Igår klev jag in på Press Stop alldeles ovetandes om att jag skulle börja fotografera som en galning och utföra någon slags variant av fältstudier.

Vanligtvis när jag går in i en affär för att införskaffa en modetidning är det exakt det jag gör – jag går in, bestämmer vilken tidning jag kan tänkas vilja maniskt bläddra i, betalar en orimligt stor summa och går därifrån helnöjd. Men igår skedde någonting helt annat.

Det var länge sedan jag var inne på just Press Stop, vilket är en plats där modetidningar av alla dess slag (från den töntigaste till den creddigaste) står snyggt uppradade. Dessa uppradade tidningar med omslag exponerade för att väcka köplust fick mig bara att vilja riva ner dem alla och som ett vilt djur slita sönder dem till små ynkliga pappersbitar. Varenda omslag på de snyggt uppradade tidningarna var (är) prydda med en vit retuscherad kvinna. Varenda omslag. Varenda omslag. Varenda omslag. VARENDA OMSLAG.

Press Stop slutade igår vara en plats där en kan införskaffa modetidningar för mig, Press Stop blev en plats där problematiska skönhetsideal ohejdat produceras och reproduceras. Jag vet givetvis redan om att branschen ser ut på så vis, jag skriver ju mycket om det – men det blev liksom hundraprocentig verklighet för mig där inne. På Press Stop finns det på papper, det är äkta statistik. Äkta oundviklig statistik. Den som försöker att blunda för den kommer bara att få stå där och se ofantligt dum ut.

Varenda liten jävel som påstår att det ser annorlunda ut kan gå in där och läsa statistiken. Varenda liten organism i modebranschen som undviker ämnet bör gå in där, läsa statistiken och skämmas.

För att stärka det här inlägget kommer nu en rad sanningstalande bilder:

Versace SS15

Åh, Versace Versace Versace. Inget triggar igång min passion för lekfullt lyx och schablonartat sexiga italienska skor som Versace. Nu kommer jag inte kunna tänka på något annat än de rosa lackskorna med plexiklack eller de överdrivet glittriga klänningarna.

Likt Moschino-kollektionen känns Versaces SS15-kollektion något barbieartad, den är så hyperfeminin- alltså väldigt stereotypt feminin. Det känns lite som att SS15 säsongen och dess flesta kollektioner är någon slags hyllning till det stereotypa kvinnliga modet, vilket genast utlöser mitt moderelaterade funderingsflöde. Detta hyllningsmode av det ”feminina” får mig att undra om det hämmar eller främjar utvecklingen av utsuddningen av könsgränserna? Om vi med det flyttar genusuttrycken (med hjälp av mode) för kvinna och man längre ifrån varandra eller om det fungerar som ett fuck you till att det ”könsneutrala” modet ofta rör sig mot de stereotypt manliga estetiska uttrycken och att det alltid är det kvinnliga som måste ruckas på och anpassas? Om det då skulle kunna uppmuntra herrmodet att våga röra vid det ”feminina” eller om vi bara går tillbaka i evolutionen och säger hej till 50-talet igen?

Det är frågar som en omöjligt kan besvara, möjligtvis att Philip Warkander kan komma med ett bra svar, men det känns som att det bara är en oändlig cirkel av problematik. Jag vill älska denna ultrafeminisering av det kvinnliga modet, för det stämmer väl överens med min egen relation till mode- men jag tänker att det kan komma att bli lite problematiskt i det stora hela.

Jaja, nu till kollektionens mer enkla (men högst relevanta) fråga: vad fan vill en inte ha från denna kollektion? Det här är Versace när det är som bäst. Queen Donatella kan sin grej- lyx, lyx och åter lyx.

Häromdagen lajvade jag omedvetet Star Trek, eller kanske snarare en slags kombination av det och Moschino-McDonalds. Det fick mig att fundera lite över det här med den dagliga inspirationen inför att en klär på sig.

Alla har givetvis olika referenser (och möjligheter) som genus, klass, sexualitet, den geografiska placeringen, kultur, uppväxt, umgänge, trender- eller avståndstagande från trender, film, musik, politisk läggning osv som påverkar hur en klär sig. Beroende på hur ens livssituation ser ut har en olika möjligheter att klä sig på varierande vis. Någon som knappt har tak över huvudet kan självklart inte ägna sig åt att styra och ställa (eller ens fundera) över den dagliga stilen, men det är liksom också ett uttryck för personen eller kanske snarare dens tillvaro i samhället. En kan faktiskt aldrig helt separera kläder från kroppen, det är alltid med en på något vis.

Min Star Trek lajvning och allt ovanstående babbel får mig att tänka att livet egentligen är en enda stor maskerad. En klär liksom ut sig till sig själv, vem en är, vem en tvingas att vara, vem en vill vara eller till det humör en är på just den dagen- alltså lite som att lajva sig själv varje dag. Sen kanske jag tänker för mycket, men jag tänker att det inte är helt oviktiga tankar jag tänker. Mode speglar ju alltid vår samtid och vår tillvaro i den, vilket inte ska glömmas bort och är någonting som kan- och bör diskuteras tills att huvudet avlägsnar sig från kroppen av utmattning.

Jaja, nu ska jag lajva: Amanda har inte duschat på tre dagar men försöker att se uppstyrd och ren ut.