Med en favoritbild från min favorit-narcissistiska-persons Instagram avslutar jag min uppdatering om modeveckorna denna SS15 säsong. Puss och kram.

Först skrattade jag rätt ut, men nu känner jag mig bara deprimerad. MER ÄN 20 MODELLER av ca några hundratusentals? MER ÄN 20 MODELLER (varav 2 är svarta) som är ”successful” och ”beautiful” och fortfarande drabbade av anorexi. Jaja, ett litet steg i rätt riktning är bättre än inget steg alls(?).

Chanel SS15

*SHOEGASM*

Louis Vuitton SS15

Vill ha nu genast, ser över min ekonomi, gråter lite, planerar ett sms lån.

Miu Miu SS15

Givenchy SS15

Det här var ungefär det jag har längtat efter att Givenchy skulle göra härnäst, jag hade ingen aning om att det skulle se ut just såhär- men jag har längtat efter att det skulle kännas exakt såhär. Jag har längtat efter mode som startar en ohejdbar känslostorm inom mig och får min kropp att skälva av njutning. Det må låta överdrivet, till och med jätteöverdrivet- men när en älskar mode så innerligt som jag gör händer faktiskt det där när något är bra. När något är riktigt bra, och ja- Givenchys SS15 kollektion var sådär riktigt bra.

En får se 1700-talets (vilket verkar vara säsongens trend?) romantiska (men högst obekväma) korsett-mode, som möter antikens Roms gladiatormode, som möter dramatiskt 1800-tals vampyrmode och sedan möter en släng av sexigt 90-tals Gucci. Det låter hysteriskt fult när en skriver ner det, men ni ser ju hur overkligt jävla vacker kollektionen är. Den avancerade konstruktionen med små små detaljer överallt kan jag bara inte sluta titta på och fascineras av, jag vill bara dyka rätt in i bilderna och få pilla på plaggen.

Åh tack Riccardo Tisci för att du får mig att känna såhär.

*pillar mentalt på den stickade klänningen med nitprydda läderdetaljer*

Comme des Garçons SS15

Blodiga 1700-tals silhuetter (samt hår) och Ku Klux Klan(?) luvor vandrade längs med visningspodiet på Comme des Garçons visning i lördags under Paris modevecka.

Den uppenbara tolkningen av kollektionens enda färg- röd och de enorma toppluvorna skulle väl kanske vara att det var någon slags rödluvan symbolik. Jag fick dock inte rödluvan-vibbar, jag fick HELT andra vibbar. Rei Kawakubo brukar inte göra ”politiskt” mode, men denna kollektion kändes påtagligt politisk. För mig blev de enorma toppluvorna, blodet och de bleka modellerna en ytterst obehaglig påminnelse om vår sorgliga samtid och det rasistiska klimat som gror och växer sig starkare i hela Europa. Det kanske är en övertolkning (eller en helt felaktig tolkning av kollektionen) men det var någonting som knöt sig i min mage och fick mig att vilja titta bort när jag idag bläddrade genom bilderna från visningen.