Vi visste alla att Twin Peaks återkomst skulle bli storslagen och rollistan på 217 namn bekräftar detta, med stjärnglans och favoriter från förr.

Hittills har populärkultur och 2016 tillsammans varit synonymt med tragedi, från älskade artisters bortgångar till faktumet att Beyoncé och Jay Z:s förhållande strular? Därför känner jag rent spontant att vi kan skippa resten av året och istället spola fram till 2017, för vad kan egentligen de kommande månaderna erbjuder som toppar Twin Peaks återkomst?

Tyvärr besitter jag varken någon maskin eller metafysisk förmåga som gör en tidsresa av den magnituden möjlig, det är bara att härda ut helt enkelt – även om det är en tortyr liknande den Leo lämnades i för 25 år sedan. Det går knappt en dag utan att jag tänker ”en bild, en trailer, kom igen David Lynch, ge oss någonting” och nu har äntligen den legendariska filmmakaren besvarat min bön, på sätt och vis.

Det är nämligen med New York Times-journalisten Dave Itzkoff den tredje säsongens kompletta rollista – på hela 217 namn – kommer. Nu är frågan, vem är inte en del av den här listan?

Twin Peaks revival will have 217 cast members, Showtime says, including Trent Reznor, Michael Cera and Eddie Vedder. pic.twitter.com/l4WYJw735D

— Dave Itzkoff (@ditzkoff) April 25, 2016

Det går att lägga timmar på att plocka isär denna underliga samling namn, helt i äkta Peaks-manér. Förutom de självklara är flera favoriter från förr bekräftade, därbland David Duchovnys DEA-agent Denise Bryson, Harry Dean Stanton från filmen Fire Walk With Me, den nyligen bortgångna Catherine E. Coulson och, ja, självaste David Lynch ställer sig återigen framför kameran. Dean Stanton är inte heller det enda namnet känt från Fire Walk With Me, betyder det att den tredje säsongen kommer ta inspiration från den tidigare inställda filmtrilogin?

Några namn saknas dock, och till många shippers förmodade förtjusan är andra säsongens kärleksintressen Billy Zane och Heather Graham spårlöst försvunna, vilket öppnar för att Dale Cooper och Audrey Horne äntligen finner varandra. Låt oss hoppas att Annie trots allt mår bra, tillsammans med Josie och Michael Ontkean – som lämnar över Harry Trumans sheriffhatt till Robert Forster.

Tyvärr verkar mindre uppskattade karaktärer som James Hurley återvända istället, men kul för James Marshall antar jag. Vi ber nu alla för att han har lagt ner sina musikaliska tonårsdrömmar – allt annat vore en deprimerande medelålderskris.

På tal om artister och icke-artister, Julee Cruise tycks ännu vara resident på Roadhouse-scenen, men kan få konkurrens av Sky Ferriera. Bland de nya rollerna finner vi även Michael Cera – förmodligen i rollen som Harry och Lucys lika flummiga son – Ernie Hudson – vars jakt på spöken kanske har tagit honom till The Black Lodge – Jennifer Jason Leigh, Tim Roth och många fler. Tidigare bekräftade Lynch-musorna Laura Dern och Naomi Watts är icke att förglömma.

Precis som ugglorna är knappast den här rollistan vad vi tror, så vad väntar vi på? Låt spekulationerna börja.

Väntan har varit lång och pressen på George R.R. Martin hög, men nu återvänder Game Of Thrones – efter att ha passerat författarens alla skrivna böcker – med en ny säsong.

Kampen om tronen fortsätter i en genomgående bristfällig premiär där nya allianser formas medan andra bara dör. Det är helt enkelt dags att ranka våra älskade och hatade karaktärers öden.

Power Ranking:

1. Brienne från Tarth

Efter att ha suttit instängd i ett torn under hela förra säsongen gör Brienne – tillsammans med en oväntat svärdsvan Podrick – triumfartad comeback med den sjättes premiär. Efter säsonger av tjat om heder, ”Lady Catelyn” och Stark-systrarna får hon nu äntligen svära sin ed samt få den fumligt besvarad av Sansa. Med den äldsta levande arvtagaren till Winterfell under sitt beskydd har Brienne nått en höjdpunkt i karriären, nu återstår det att se ifall hon besitter mer färdigheter än svärdsfäktning, för någon lär vara på hugget när Littlefinger återvänder för att än en gång gifta bort Sansa till någon sadistisk skitunge – eller är det kanske tredje gången gillt i det här fallet?

2. Davos Seaworth

Okej, Jon Snow är död, vilket vi ändå visste efter alla hundratals artiklar om hans öde som har skrivits sen femte säsongens cliffhanger. Men vem bryr sig egentligen när vi har den reformerade smugglaren och allmänt likeable snubben Davos vid muren? En del, kanske, men tills Melisandre åter finner sin tro i den brinnande religionen duger Davos bossande med de – mer än någonsin tidigare – deppiga riddarna gott och väl. Låt oss bara hoppas att han inte får reda på vem den röda kvinnan brände på bål några dagar tidigare innan hon har hunnit återuppliva det bleka liket han vaktar över.

3. Tyrion Lannister

På tal om bossar, i Meeren sitter fortfarande spelets kortaste player på den största tronen. Dock verkar det gå mot tuffare tider i slavbukten då det är slut med statister att fylla gatorna med, en tidigare känd problematisk religion har fått fäste i arbetarklassen och det guldmaskerade upproret lyckades för hundrade gången förlöjliga Daenerys ovetandes armé genom att elda upp deras flotta mitt framför näsan på dem. Tyrion kunde bara besvara fiaskot med en frustration vi alla känner igen: ”Vi lär inte segla till Westeros inom kort”.

4. Jaime Lannister

Jaime är förbannad, vilket jag också hade varit efter att ha fått genomlida en säsong i Dorne, även känt som Xena Krigarprinsessan och andra odödliga fantasyklyschors hemvist. Men nu är han tillbaka i Kings Landing och fuck alla med planer på att jävlas med hans incestuösa dröm om ett familjeliv. Den numera någorlunda ädla riddaren har även ett förflutet fyllt av synder, vilket gör hans första möte med stadens religiösa ledare till något efterlängtat.

5. Melisandre

Efter år av kritik mot seriens överdrivna bröstexponering kom den största twisten – vi har alla ägnat oss åt grannyshaming hela tiden. Melisandre är ingen ung kvinna med ett par fantastiska bröst som David Benioff och D.B. Weiss avgudar likt eldar, hon är istället en gammal dam med ett pånyttfött självförtroende. Game Of Thrones och dess överraskningar, att vi aldrig lär oss. Men ärligt talat, hångla upp Jon Snows lik med en flammande kyss nu så vi kan få alla överflödiga spekulationer överstökade – du vet att det är möjligt.

Bubblare:

Khal Mogo

Det är ingen dålig värvning den nyblivna khalen har gjort till sin samling blodlystna nomader, men har någon berättar för honom att Daenerys äger tre drakar? Något säger mig att hon kan göra mer nytta på krigsfältet än på en dothrakisk semesterort för änkor.

Post Mortem:

Dorne

Att Westeros mer exotiska sydspets möttes av en hel del kritik förra säsongen har knappast undangått någon, och när vi nu återvänder till den plats där Game Of Thrones som mest liknar en fantasyesque såpopera är dramatiken värdig ett Sunset Beach-avsnitt. Doran behövde dö ifall vi skulle få genomlida de teatraliska sandormarna något mer, men kände någon till att Dornes folk efterlyste ett regimskifte? Eftersom den politiska oron i regionen inte var etablerad blev hans död nästan lika komisk som hans son – ja, Trystane, ställ dig med ryggen emot en av dina motståndare, hon lär säkert respektera faktumet att ni har något form av blodsband. Nu önskar jag bara att sandormarna firar det hela med en cocktail fylld av deras mytomspunna gift, det vore en barmhärtig sorti – säkert förpestad av logiska brister – värdig dem.

Valar Morghulis:

• Likt så ofta är första avsnittet av en Game Of Thrones-säsong fylld med narrativa genomgångar spridda bland korta scener, allt för att påminna oss om var vi lämnade våra favoriter senast. Det är knappast storslagen tv, den brukar istället nå oss mot säsongens slut.
• I nästa avsnitt lär vi äntligen få träffa Bran, Hodor (Hodor!) och Ilana från Broad Citys okända tvillingsyster igen, för första gången sen fjärde säsongen. Detta betyder också att den svenska legenden Max von Sydow äntligen debuterar i rollen som Den Treögda Korpen.
• Förutom några enstaka karaktärer finns det inte mycket kvar för bokläsare att spoila nu när serien har hunnit ikapp George R.R. Martins böcker. Det ska bli spännande att överraskas tillsammans med alla andra, även ifall något inom mig sakta men säkert lär dö under processen, såvida Weiss och Benioff inte håller tungan rätt i mun.
• Dothrakisnubbar = tvättäkta bros?
• Cersei erkände för Jaime att hon är ett monster, en insikt hon nådde i cellen? Väldigt olikt henne – vars alla hemskheters syfte har inbillat nog varit att skydda sin familj – att se sig själv på det sättet.
• I böckerna överlever Theon och Sansa sitt hopp från Winterfells mur tack vare flera meter av snö nedanför. I serien finns det knappt frost kring staden. Hur funkar det egentligen?
• Jon Snows liegrabb Olly liknar en psykopat ännu mer efter en omgång med puberteten.
• Och förresten, ifall någon gick miste om det, ja, Trystane var på samma skepp som Jaime och Myrcella. Hur hans oäkta kusiner tog sig ombord efter att ha sett skeppet segla iväg i slutet av förra säsongen kan varken de nya eller gamla gudarna besvara. Oberyn är säkert jättenöjd.
• När det annars kommer till långa texter om Game of Thrones verkar ett populärt ämne efter premiären vara Westeros kvinnor. Tydligen har det först nu gått upp för pressen att seriens kvinnor äger medan männen suger, ironiskt nog efter den kontroversiella femte säsongen, eller finns det en korrelation här?

Mina recaps väntar som alltid här varje måndag, förhoppningsvis mindre negativa för varje avsnitt.

Valborg och den efterlängtade värmen närmar sig med stora steg vilket ger oss anledning att fira, och vad passar då inte bättre än autotunade flows från raps mest egensinniga talanger? Här är några färska eps och mixtapes för de kvällar du och dina vänner inbillar er att det är varmt nog för parkhäng – glöm inte högtalaren och alkoholen, där i ligger den sanna värmen.

Pollári – Sonya LP

Ibland krävs det en producent för att en rappare verkligen ska  lyfta till högre höjder, närmare bestämt två i detta fall. Pollári är ännu ett namn framtaget i den oändligt resursfyllda Atlanta-fabriken, men trots beats från Metro Boomin har aldrig hans musik gjort något större avtryck på mig. Det var tills acne-gothsen Shlohmo och D33J från musikkollektivet Wedidit plockade upp honom och producerade hans senaste ep Sonya – som han av någon anledning kallar för en LP. Här backas Polláris autotunade röst och urflippade flows upp av en perfekt ljudbild där distade mörka basgångar blir till medryckande melankoli toppat av rapparens känsla för medryckande refränger. Sen skadar det ju inte att den minst lika underliga rapparen Lil Yachty gästar på två spår, därbland projektets ravehöjdpunkt Lifelike.

Lil Uzi Vert vs. The World

En av de absolut viktigaste rapparna just nu – och sen ett tag tillbaka – är Young Thug, och med framgångar kommer de som apar efter. Men det är skillnad på plagiat och influenser, där Philadelphias Lil Uzi Vert står för det sistnämnda. Med ett vågigt flow härstammande från Thugs hitmässiga skuggvärld har Uzi eleverat sig själv till något eget över beats i ett mer högoktanigt tempo där syntharna är färgstarka och påtagligare. Detta är inget Thug har gått miste om, som tycks ha tagit protegén under sina vingar. Men med sitt senaste mixtape är kanske Robin, i rapvärldens mest dynamiska duo, redo att mantla om till Nightwing för en karriär större än Batmans adoptivbarn –bonuspoäng ifall du hängde med på DC Comics-referenserna där. För vem kan inte börja veva armarna i svepande handgester till den här musiken, göra en dab och korka upp något alldeles för alkoholhaltigt, helt i äkta Uzi-manér.

Horse Head – Celebrity Crush

Att älska en kändis är att älska det omöjliga, men även ifall Horse Head ännu är precis så uppgiven som titeln på hans nya ep insinuerar, har han lyckats med något annat osannolikt. För vem hade anat att en vit kille från Kalifornien, med en musiksamling av skate- och poppunk, skulle lyckas göra något värdigt med några traptrummor? Visst, Celebrity Crush är kanske det minst rappande projektet av alla han har släppt, men traditionen av Blink-182-doftande riff utblandade med 808s och trapsnares fortsätter här – till förtjusning för alla fans av Soundclouds oklaraste regioner – och låtar som I Guess God Forget Us växer bara för hur längre solen håller sig uppe om nätterna. Låt oss dock hoppas att Sverige inte tar efter, för ingen ville höra en Lorentz-platta fylld av homage till trallpunken.

Lil West – That’s Too Much

Vemodig men fortfarande jävligt G är kanske den bästa summeringen av Lil West. Den 19 år gamla och förstaklassiga ballerns Soundcloud pryds av en bild där han poserar med ett gigantiskt automatvapen i sin hand, och därefter är det enkelt att dra fördomsfulla slutsatser om hur musiken kommer låta. Förmodligen har en och annan blivit förvånad för även om imagen skriker hårdnackad och taggig, så är innehållet desto mjukare. Produktionerna på senaste ep:n That’s Too Much pulveriserar kanske en baskagge, men kontrasten av känslomässiga raps med frustrerad sång genom ett autotune-filter gör bilden av Lil West desto suddigare men bättre. Här har vi expertframtagen musik för mörka nätter på motorvägar, och det finns även några låtar för när gaspedalen måste pressas lite extra, bland annat den utmärkt vårkompatibla banger Soon To Be – vars remix Rich The Kid nyligen gästade på.

Dödliga uppdrag, ansikten från förr och en koppling till The Force Awakens? Trailern till nya Star Wars-spinoffen Rogue One är äntligen här.

Nostalgisk filmmagi i smutsig tappning! Den som trodde Star Wars-hypen skulle hinna dö ut innan uppföljaren till The Force Awakens hade fel, för nu har äntligen trailern till den första fristående sagan från den älskade mytologin släppts. Rogue One utspelar sig strax före händelserna i episod 4 och skildrar hur ett gäng banditer får ett tillsynes självmordsuppdrag: att sno ritningarna till rymdimperiets nya supervapen. Med det första smakprovet ges vi en inblick i en igenkännbar värld, mer hårdnackad och actionpackad än någonsin tidigare. Kort sagt, här krävs en analys.

Till tonerna av en minimalistisk tolkning av John Williams klassiska ledmotiv – än är det okänt ifall filmens kompositör Alexandre Desplat ligger bakom den – introduceras filmens hjälte Jyn Erso, spelad av Felicity Jones. Vi får hennes brottsregister uppläst för oss och det är uppenbart att hon inte är någon att jävlas med, samt perfekt för den dödliga plan hon kommer erbjudas en roll i. Precis som i förra årets återkomst till en galax långt borta är protagonisten alltså en kvinna, men Jyn tycks med sin rebelliska attityd vara raka motsatsen till Rey. Inte helt oväntat har en del manliga fans redan höjt sina kränkta röster över att Star Wars har blivit en del av någon större feministisk konspiration – jävla foliehattar, hur kan ni ens klaga över mer Star Wars, är min fråga.

Platsen är onekligen en rebellbas och här har vi även ett ansikte från förr, eller ja, inte riktigt. Karaktären är utan tvekan Mon Mothma, rebelledaren med den numera klassiska raden om bothanernas uppoffring i Return of the Jedi. Då spelades hon av Caroline Blakiston, men nu har rollen tagits över av Genevieve O’Reilly, vilket egentligen inte är första gången då hon hade en liten cameo som Mothma i episod 3.

I mötet med Jyn finner vi även Diego Lunas karaktär vars namn ännu är okänt, men han är förmodligen något av ett toppnamn bland rebellernas hierarki och ifall jag skulle gissa kommer hans roll vara att leda gruppen av opålitliga rymdbovar på det stundande uppdraget.

På tal om uppdraget, här har vi ändamålet, den första Dödsstjärnan på den tiden då de sablans rebellerna inte sprängde imperiets leksaker efter första användning. Regissören Gareth Edwards leker allt med förväntningarna här och bara denna korta glimt av massförstörelsevapnet sänder gåshud, eller rysningar, längs armarna på en. Med Rogue One lär vi förmodligen få veta vem arkitekten bakom denna massiva skapelse är och förhandssnacket lutar mot att det är Mads Mikkelsen i en ångerfull roll inspirerad av J. Robert Oppenheimer, fysikern känd som ”atombombens fader” och användningen av det dräpande hinducitatet ”nu har jag blivit Döden, förstöraren av världar”. En minst sagt intressant vinkel för skapelsen av Dödsstjärnan och något Mads säkert kan använda sig av för att ge mytologin ett ännu mer plågat djup.

Det är bara att falla på knän och titulera ens kärlek för hur levande Star Wars känns igen. Visst, CGI är nödvändigt, men efter The Force Awakens vet vi vad de kan göra med en kombination av animeringar och praktiska effekter samt scenerier, vilket ger galaxens alla trakter en äventyrlig lyster vi endast känner igen från originaltrilogin.

Här är kanske den största anledningen till min hype, Ben Mendelsohn i rollen som filmens stora big bad. Känd från tv-serien Bloodline samt filmer som Animal Kingdom och Slow West, den australiensiska skådespelaren kan spela en förbannat bra skurk och ger utöver det alltid sina karaktär några extra dimensioner. Den vita outfiten med kappan skriker bara ikonisk Star Wars-karaktär – kostymdesignen i Rogue One är över huvud taget, från vad trailern erbjuder, helt galen – och dess visuellt svulstiga drag tog mina tankar tillbaka till de klassiska serieromaner jag konsumerade under 90-talet. Märkena i rött och blått talar även för att han är högt uppsatt i imperiets rang, och med den massiva laserpistolen i vänstra handen är han förmodligen någon att frukta.

Vem Forest Whitaker spelar är, som så många andra roller, fortfarande ett mysterium – men den något rostiga metallkonstruktionen han bär på sina axlar verkar nästan vara en del av honom. Då imperiet är en samling pseudonazistiska arier kan vi knappast räkna in honom bland dem. Den skuggbelagda omgivningen han rör sig i talar mer för att hans allierade befinner sig i den kriminella undre världen och gissningsvis har han där en betydande roll att spela – och tänk ifall filmen är minst lika bra som när Whitaker spelade en roll i en annan sci-fi-rulle.

Genom hela trailern ser vi en rad nya spännande plastuniformer för stormtrupperna, men denna i svart är kanske den allra häftigaste och något fans kommer dregla över fram till premiären i december. Enligt snacket bakom kulisserna tillhör det svarta lacket den absolut dödligaste falangen av imperiets soldater, en styrka specialiserad i att lämna ren och skär död efter sig. De ställer inga frågor, men våra hjältar kommer nog snart önska att de gjorde.

Det vi vet om den legendariska kampsportsaktören Donnie Yens karaktär är att han är blind och stormtruppernas val att underskatta honom kommer visa sig idiotiskt. Det är sen tidigare sagt att några jedis inte kommer bli av i denna film, eftersom de är ”utrotade”, men vem behöver dem när vi har Donnie Yen med en käpp och en dos smisk att leverera till fascisterna.

Tappade andan nummer ett.

Tappade andan nummer två. Med foto likt det vi ser ovan är jag helt såld på Edwards i registolen. Visst, Godzilla, var för många en besvikelse men ingen kan ifrågasätta hans talang för att sätta ihop storskaliga och spektakulära scener. Det vita i matchning med den brinnande skyn liknar inget vi tidigare har sett i Star Wars, och det är väl ändå det vi förväntar oss från de nya filmerna?

Okej, tappade andan nummer tre här. Darth Vader är bekräftad för filmen – i hans klassiska robotrustning från 1977 med de rödnyanserade ögonen och allt – men huvan säger mig att detta inte är han. De rödklädda vakterna är dock, och har alltid varit, associerade med kejsaren och om det är någon som älskar att hänga i huva så är det han. Känner ni av hypen?

Enligt Gareth Edwards är Rogue One i grunden en krigsfilm vilket det här fantastiska klippet talar för. Men utöver bombastiska scener bland skyttegravarna kan vi nog även räkna med att denna film kommer ge en ny skildring av rebellernas kamp, råare och mer brutal än tidigare, där konsekvenserna av ett uppror mot en fasciststat är dyra. Och om jag är redo för all skitig skoningslöshet? Ja, så länge AT-AT:sen hänger på är jag för allt.

Trailern avslutas med ett klipp på vår hjälte, mitt uppe i vad som förmodligen är stölden av Dödsstjärnans ritningar. ”What will you become” frågar Whitaker i  sin voiceover och öppnar upp för spekulation. En stormtrooper? Nej, knappast. Men det här är ett tillfälle att fråga sig varför de valde en skådespelerska så pass lik Daisy Ridley? Är Jyn Erso morsa till Rey? Ja, karaktären är i alla fall rätt identisk Mara Jade i sitt manér. Och vem är Mara Jade? Jo, ingen mindre än fanfavoriten och Luke Skywalkers långlivade flört i det nu skrotade expanderade universumet av serier och böcker. Jag tänkte faktiskt på mer än bara Mendelsohn när jag sa att trailern tog mig tillbaka till den tid då Star Wars-filmer bara var en relik. Men nu är de tillbaka och jag är allt för hysterin det bär med sig – nu finns det en viss chans att hysterin färgar av sig och jag bara köper ovanstående hejvilt, men vad ska vi göra tills premiären då?

16 december känns långt långt borta just nu. HYPErspace ta mig dit.

1994 var året då den före detta fotbollsspelaren och amerikanska ikonen O.J. Simpson fanns på allas läppar över hela världen.

Rättegången där han stod anklagad för mordet på sin exfru Nicole Brown och hennes vän Ron Goldman följdes av hela världen. Nu är han återigen på allas läppar efter att tv-serien American Crime Story: The People v O.J. Simpson – som skildrar rättegången och allt omkring den – sände sitt sista avsnitt tidigare i veckan. Jag har följt den med ett hänsynslöst intresse och är nu redo att redovisa varför ni inte får missa en av årets absolut bästa serier.

Världens första ”dokusåpa” förändrade allt

Nyheten att Ryan Murphy skulle producera serien möttes med en hel del skepsism. Med ett cv bestående av tidigare popkultursfenomen likt Nip/Tuck, Glee och American Horror Story fruktade många att hans känsla för såpopera-esque dramatik skulle följa med, vilket i sin tur kunde leda till rätt smaklös tv, det är trots allt inte någon form av fiktion det handlar om – även ifall O.J.-rättegången många gånger framstod som något mer spektakulärt än verkligheten.

När O.J. i en vit Ford SUV jagades av poliser längs Los Angeles motorvägar stannade en hel nation upp, en nation mitt uppe i NHL-firande, NBA-final och avskedet av landets största golflegend Arnold Palmer, men trots detta kunde ingen gå miste om vad som pågick – som om utomjordingar hade nått vår planets atmosfär, eller bara något så utomjordiskt som att O.J. Simpson kunde vara skyldig till mord. Rättegången sändes live för allmänheten och täcktes dygnet runt av likväl nyhetskanaler som skvallerpressen. Både inne i lagens sal och utanför var det en för tiden aldrig tidigare sedd cirkus, en kickstart på samtidens mediebevakning och realitysamhälle.

I många anseenden kan rättegången kallas för just den första dokusåpan och för att skildra den krävdes mer än de typiska torra brottsdraman vi känner igen. Mer krävdes för att skildra en tid i den amerikanska historien som fortfarande förbryllar, och detta visste Ryan Murphy och gjorde tillsammans med skaparna Scott Alexander och Larry Karaszewski ett utmärkt jobb i att fånga de spektakulära händelserna och omtumlande känslorna som omgav ett år då alla regler skrevs om. Resultatet blev trollbindande tv inte likt något annat jag har sett i år.

Rasismen lika stark då som nu

Det var inte bara en samtida känsla för dokusåpadramatik The People v O.J. Simpson fångade, utan även något betydligt hemskare vi även finner i vår nutid. Likt nu som då var rasismen i USA svår att blunda för. Bara två år innan O.J. steg in i rättssalen friades Los Angeles-poliserna – som brutalt hade misshandlat den afroamerikanska mannen Rodney King – från brott i en annan, även fast dådet fångades på film, vilket ledde till sex dagar av upplopp i staden.

Chansen att OJ Simpson var en framgångsrik svart man ditsatt av den minst sagt tvivelaktiga Los Angeles-polisen var något försvarsadvokaten Johnnie Cochran – vars karriär hade dedikerats till en kamp för afroamerikaners rättigheter – tog till vara på delvis, om inte främst, för att blottlägga den rasistiska ryggraden i landet och dess poliser. Och visst kan parallerna till 2016 dras? Efter Trayvon Martin, Ferguson och Sandra Bland är Black Lives Matter-rörelsen större än någonsin, något Ryan Murphy och de andra snarare anammar än att blicka bort ifrån, vilket gör att Cochrans kamp för mer än bara O.J.s rättvisa blir till seriens högst pulserande hjärta.

The People v O.J. Simpson är en tv-serie för klassrummen, men inte för att illustrera hur lagen kan manipuleras eller hur solklara fall kan rinna en genom händerna. Nej, kabla ut den här serien i varenda klassrum, för detta är ett förstklassigt exempel på att vi måste lära oss av historien, något vi ofta tjatar om men tycks ändå aldrig lyckas med.

Ross blev ”Juice”

1994 var ett viktigt år för flera involverade i The People v O.J. Simpson. John Travolta gjorde sin första comeback – vissa skulle kalla detta hans andra – med Pulp Fiction, och medan O.J. i den vita Broncon for ner längs motorvägarna hyllades Quentin Tarantinos film på Cannes filmfestival. Men 1994 betydde också genombrottet för en annan av skådespelarna. I september det året hade nämligen den första säsongen av Friends premiär där David Schwimmer spelade den alltid lika neurotiska och kärlekskranka Ross, en karaktär många skulle komma att älska – med kanske en nypa hat inblandat stundtals.

För hela världen är Schwimmer Ross, eller ja, det var tills vi fick se honom i rollen som O.J.s vän och försvarsadvokat Robert Kardashian. Ja, det kan tyckas smått ironiskt att Kardashian-familjens bortgångna patriark var inblandad i den period som skulle komma att sparka upp dörren för reality-fenomenet hans barn sedan skulle erövra – något Ryan Murphy helt klart tog tillvara på med några scener som tagna ur en prequel till Keeping Up With The Kardashians.

Robert var dock betydligt mer än bara sitt familjenamn – även om det är djupt komiskt när han under en presskonferens måste stava sitt efternamn för journalisterna – och Schwimmer ges verkligen ett högklassigt material att jobba med, och som han levererar. Det blir nämligen uppenbart för den trogna vännen att polaren ”Juice” kanske inte är oskyldig, och när han ställs inför historierna kring O.J.s väldokumenterade misshandel av Nicole kan han inte blicka bort även fast han önskar, vilket leder till en del hjärtskärande scener.

Trots att serien saknar någon uttalad hjälte blev Robert Kardashian med David Schwimmer i rollen till en för många, och om inget annat så älskade vi alla hur han gång på gång uttalade juice.

Bland de kända namnen är kanske en doldis den bästa

Utöver Schwimmer kan listan av fantastiska skådespelare involverade i denna serie göras lång. Visst är det något av en blossande pånyttfödelse för John Travolta, vars kärlek för sin roll är uppenbar, och han låter sig själv konsumeras av försvarsadvokaten Robert Shapiros underliga ögonbryn. I O.J.s dreamteam finner vi även redan nämnda Johnnie Cochran spelad av Courtney B. Vance med brinnande etos och en glöd det gnistrar om så fort han befinner sig framför en kamera. Sen har vi åklagaren Marcia Clark, fantastiskt spelad av Murphys favorit Sarah Paulson. Rättegången var en extra smärtsam sådan för Clark. Förutom en rådande vårdnadstvist behandlades hon kanske allra värst av media och skvallerpressen med all den sexism det bar med sig, vilket ledde till en balansgång mellan århundradets rättegång och en förödande depression, en panikartad situation Paulson fångar perfekt med styrka för varje lugnande cigg.

De ovanstående skådespelarna är alla givna för en kommande Emmy-nominering, min förhoppning är dock att en viss doldis ska sno statyetten från alla de andra snubbarna. Vid sin sida hade Clark nämligen Chris Darden, en rättfärdig advokat ämnad för fallet långt innan han blev en del av den. Personligen har hans förödande kamp för rättvisa varit den största underhållningen med serien, samtidigt som kanske den mest emotionella, för Sterling K Brown har verkligen varit helt utmärkt att se i den splittrade rollen.

Darden ställdes i rättegång mot sin mentor Cochran och hela det samhälle han kom ifrån. Hans prio var dock att göra rätt för familjerna till de mördade, vilket skulle bli till en känslomässig resa Brown skildrar så fantastiskt. För varje lite spänning i käkbenen, för varje fuktigt öga och djupa andetag. Brown förmedlar känslor av sorg, ilska och förlust på ett helt annat plan där de mest minimalistiska ansiktsdragen kan rubba en ända in i hjärtkammaren. I rak kontrast till Cochran utåtriktade och högljudda manér är Darden tillbakadragen och samlad, med en tyngd i varje ord och välmening som inte går att missta. Robert Kardashian var nog hjälten många valde, medan Chris Darden anspråkslöst alltid fanns där tillsammans med Marcia Clark. Gud, så jag hoppas att skådespelarduon i alla fall får en viss revansch när tv-priserna ska börja delas ut.

Vinna eller försvinna – gjorde OJ verkligen det?

Även om serien inte tar något uppenbart ställningstagande i huruvida O.J. gjorde det eller ej, går det att uppfatta en viss partiskhet, om inte främst i nyanserna av Cuba Gooding Jrs skådespel – för att vara en oskyldig snubbe är han rätt obehaglig, den där Juice. Nej skildringen av den före detta fotbollsikonen är knappast en stolt sådan i slutändan, när han spoiler vann rättegången och blev en fri man.

För vad minns egentligen en vinnare? När en löpare ser tillbaka på sitt livs lopp minns hen förmodligen de tyngsta fotstegen mer än befrielsen vid mållinjen. En fotbollspelare minns förmodligen den viktigaste passningen eller målet snarare än när ljudet av domarens visselpipa ljöd sista gången. Vägen till vinsten är oftast den mest minnesvärda och allt därefter är svårt att toppa, vilket O.J. Simpson förmodligen kan relatera till. Årtiondets rättegång var hans viktigaste match någonsin, och när den väl var över var även så mycket annat, bland annat hans anseende.

Perfekt fångade tv-serien hur ett adrenalinstinnat vinstrus sakta men säkert förtärdes till misär under ett dygn – imponerande nog för oss bara skildrat under några minuter – där O.J. såg vänner och rykte fara åt intet. Att vinna kan vara bitterljuvt och den kanske allra bitterljuvaste skildrades dräpande i seriefinalen.

Men vem försöker jag egentligen lura, alla som såg eftertexten vet hur de bakom serien egentligen kände, där de lämnade oss med en rätt osmickrande påminnelse om att O.J. just nu sitter inlåst efter att – i ett försök att lösa den ekonomiska knipa han befann sig i –ha rånat några på sina gamla troféer. Jag antar att karman kanske tog ut sin rätt till slut?