Dokumentärserien Mina två liv där Ann Heberlein, som har diagnosen bipolär, möter andra med sjukdomen- behandlar temat kreativitet och skapande, som en person med bipolär sjukdom vanligtvis är och gör. I avsnitt nummer två av serien medverkar ett kreativt geni i min omgivning, chefredaktör för bon.se samt redaktionschef för Bon Magazine, Kristofer Andersson.

Kristofer skrev en status på facebook angående avsnittet och en artikel som publicerats i DN om honom och hans diagnos. Varpå jag, som själv har bipolär sjukdom, kommenterade: ”Är också med i bipolära klubben. Så viktigt att folk vågar prata om det. Så bra att du gör det”. Det fick mig att tänka. Hans status och min kommentar. Varför har jag själv inte skrivit någonting om ämnet eller om min egen diagnos? Varför har jag själv inte skrivit om det som jag så gärna vill att folk ska våga tala om?

Trots att jag tycker att det är så väldigt viktigt att en öppen dialog om ämnet ska kunna föras och att jag privat pratar ganska lättsamt om det, kampas jag ändå med någon slags rädsla inför att berätta. Det känns liksom ofta som att folk vill springa åt andra hållet när jag berättar om min sjukdom, lite som att de inte vill beblanda sig med en sådan ”ostadig” ”känslosam” eller ”dramatisk” person. Lite som att de är rädda för att jag ska vara en börda eller dra ner dem i skiten.

Att jag känner det, att folk faktiskt tänker så om mig, grundas givetvis i att det inte talas tillräckligt om psykiska sjukdomar. Det som vi undviker att prata om blir abnormt. Det uppfattas som någonting udda, svårgreppbart och svårhanterligt- ibland nästan omänskligt.

För fyra år sedan tog jag för första gången kontakt med psykiatrin, efter en sommar bestående av soffliggande och skräck inför mänsklig kontakt. Jag, likt många andra bipolära, sökte vård vid en depression och fick i samband med det antidepressivt utskrivet. Alltså helt fel medicin för den med bipolär sjukdom. Medicinerna gjorde mig lycklig. Ett tag. De gjorde mig sedan ännu sämre än då jag först sökte hjälp. Min läkare skrev ut högre dos. Jag blev lycklig. Jag kraschade.

Ungefär för ett år sedan, under en helt vanlig middag hos mina vänner, drabbades jag av en panikångestattack från helvetet. Jag började gråta okontrollerat, kunde knappt andas, kräktes, var kissnödig men kunde inte kissa, visste knappt vad jag hette och ville bara dö. Dagen efter detta, ringde en av de vänner som var med under tillfället och bokade en tid hos en läkare åt mig. Kort därefter fick jag min diagnos, efter att jag knaprat fel medicin i tre år. Efter att jag sedan så länge jag kan minnas- lidit av återkommande depressioner och manier. De där som jag aldrig förstått vad de beror på, eller egentligen förstått existerar.

Just den där panikångestattacken tänker jag hade kunnat undvikas om det talades mer om psykiska sjukdomar. Jag hade kanske inte varit olyckligt ovetandes sedan barnsben och felmedicinerad i flera år då. Det kan verkligen skrämma mig ibland, när jag tänker tillbaka på den där kvällen, att om jag hade varit ensam då så vet jag faktiskt inte om jag levt idag. Vilket känns så himla orättvist. Att det hade kunnat sluta så.

När jag sedan fick min diagnos var det som en lättnad, det var som att allting föll på plats, som att jag äntligen förstod mig själv. Diagnosen gjorde mig nästan exalterad, lite som att jag ville skrika rätt ut. Skrika något i stil med: ”hallå det finns en anledning till att jag inte vill leva en dag och älskar livet mer än gemene hen en annan”. Diagnosen har hjälpt mig. Så mycket. Ja, jag kampas dagligen med mina svårigheter, att ställa in mediciner har varit och är fortfarande ett jävla helvete och att acceptera att det här inte är en tuff period av mitt liv, det är mitt liv- det är svårt. Det är en sorg.

I DN-artikeln om Kristofer berättar han om sin kreativitet, sitt skrivande och om att han inte skulle vilja vara utan sin sjukdom. Vilket jag kan känna igen mig i- den gör mig till mig. Den är inte bara en sjukdom, den är en del av mig. En del av mina dåliga liksom mina bra sidor. Mina maniska perioder (korta som långa) göder min kreativitet som i sin tur göder mig, gör mig lycklig, och när jag är lycklig- fy fan vad jag är lycklig då. Det vill jag faktiskt inte byta bort.

Minnet av den där maniska lyckan motiverar sedan livslusten under depressionerna, men vad som främst motiverar livslusten när det är svart- det är varje gång då folk frågar hur jag mår och på riktigt vill/vågar prata om det, varje gång någon annan med diagnosen vill/vågar prata om det. Det är vad som gör att allt känns lite lite lättare.

Varje gång jag talar om min sjukdom, och personen jag talar med inte ser obekväm eller rädd ut utan istället ser mig– så vill jag leva lite lite mer.

Dokumentärserien finns att titta på här.