Moschino Menswear AW15

Jag trodde aldrig att jag skulle säga det här men- jag är lite trött på Jeremy Scott för Moschino nu. Han har sedan sin start som Creative Director på Moschino med skräpmat och skräpkulturskollektionen levererat skitsnygg kollektion efter skitsnygg kollektion, men nu känns det på något vis lite som att han kan ha gjort sitt.

Missförstå mig rätt, ovanstående kollektion är (likt de andra) skitsnygg men den tillför inget nytt, den levererar ingen wow-faktor, den fick mig liksom att bläddra lite lojt igenom bilderna till skillnad från damkollektionerna för AW14 och SS15 som gjorde så att jag nästan kissade på mig av överväldigande förtjusning och därav knappt kunde bläddra igenom de bilderna.

Någonting intressant med den här kollektionen (som ändå gjorde mig ganska förtjust) är all gosedjursslakt, den känns inte alls problematisk, den främjar liksom inte något slags döda-djur-ideal utan ett alldeles eget ideal: ens kärlek till och ovilja att göra sig av med sina gamla gosedjur. Jag känner att uppklippta gosedjur gärna får infinna sig i andra modemärkens kollektioner och därmed försöka ta över pälstrenden.

Ja, jag vet att den här kollektionen har med lite äkta päls också (eller något som ser ut som äkta päls) men det är kanske ingen nyhet. Modevärlden har ju en SJUKLIG ångest inför att separeras från sin päls, en separationsångest som svindyr terapi knappt kan bota.

Chanel pre-fall 2015

1500-talet fick äntligen göra comeback tack vare Karl Lagerfeld och hans domdering över Chanels pre-fall 2015 kollektion. Utöver 1500-tal, lite 1600 och 1700-tals referenser erbjöd kollektionen en släng härligt dagismode- tex grova blommönstrade strumpbyxor, en hel del allmoge-estetik, en släng av Madickenmode och en massa tjurfäktningsmode. Det låter som en fruktansvärt smärtsam kombination av modereferenser men det är helt fenomenalt tilltalande.

I och med SS15 säsongen blev modet från några århundraden sedan återigen på modekartan och den kommande höstsäsongen verkar gå i samma riktning, om en nu ska se till Chanels visning, vilket sätter igång ett rejält funderingsflöde hos mig. Det känns på något vis ganska obehagligt, trots att det är skitsnyggt, att mode som ofta är så framtidssträvande finner den gamla ”goda” ultrakonservativa tiden så tilldragande. Jag vet att det aldrig kan existera något som är helt nytt med tanke på att vi inte kan skapa någonting som är helt fristående från någonting som redan finns (eller har funnits) men det här nya gamla modet känns som en något desperat längtan efter dåtiden, dåtiden som det finns en anledning till att vi lämnat bakom oss.

Äh, jag kanske läser in alldeles för mycket i en simpel Chanelvisning som faktiskt var skitfin…