Nästa års mest vågade serietidningsadaption är en ungdomsserie långt ifrån Skam och allt annat.

Den ungdomsgestaltande tv-kanalen CW har nått stora framgångar med DC Comics-superhjältar. Till skillnad från filmernas dystra och nästintill sinistra tolkningar har CW istället satsat på en mer lättsam ton, nära till ursprungsmaterialet, vilket har lyckats fånga in fans i alla åldrar. Kanske har kanalen nu tröttnat på tryggheten The Flash och Arrow inbringar, för nästa år gör de en helomvändning med en serieadaption mer vågad än alla andra.

Likt en tidskapsel har Archie Comics, en av världens äldsta serietidningar och utgivare, vilat kvar i en bubbla av 40- och 50-talsnostalgi. Huvudkaraktären Archie Andrews – eller Acke Svensson som är namnet ett fåtal svenska läsare kanske känner honom vid – kom till liv genom skaparen Bob Montanas sketchbok under 30-talets gymnasieår. Efter andra världskrigets slut utvecklades sketcher till serietidningar där Montana skildrade sin ungdom i den fiktiva staden Riverdale, en plats där tillvaron alltid vilar i en trygg och älskvärd balans.

Det utopiska småstadslivet är dock ett CW verkar vara redo att vända upp och ner på för att sedan spräcka den där bubblan av bedårande nostalgi. Från skaparen av Dawson’s Creek och CW:s alla superhjälteserier kommer nämligen nästa år ett tonårsdrama mer uppfostrat på Twin Peaks än serietidningen den är baserad på. I Riverdale har numera den ljusblåa himmeln gått förlorad bland dimma och när den väl lättar uppenbarar ett mord sig.

På endast 30 sekunder illustrerar tv-seriens första trailer att detta är en helt annan värld än vad den amerikanska tidningsklenoden har skildrat. Okej visst ser vi chromade bilar, snygga cheerleaders och fler klyschartade visioner av ett romantiserat high school-liv blixtra förbi, men när de krockar med bilder av blodiga händer, uppgivna ögon och nattliga äventyr bland flimrande ficklampor ser vi glimten sig något annat.

Mixen av ”typisk ungdomsserie” från Gossip Girls gamla hemvist och ett fängslande mysterium känns med det korta smakprovet både kontrastfullt och spännande, ett vågat försök att ta ett välkänt populärkulturellt verk och fylla den med en atmosfär helt främmande för föregångaren.

Tonårsdramat lär säkerligen vara ett stort fokus, då det trots allt är CW, men om man ska tro de tidiga recensionerna besitter tv-serien såpoperaesquea ambitioner inte helt främmande för en värld där allt mer tycks inspireras av Twin Peaks – vilket borde glädja oss alla. Ser vi sedan till själva mordmysteriet, där skolans populäraste grabbar har mött sitt öde en sen natt till sjöss, blir influenserna ännu mer uppenbara. Att både Luke Perry från Beverly Hills, 90210 och Mädchen Amick från Twin Peaks kommer medverka talar ännu mer för hedrande och fängslande genreöverskridning.

Nästa år återvänder den redan nämnda kultserien för en tredje säsong efter att först ha lämnat tv-rutorna för över 20 år sen och väntan är något outhärdlig. Kanske har vi det perfekta botemedlet för den utdragna tristessen med Riverdale och om inget annat kan vi behöva lite omskakande amerikansk teen noir efter att ha förlorat oss i den norska trygghet vi känner vid namnet SKAM.

Vintern är här och de Oscarstippade filmernas säsong har dragit igång, men regissörer gör bäst i att be när Scorsese återvänder till rampljuset, redo att ta hem sin första guldgubbe på tio år.

Det historiska eposet Silence är ett projekt Martin Scorsese har velat tagit till den vita duken sen länge. Manuset baserat på boken vid samma namn har legat på hyllan i hela 20 år sägs det, då den legendariske filmskaparen behövde sälja in sig med ett dussintals gangsterfilmer före han fick förtroendet att filmatisera denna berättelse om två jesuiter i ett fientligt Japan.

Trailern bygger upp filmen som en thriller där Spider-Man och Kylo Ren försöker lokalisera sin gamla mentor Liam Neeson – likt alltid är Liam Neeson just Liam Neeson – i hjärtat av det fruktade landet, men det är knappast vad vi borde förvänta oss. Boken skriven av Shūsaku Endō är antitesen till mer storslagen och populariserad japansk folklore då Silence snarare skildrar en mer lågmäld historia om troskris, skriven i brevform. Hur kommer detta yttra sig när Scorseses tolkning går upp på bio?

Vackert utan tvekan, och ett litet annat tempo för den rutinerade regissören vore ändå uppfriskande. Efter att ha regisserat klassiska verk i nästan 50 år krävs nya utmaningar och förhoppningsvis är detta en Scorsese klarar av, om man får gissa fick han trots allt köpslå med The Irishman – en De Niro-ledd gangsterrulle där till och med Joe Pesci har en roll – för att få denna tystlåtna film gjord, så nog lär han ge den sitt allt.

I pray but I am lost. Am I just praying to silence? From #MartinScorsese comes #SilenceMovie, watch the official trailer now. pic.twitter.com/3y4DvzeCs1

— Paramount Pictures (@ParamountPics) November 23, 2016

Silence når amerikanska biografer till julen medan vi i Sverige fortfarande väntar på ett klartecken från SF Bio, som vanligt med andra ord.

På debutalbumet American Boyfriend berättar Kevin Abstract historien om att vara svarta och gay på en road trip genom ett ständigt förändrande USA.

Likheterna mellan den unga talangen Kevin Abstract och den nu nästan mytomspunna Frank Ocean är fler än faktumet att de båda är två svarta hbtq-personer. Så före vi fortsätter är det kanske lika bra att vi får dessa likheter överstökade:

• De båda startade sin karriär i ett rapkollektiv, Ocean en tidigare medlem i Odd Future och Abstract är fortfarande en del av Brockhampton så vitt jag vet.
• Paret Christian och Kelly Clancy var en gångs Oceans managers och tycks nu ha funnit en ny talang i Abstract.
• Musiken är konventionellt okonventionell, vilket kan ha och göra med att producenten Michael Uzowuru har lagt ner en hel del tid på både Blond och American Boyfriend.
• Precis som Ocean gillar Abstract att posera med en motorcykelhjälm på sitt huvud, det lär dock nämnas att den sistnämnde debuterade stilgreppet i musikvideon till Echo.

Listan kan förmodligen göras längre men slutsatsen är fortfarande densamma: Kevin Abstract är en produkt av Odd Future, vilket han själv knappast sticker under stolen med. Texas-rapparen påstår bland annat att Tyler, the Creator räddade hans liv under en turbulent tonår med albumet Bastard, samt att Frank Oceans musik hjälpte honom att komma ut som gay.

Kampen för att få vara sitt sanna jag är en av många vi får ta del av på ett debutalbum skildrande flykten från den tragiskt sömniga och gråa förorten, med drömmar om de stora scenerna. Flykten från en oförstående familj av homofober där han själv konsumeras av den nästan klaustrofobiska känslan av att vara instängd i sig själv. Flykten från rasistiska vänner han bara vill skrika ”håll käften” åt men har inte mod nog att göra.

American Boyfriend är allt detta samt förlösningen flykten i slutändan leder till, en road trip-doftande kärlekshistoria – som Sam Mendes eller Cameron Crowe skulle kunna filmatisera – där destinationen är frihet, kärlek och rockstjärneliv, med allt vad det innebär.

På ett album bubblande av tonårens tvångsmässiga lust efter oförglömliga eskapader bevisar Kevin Abstract att även om han i grunden är en rappare med fallenhet för rnb har mer än 808s & Heartbreak format hans musik. Likt en röd linje löpande genom 90-talets indiefilmer till popmusik från samma årtal och det som följde ljuder här Coldplay, MGMT och självaste Goo Goo Dolls som de största influenserna.

Den tvångsmässiga lust efter frihet en 20 år gammal grabb – fortfarande på jakt efter den han är – kan känna absorberar under denna odyssé allt Kevin Abstract älskar och resultatet blir kanske det bästa alternativa rap rock-albumet 90-talet aldrig gav oss. Ett album där bilden av Abstract glidandes på en motorcykel genom ett American Beauty-glimrande kvarter illustrativt målas upp. 16 spår där motorn fortfarande surrar nervöst utanför hemmet till svärföräldrarna medan huvudkaraktären staplar mot dörren för att introducera sig själv som Amerikas nya pojkvän.

För medan musiken med akustiska gitarrer, munspel och orglar färglägger ett vackert sommarsceneri är budskapet betydligt starkare och mer samtida än de nostalgiska ljudbilderna. Kevin Abstract är svart, gay och pojkvännen som väntar vid dörren i ständigt förändrande USA. Precis som honom lär vi tacka Frank Ocean för det, men även hylla Kevin för att ha tagit sina influenser och skapat något helt eget där hans hittills korta historia ges liv på ett storslaget vis – vilket leder till den regniga vinterns mest befriande lyssning.

Viktigaste spåren:

1. Echo.
2. Yellow.
3. Runner.
4. Miserable America.
5. Seventeen.

Låt Samantha Bee och grabbarna lugna dig medan världen övertas av galenskap.

Över ett år av kampanjande når sitt slut inatt med undergången det amerikanska valet. Kommer USA:s invånare välja den smått tveksamma och typiska politikern Hillary Clinton eller rasisten/fascisten/sexisten Donald Trump? Vi som för stunden sitter på ett tryggt avstånd gör nog bäst i att smälta året som har gått med lite skratt medan amerikansk kvällsunderhållning försöker avrunda denna för dem kaosartade, skrämmande och även rätt underhållande period.

Stephen Colbert uppmuntrar det amerikanska folket med sång

Om det är någon som bör känna blandade känslor inför att valet når sitt slut så är det Stephen Colbert. Efter att David Letterman lämnade uppdraget som värd för The Late Show steg Colbert in och förväntningarna var höga, och har kanske inte riktigt uppfyllts om en ska tro tittarsiffrorna. Därför har valet varit som en skänk från ovan för programledaren med en bakgrund inom Comedy Centrals politiska satirstall och hatet mot Trump en morot som har lett till briljant kvällsunderhållning. I äkta Colbert-manér laddade han under natten upp för sin egna valvaka med ett musikaliskt nummer och inte helt oväntat gästade hans gamla stallpartner Jon Stewart – vars återkomst till tv-rutan har blivit något av en tradition när Colbert behöver en sparringpartner – för att påminna tittarna om hur jävla viktigt det är att rösta, speciellt i detta val.

Judiska cocktails och countrypung när Seth Meyers säger adjö till en spårad kampanj

När Donald Trump klargjorde för världen att han skulle ge sig in i presidentracet – och därmed kanske skapa en reva genom dimensioner där Cthulhu kunde befrias för att sen bringa undergången till jorden – satt Seth Meyers tryggt i sin studio skrattandes, som om något av detta ens var rimligt? Donald Trump, president? Cthulhu, jordens undergång? Seth han bara skrattade, men har rätt snabbt blivit tvungen att äta upp sina ord och kompensera för all förmodad ångest med inslaget A Closer Look där han har analyserat presidentvalet med stor humor och finess. Inför dagens val återvände Meyers till sin antagonist Trump, vars kampanj de sista dagarna har gått ut på att dissa Jay Z, vilket var bland det minst bisarra Late Night-värden hade att diskutera. Efter ”Mazeltov cocktails”, Ted Nugents svartblåa pung och den perfekta Bondskurken kan vi nog konstatera att valets ände känns mer än befriande – men visst Netflix, ge mig Barack Obamas stand-up special i februari tack.

Vem är egentligen Hillary? Samantha Bee reder ut

För demokraternas kandidat Hillary Clinton har presidentkampanjen varit lång och skandalerna många, eller ja, det var väl främst den där historien om hennes e-mails – och vilken utdragen historia det blev. Därför är Samantha Bee här med en påminnelse om att när en Clinton vinner USA:s högsta ämbete för andra gången, då gör hon det som Hillary Rodham Clinton. Med sitt program Full Frontal har Daily Show-alumnen blivit till en av valets vassaste tv-röster och än svingar hon svärdet i högsta hugg. Ja Hillary Clinton har fått ta en hel del skit på resan mot Det Vita Huset, men om ni trodde Bee hade glömt hur Hillary mer eller mindre har fått tagit skit från media – och allra främst män – under en större del av sitt liv trodde ni fel. Under flera år tvingades Hillary till att anamma en first lady-persona, men efter inatt kan det vara över och vad det kommer att betyda återstår att se.

Övriga guldkorn inför nattens uppesittarkväll – så vi kan glömma skiten sen:

Jordan Kleeper snackade konspirationsteorier med Trumps väljare.

Jordan Kleeper snackade även ”locker room talk” med Trumps väljare.

”Stephen Colbert” återvände när allt verkade spåra ur.

Trevor Noah analyserade Trumps vecka i fascismens tecken.

”Pussy Riot” enligt Samantha Bee.

Debatterna mellan republikanerna var konstiga, riktigt konstiga.

Minns ni Bernie Sanders?

Ja nog bankar allt ens Bernie Bro-hjärta fortfarande lite smått.

Jimmy Fallon intervjuade Donald Trump (klicka bara).

De två vicepresidenterna hade tydligen en debatt också.

Men i slutändan var kanske detta valets höjdpunkt.

Edinburghs ökända dårar är tillbaka och lustar fortfarande efter livet i en efterlängtad trailer.

Efter en lång väntan är äntligen den första trailern till Trainspotting 2 här. 20 år efter Danny Boyles kultrulle återvänder regissören tillsammans med Ewan McGregor och gänget – renare när det kommer till heroin och toalettbesök, men med en vardag fortfarande mer trasslig än somligas.

Likt hur föregångaren var baserad på Irvine Welsh bok vid samma namn är uppföljaren en filmatisering av den inte riktigt lika hyllade fortsättningen Porno. Huruvida det skulle bli en film av romanen har diskuterats länge och i januari nästa år kommer den outhärdliga längtan att förverkligas med rörligt tumultartade bilder där allt och inget tycks ha förändrats. Men kan den omtalade återkomsten leva upp till förväntningarna? Låt oss se vad 2 minuter av filmen kan säga oss.

Edinburgh ser fortfarande ut som sinnesbilden av ekonomisk dekadens, men de har i alla fall pyntat puben med lite häftiga gröna lampor.

Historier upprepar sig själva när snutar jagar pundare och hustlare nerför gatorna, men den här gången är det inte Rent Boy som har ledningen – så vitt vi vet.

Om du hade en crush på Diane – spelad av den fantastiska Kelly Macdonald – för 20 år sen så lär den inte ha släppt än, precis som den inte har gjort det för Rent Boy.

Begbie är fortfarande en urspårad dåre, och varför ser vi inte Robert Carlyle i mer nuförtiden?

Droger kommer konsumeras.

Droger kommer säljas.

Droger kommer fucka upp allt.

Men bland kaoset ser allting ändå jävligt vackert ut från ett avstånd när du väljer livet och än så länge ser Trainspotting 2 väldigt lovande ut, från ett avstånd.

Från britpop och ravemusik till sträck och panik, ”T2” har premiär 27 januari.