Jag gick igenom min garderob häromdagen i ett desperat försök att göra lite plats och rensa ut kläder. Insåg då att de flesta vintage-märkesplagg jag äger är från Versace. Jag kände att det var lite oklart. Jag associerar gärna Versace med någonting tacky, hysteriskt pråligt, hysteriskt tight, och lite sådär klyschigt sexigt- vilket inte alls känns som jag. Men tydligen lever det omedvetet en Donatella inom mig, och jag känner att det kanske är ok? Det kanske får lov att vara så? Efter min kortvariga personlighetskris bläddrade jag igenom lite gamla Versacevisningar och kampanjer för att försöka ”embracea” min inre Donatella och jag känner faktiskt att en inte kan göra annat än att älska gamla Versacekollektioner. Speciellt älskar jag verkligen ovanstående Versacekampanj från 2000. Hur mycket känns inte den som en härlig kombination av en sjukt bossig kvinna från 70-talet och Carmella Soprano? Och hur fantastiskt fint är inte det?