Bild: Acne Studios instagram

Scrollade lojt igenom mitt facebookflöde, sådär som en gör, och fastnade helt icke-lojt vid en bild. En bild på en halsduk från Acne Studios AW15 herrkollektion. En bild på en halsduk med texten ”Gender Equality”.

Min spontana reaktion var att skratta rätt ut. HAH. Kort därefter bubblade irritationen upp. Det var och är någonting som provocerar mig så innerligt med den där halsduken. Jag ser liksom framför mig hur diverse män som aldrig upplevt förtryck kommer att glida omkring i en sån där halsduk i höst. Helnöjda och lite stolta- med en känsla av att de gör ett superreko, pk och fint ställningstagande.

Men det är så himla lätt att ta på sig en halsduk med en politisk, i detta fall feministiskt, text. Skitlätt. Att faktiskt på riktigt genuint tänka jämställt, bete sig jämställt och aktivt kämpa för att det ska bli jämställt- är en helt annan sak. Därför blir den där halsduken på något vis skitproblematisk. För jag vet. Jag vet. Jag vet så innerligt väl att största delen av dem som kommer ta sig rätten att bära den inte alls anstränger sig för jämställdhet, beter sig jämställt eller ens tänker jämställda tankar. För, sorry alla kränkta män, men det är så de flesta av er fungerar.

Ja, det är verkligen väsentligt att män också ska tycka att det är viktigt med ett könsjämställt klimat- att de försöker. För att förändring ska ske, för att patriarkatet ska kunna avlägsna sig i en avlägsen framtid, krävs det givetvis att alla arbetar aktivt för det. En halsduk räcker dock inte riktigt till. En halsduk kommer knappast att bidra till förändring. En halsduk kommer inte att hjälpa vår patriarkala samtid framåt.

Därför blir den så problematisk. Därför stör den mig. Den är så himla låtsasfeministisk.

Vidare finns det även halsdukar med trycken ”woman power” och ”radical feminist”. LOL.

Bilder: Acne Studios instagram

Ps. För övrigt så är Acnes chefsdesigner Jonny Johansson rätt duktig på det där med icke-pk

I torsdags skrev jag om Rihannas Diorkampanj. Kampanjen som är likamed modehistoria då hon med den blir den första svarta kvinnan att fronta Dior.

Nu finns, alldeles för många dagar senare, alla bilder- högupplösta, samt den tillhörande videon med introt till hennes kommande låt Only If For A Night tillgängligt att avnjuta i cyberrymden. För den som inte orkar klicka omkring i det oändliga, var god scrolla ner och dregla över ALLT här:

OBS! TRYCK HD PÅ VIDEOINSTÄLLNINGARNA.

Dior har aldrig varit såhär vackert. Aldrig. Detta har, befarar jag, gett mig permanenta rysningar.

Donatella Versace & Riccardo Tisci 

Att ett anrikt modehus använder sig av ett annat anrikt modehus chefsdesigner som dess kampanjansikte har, vågar jag påstå- aldrig inträffat förut. Därav skriade jag till pinsamt högt (som den modetönt jag är) över nyheten om att Donatella Versace ska medverka i Givenchys kommande höstkampanj.

Det känns väldigt ”på tapeten” att använda personer som faktiskt står för någonting i just modekampanjer (alltså inte bara anonyma modellansikten) då kändisar domderade SS15-kampanjerna. Vi fick se Kimye för Balmain, Joan Didion för Céline, Julia Roberts för Givenchy, Madonna för Versace o.s.v. MEN i den här kära lilla modebranschen måste en tapet bytas ut ungefär lika snabbt som den hamnat på väggen. Därmed kan det alltså tänkas att det nu börjar bli dags att hitta någonting nytt att byta ut kändisarna med.

Jag tänker att ha en modeskapare i en annan modeskapares kampanj kanske kan vara den nya kampanjtrenden. Inte bara för att nyheten om Donatella x Givency råkade dyka upp utan även för att det är helt givet att Riccardo Tisci skulle vara den chefsdesigner som först bryter denna kändiskampanjtrend och initierar en ny kampanjtrend. Eftersom att han, som jag tidigare nämnt, alltid ”får en att tänka och känna- fan vad RÄTT, som om en undermedvetet suttit och väntat på exakt den där kollektionen.”- i detta fall kampanjen.

Snälla låt detta vara en ny trend. Jag avlider och återuppstår om så är fallet. Jag vill inget hellre än att se Tom Ford i Vivienne Westwood, Michael Kors i Jean Paul Gaultier, Rei Kawakubo i Dolce&Gabbana o.s.v. Snälla.

Ida Klamborn hade till mångas förfäran ingen visning under stockholms modevecka i slutet av januari. Hon presenterade alltså inte sin A/W15 kollektion på ett visningspodie. Såhär i efterhand är det absolut inget att förfäras över då kollektionen istället visas upp för första gången via en väldigt vacker lookbook som talar mer än vad en visning någonsin hade kunnat göra. En kollektion som denna, som är något utöver det vanliga, hade inte kunnat göras rättvisa av en vanlig visning. På följande hänförande vis beskrivs kollektionen i ett pressmail: ”Kollektionen är intim och personlig, den började som en uppväckelse av en gammal kärlek, gick in i förälskelse för att avslutas med hjärtekross.”

Ni som nu förväntansfullt ska scrolla ner och titta på kollektionen varnar jag för just en påtaglig förälskelse. Titta bara om ni är redo att investera era hjärtan.

Ida Klamborn A/W15

Som jag har väntat. Väntat på exakt detta. Att Ida Klamborn ska göra exakt denna fulländade kollektion. Den är Klambornesk, men den är Ida Klamborn i en ny tappning- i en barnsligare tappning men samtidigt i en mognare tappning. Den är poetisk samtidigt som den är pragmatisk, den är hoppfull samtidigt som den är vemodig, den gör en upprymd samtidigt som den är så väldigt smärtsam. Den är allt, den är det där lilla extra, det en inte riktigt kan sätta fingret på- den är exakt som kärlek. Jag blev förälskad, jag blev kär- och slutligen älskar jag denna A/W15 kollektion.

Givenchy A/W15 (Bild: Style.com)

Samtidigt som en mink med halvätet huvud irrar omkring i en alldeles för liten bur finner jag mig själv sittandes med ansiktet i händerna, blundandes krampartat, med en flod av tårar rinnande längs mitt ansikte – detta knappt en vecka efter att de internationella modeveckorna jag bevakat (och som innefattade päls på nästan varje visning) avslutats.

Dokumentären Under pälsen, som sändes i måndags på SVT (och som går att se här), visar dessa oöverkomligt hjärtskärande scener. De där scenerna som fick mig att gråta utan stopp, långt efter att dokumentärens 57 minuter avslutats. Under dessa plågsamma minuter får en följa djurrättsaktivisten Frank, som får praktik hos Norges bästa minkuppfödare och då med hjälp av en dold kamera kan fånga pälsfarmsklimatet på film.

Att pälsindustrin ser ut som den gör är ingen nyhet, det är något vi vetat om lika länge som vi valt att bära päls. Vi har därtill sett x antal brutala bilder och videoklipp, och hätskt debatterat ämnet. Därför kan pälsdebatten kännas något sönderdebatterad, för vad kan en egentligen tillföra som är nytt? Att päls är mord? Vi vet redan att päls är mord (vilket jag tror att varenda något intelligenta person håller med om), och vi vet även att mordet föregås av den vidrigaste formen av tortyr – men ändå dyker den här dokumentären upp, den som visar ett icke förändrat fruktansvärt klimat. Ändå innefattade obehagligt många kollektioner under modeveckorna päls.

Det känns så hopplöst deprimerande att det fortfarande produceras päls, att vi fortfarande plågar oskyldiga djur för att kunna klä oss i deras döda hud – att det är A/W15:s nyckeltrend. Det här är ett hyperrelevant ämne som omöjligt kan söndertjatas,  för det sker ingen förändring. Vad ska en göra, annat än att fortsätta diskutera och kämpa för djurens rättigheter? Ska en bara ge upp? Gråta lite till ett videoklipp, torka tårarna, och sedan förtränga bilderna en sett?

Tio minuter in i dokumentären, då en först får möta pälsdjursfarmaren som djurrättsaktivisten Frank ska praktisera hos, säger han: ”Nu är vi inne i den tiden som kallas för kannibalismen”. Kannibalismtiden innebär att minkarna (som är ihopklämda i samma lilla bur) börjar slåss, äta på varandra och på sig själva. Vidare säger han: ”Jag ska inte ha in någon med kamera här som tar otäcka bilder. Blod gör sig inte bra på bild.”

Nej, blod gör sig inte bra på bild, för att verkligen se dessa ofrånkomligt påfrestande bilderna och detta blod fick mig att inte bara bli arg på världen, utan även på mig själv. De fick mig att skämmas. Jag skäms över att inte vara aktiv i någon slags djurrättsorganisation och jag skäms ända in i kärnan av min själ över att jag denna vinter ens vidrört min mormors gamla pälsar och då reproducerat pälsidealet.

Det är inte bara pälsdjursfarmarna som har blod på händerna. Jag har blod på händerna. Alla har vi blod på händerna. Pälsfarmarna vill inte sluta producera päls, modebranschen vill inte sluta distribuera päls, konsumenten vill inte sluta konsumera päls.

Att blodet inte gör sig bra på bild innebär att vi alla som ser blodbilderna måste ta oss en ordentlig titt på oss själva – därför är den här dokumentären så himla viktig. Det är så väldigt viktigt att vi tittar på den. Att vi gråter till den och att vi försöker göra något åt vad den visar. Att vi sönderdebatterar ämnet. För vem fan vill ha blod på händerna?