benjens återkomst.

Valar Morghulis:

• I flera år har fans spekulerat att Benjen skulle kunna vara karaktären Cold Hands i böckerna, en till synes odöd man klädd i svart, ridandes i skogarna norr om muren på sin älg. George RR Martin skrev dock, i ett tidigare offentligt svar på sin förläggares fråga angående mysteriet, klart och tydligt att ”NEJ”, det stämmer inte. Betyder detta att han har ändrat sig, eller att serien har börjat adaptera fanteorier?
• Under allt handlingskonstruerande nämnde Benjen att Nights King kommer ta sig förbi muren på något sätt, men hur verkar än så länge vara okänt. Kan det vara så att Bran kommer vara involverad i murens fall omedvetet, efter att ha blivit märkt av Game Of Thrones egna Voldemort?
• Medan Bran fortfarande var uppkopplad till närmaste Weirwoodträd fick vi ta del av några intressanta glimtar från historien. För de mest inbitna av fans var kanske skymten av Daenerys pappa – och hans död via Jaimes svärd i ryggen – mest kittlande. Men tog vi verkligen bara del av det förflutna? Jaime dödade, som flera kanske minns, den galne kungen innan han hann sätta eld på Kings Landing med vildeld. I Brans flashback ser vi dock fler vildeldsexplosioner än den ute på Blackwaters vatten. Det vore nog inte helt galet att anta att en stor del av det där massförstörelsevapnet fortfarande finns gömd under huvudstaden. Just nu finns det finns bara en person i kungaslottet som vet var och vars förnuft precis red mot flodlandskapen.
• På tal om Jaime, alla som fortfarande shippar honom och Cersei, eller Bromund, lär förbereda sig för besvikelse då både Jaime och Brienne har sitt sikte på Blackfish – jag menar alltså att antingen Jaime eller Brienne kommer hooka med Blackfish. Jackfish 2016!
• En middag hos familjen Tarley, mer obekväm än hemma hos familjen White?
• Veckans avsnitt la mest grunden för de framtida, och led rätt mycket på grund av det. Förhoppningsvis kommer nästa vara bättre, och innehålla minst två återkomster, för de är numera något av en tradition.

Är det amerikanska presidentvalet redan avgjort? Bland några läger verkar detta vara uppfattningen, kanske främst när det kommer till landets talk show-värdar.

I USA närmar sig novembers val med stora steg och alternativen blir allt färre. Medlemmar av den mer vänsteråtliggande mediabevakningen, på den högervurmande amerikanska ideologiska skalan – eller vad den förmodade republikanska kändiskandidaten Donald Trump skulle kalla ”the liberal media” – som Stephen Colbert kämpar fortfarande med motstridiga känslor gentemot demokraternas kandidater, vägandes mellan pragmatism och sunt förnuft. Den beryktade Bernie Sanders har till exempel byggt upp en fantastisk gräsrotsrörelse men når måhända inte riktigt hela vägen, dock är han alltid en musa för briljanta memekreatörer. Hillary Clinton är å andra sidan en meriterad politiker när det kommer till frågor både in- och utrikes, vilket också är hennes största svaghet när en stor del av det amerikanska folket har ledsnat på den typiska politikern helt och hållet, något hon har blivit en symbol för.

En programledare som Colbert står därmed inför en svår uppgift inför valet av kandidat att backa, eller smöra för, i ett försök att vinna framtidens exklusiva intervjuer. Tänk om han bara hade hållit fast vid sin gamla republikanpersona från åren hos Comedy Central, då hade beslutet varit enkelt, ett beslut andra programledare utan några svårigheter verkar ha fattat.

Att Jimmy Fallon gör den mest förskrivna och genanta amerikanska tv:n är ett simpelt faktum – okej, älska mimande sånguppgörelser, men kom inte och påstå att det är storslagen tv-underhållning bara för att den är barnsligt lättillgänglig. Däremot är det mer överraskande att den annars tämligen skarpa och åtminstone lite uppkäftiga Jimmy Kimmel har fallit på knäna för Donald Trump.

I en intervju under nattens avsnitt av Jimmy Kimmel Live – gjord i samma veva som avsnittets artister Weeknd och Belly valde att ställa in sitt uppträdande just på grund av Trump – myser Kimmel verkligen ner sig i presidentkandidatens orangefärgade närvaro. Frågorna är tama och långt ifrån utmanade, gjorda för att affärsmannen sittandes mittemot ska kunna sälja in sina populistiska budskap. Och om inte kan Kimmel alltid hjälpa till på traven, bland annat när det kommer till toaletter för transpersoner där programledaren försöker måla upp Trump som en kämpe för transpersoners rättigheter – vilket säkerligen skulle skapa artiklar och locka flera av de liberala väljarna med ett förakt mot Hillary.

Vilka flera frågor kan Kimmel egentligen smeka Trump med i denna samtyckande dans? Ja, varför inte en debatt med Bernie Sanders? Ja, om Bernie vill skänka lite pengar till någon välgörenhetsorganisation säger Trump, gulligt tänkt av honom ändå.

Varför inte göra valet av vicepresident till något liknande Celebrity Apprentice? Det skämtet älskade publiken.

Eller Trumps hänsynslösa twittrande där allt från misogyni till nazistsupporters förekommer, nejdå, Kimmel intresse lutar istället emot hur Trump kommer på alla ”roliga” smeknamn för sina motståndare i presidentracet.

Kolla hur förälskad Fallon är.

Vid första anblick är detta bara en mesig intervju från en programledare utan mod att ta ställning mot all kontrovers kring Trump – istället skickar han en fanatisk Trumpväljare till en sammankomst för Sanders väljare, ett upplägg med större klickpotential är trots allt svårt att komma på. Men även i de mest okomplicerade underhållningsprogrammen kan väl ändå en programledare med integritet förstå att en gäst med Trumps åsikter inte är helt oproblematisk och borde därför inte bemötas på det viset. Han tävlar fortfarande om USA:s viktigaste jobb och det kloka vore att behandla honom utifrån det och inte som någon ofarlig tv-kändis, den tiden är långt förbi. Istället ser vi, på ett avstånd, ett sluttande plan med normaliseringen av Trump där fascistanklagelser övergår till tv-mys ackompanjerat av publikens jubel.

Min uppfattning kring detta är måhända helt irrelevant, en svensk bloggare med ett alldeles för stort intresse för amerikansk populärkultur sitter inte på den största av påverkan eller det främsta tolkningsföreträdet. Dock tänker jag skita i det, ärligt talat, i slutändan har ändå valet av president i världens kapitalistiska centrum en stor värdslig påverkan vilket bara gör debaclet än mer skrämmande. Den nedvärderande krystade underhållning Kimmel och Fallon gör skrämmer mig, och jag uppmuntrar alla att inte utsätta sig för den, i ett politiskt eller bara rent mentalt syfte, det mår ni ändå bara bättre av.

När det kommer till röstfiskande sitter tyvärr dessa programledare på en hel del inflytande och är några av de viktigaste kuggarna i det pr-maskineri som – efter att ha vunnit över den rasistiska och omfattande högern utan några problem – försöker sälja in Trump till de ovetande eller tacksamt naiva väljarna, där rasism inte vinner en röst, men en överdos av karisma bättrar på chanserna. Vill du ha dessa väljares stöd krävs en mellanhand i form av t ex populärkultur, där det börjar med ett besök hos Kimmel, en tramsig sketch hos Fallon eller några Buzzfeed-artiklar om hur gullig Trump egentligen är när han ler hånfullt. Sen är det som sagt ett sluttande plan ända till Vita Huset. Men till dess höjer vi bara volymen på högtalarna och låter YG och Nipsey Hussles valanthem eka fram till november.

Halvvägs igenom den sjätte säsongen och det är dags för bokläsarna att lära sig gråta när Game Of Thrones kommer med avslöjanden böckerna ännu inte har nått. Från Järnöarnas kamp mellan könen till Hodor – det är dags att ranka veckans livsöden i Westeros.

Power Ranking:

1. Sansa Stark

Det var verkligen syskonen Starks vecka, och bland dem växer fortfarande Sansa mest. Efter att åter funnit hopp i Jon Snows famn är hon nu redo att slå tillbaka mot männen som har gjort henne illa, och först på listan stod Littlefingers ego. Nog för att Westeros mest briljanta manipulatör kändes någorlunda genuin i sin ånger, men hur sjyst var det inte att se Sansa använda all den där smärtan för att knäcka honom? Tyvärr lyckades Littlefinger så ett frö av misstro genom att påminna Sansa om att Jon faktiskt är hennes halvbror, vilket skulle kunna öppna upp för en framtida maktkamp inom familjen Stark. Snälla, efter allt vi har gått igenom, låt i alla fall en familj vara fri från interna intriger.

2. Nights King

Sen säsongens begynnelse har jag bönat och bett för ett avsnitt utan allas vårt hatobjekt Ramsay Bolton. Men såhär i efterhand är jag redo att ta tillbaka allt jag har sagt, för skitungen i norr ersattes av skitkungen ännu längre norrut. Det är bara att erkänna att det går bra för nattens konungs bärsärkagång mot Westeros, vars revansch mot skogens barn var en han har väntat på sen sin egen begynnelse. Av någon anledning var han även tvungen att radera Max von Sydow från Weirdwood-trädets hårddisk – medan Sydow tankade Bran full med info som om grabben var ett usb-minne – vilket lämnar oss med ett mycket viktigt beslut, vem gjorde det bäst: Nights King eller Kylo Ren? Stackars Max, att han alltid ska hamna i mitten av rebelliska ungars tvister med sina föräldrar.

3. Arya Stark

Förutom lektioner i kampsport och lönnmord lärde Arya sig även om vikten av källkritik i detta avsnitt, genom att uppleva sin fars avrättning ännu en gång, fast nu i regi av Braavos egna Stefan och Krister. Kan buskishumor vara nyckeln till den yngsta Starkdotterns själ? För hon verkar ändå lite tveksam inför sitt uppdrag och, om vi ska vara helt ärliga, hur gärna vill vi ens se henne bli en av alla ansiktslösa? Nej, jag vill ha henne på en båt mot Westeros, gärna nu, innan producenterna bestämmer sig för att döda även hennes varg Nymeria.

4. Jorah Mormont

Efter sex säsonger erkände mannen det vi alla visste, och jag antar att det inte kan bli bättre än såhär? Stannis letade trots allt längs världens alla kanter efter ett botemedel och fick inte tillbaka mer än en bromsmedicin. Vad har Jorah för resurser utöver sin hopplösa passion för romantik? Är detta måhända ett perfekt tillfälle för Jorah att finna Gud – fördelaktigt om denna Gud kan lura döden, känner vi till någon sådan?

5. Theon Greyjoy

Här hade måhända Järnöarnas nya kung Euron en given placering, samtidigt förlorade han nästan hela sin flotta i samma svep som han vann sin krona på de snubbigaste av vis – kompetent kung, jo, tjena. Istället visade Theon på stake där det annars inte finns någon – och med det menar jag inte bara som ett av alla skämt på faktumet att han saknar ett visst könsorgan. Nej, när de andra tvekade steg Theon fram i rampljuset och vann nästan tronen åt sin syster, som den feminist han är. Men innan skumpan kunde poppas förstörde deras farbror festen – typiskt farbröder – med en plan om giftermål med drakdrottningen i öst. Yara och Theon beslutade därefter att kapa Eurons flotta, och med den kanske även hans plan? För att vara en HBO-serie är Game Of Thrones ändå väldigt fattig på lesbiska förhållanden så, ja, varför inte.

Bubblare:

Kinvara

När den nya röda prästinnans tjänare kallar henne för ljusets herres ”första tjänare”, menar han det då bokstavligen? För vid det här laget känns det rimligt. Det känns även rimligt att Kinvara skulle kunna vara kapabel till att röra om en hel del i Meeren, om vi bara går på Varys ansiktsuttryck, det vill säga. Vänta sen tills hon får höra om Jon Snow, då lär fanatikerna få spel – och om det är några som inte borde få spel så är det fanatikerna.

Post Mortem:

Hodor

I en värld fylld av maktspel och blodsmagi var Hodor förmodligen den mest okomplicerade av människor. Winterfells stalldräng gillade att bära runt på sin lilla polare Bran och säga ”Hodor”, ingen kunde hata honom för det – snarare endast älska. För i slutändan var vår charmiga jätte en god vän, vilket även blev hans död. Någon var tvungen att blockera dörren för zombiearmén och uppdraget föll inte helt oväntat på Hodor, en upplevelse han tack vare Bran – som inte står sig högt i kompisrankingen just nu – fick känna av redan i unga år under ett Lost-esque ögonblick, vilket lämnade honom funktionsnedsatt med endast ett ord på sin tunga: Hodor.

Tack för alla ”Hodors”, Hodor. Jag passar härmed på att, kanske för sista gången, säga ”Hodor”.

Valar Morghulis:

• Veckans tema frångick väl knappast någon när det förflutna gjorde sig påmint. Bland annat ställdes Littlefinger inför sina gångna misstag i form av Sansas trauma, Arya fick på nytt uppleva sin fars död, och Varys fick sin mörka historia återberättad för sig. Allt kulminerade sedan när Bran själv besökte det förflutna och upptäckte sin egen kontroll över historien, vilket lämnar oss alla undrandes exakt hur stor roll det som tidigare har varit har i Westeros framtid. Med andra ord: sluta med teasandet och bege dig tillbaka till det där tornet, Bran.
• Efter Hodors död spillde jag och många fler tårar. Var detta måhända avsnittet som lärde kallhjärtade bokläsare att gråta? Vi hade nämligen ingen aning då Hodors namn och öde var en av alla hemligheter George RR Martin litade på D.B. Weiss och David Benioff med. Och visst, Weiss och Benioff kan kritiseras för mycket, men de har än så länge lyckats bra med serien efter att ha lämnat böckerna bakom sig. Kanske krävdes den fruktansvärda femte säsongen för att vi skulle vänja oss?
• Avslöjandet att skogens barn skapade de vita (kränkta) ismännen var rätt odramatiskt och bar tyvärr inte på några större konsekvenser för historien, eller? Melisandre tycks säker på att de vita ismännen representerar hennes herres motpart, Westeros egna Satan i ett isigt helvete bortom deras värld. Dock skulle Bran kunna sänka denna teori som den förmodade konspirationsnörd han är.
• Och var ska Bran och Meera ta vägen nu med ett gäng oerhört snabba zombies efter sig? Åh, Benjen, det är din chans att skina nu i en äkta deus ex machina.
• Med soundtrack och makeup är Game Of Thrones vid det här laget mer eller mindre en bättre zombieserie än The Walking Dead.
• Euron Greyjoy är ärligt talat en besvikelse än så länge. Inte för att uppfattas som en töntig bokläsare, men hela scenen vid Järnöarnas kungaval var betydligt mäktigare i böckerna. Där hade Euron ett storslaget tal och ett magiskt horn med den mytomspunna makten att kontrollera drakar. Hans närvaro i serien känns däremot tomt teatralisk och kan enkelt summeras med hans imponerande retorik: ”Yara är en kvinna, Theon har ingen snopp och jag dödade er kung, gör nu mig till er nya, höhö”. Kunde de inte ha hållit snubben under vattnet en liten stund till? I övrigt föredrog jag även böckernas enögda piratlook framför Lemmy-polisongerna.
• ”Where are my niece and nephew? Lets go murder them” – från den outhärdliga repliken till den slapstickbådande marchen uppför backen, säsongens hittills roligaste scen?
• Bland alla tårar kan vi i alla fall finna en strimma hopp i att Bromund fortfarande är aktuell för shipping.
• Eller ja, tills Sansa skickade Brienne till Riverrun, och därmed gräver den romansen sin egen grav.
• Låt oss alla nu hålla hand och sjunga Crossroads tillsammans.