“Thank You So Much @louisvuitton And @nicolasghesquiere For The Opportunity To Impact This World.” – Jaden Smith.

Förra veckan avslöjades det att Jaden Smith (källa Wikipedia: amerikansk skådespelare, rapartist, dansare och låtskrivare samt son till Will Smith och Jada Pinkett Smith) frontar Louis Vuittons Spring/Summer 2016-damkampanj. Sedan dess har kampanjen hyllats – för att den är banbrytande, för att den skulle vara någon slags milstolpe i projektet gender blurring.

KIT skrev igår en artikel om LV-kampanjen och betydelsen av att “en kille bär kjol” betitlad Killar i klänning har blivit high fashion. Vad är det som är så speciellt med det? Så, nu kände jag att det är dags för lilla mig att ha lite åsikter kring ämnet, det står ju faktiskt i min bloggbeskrivning att den här bloggen ska “uppdatera om moderelaterade nyheter och – ur ett genusperspektiv – diskutera dem”.

Att som man avsäga sig makt och lämna sina manliga maktkonnoterade kläder i garderoben kan en kalla progressivt, för det händer inte särskilt ofta. Det händer då och då i high fashion-kontext, eller när någon mycket modig man(lig artist eller dylikt) vågar ta sitt icke-byxbeklädda ben och kliva över genusbestämda gränsdragningar. Men, som sagt, det händer inte särskilt ofta. Därför blir det lätt uppståndelse när det sker. Det stör idén om hur man ska se ut.

Så, vad innebär det för (mode)världen att Jaden Smith gör det? Vad innebär det för (mode)världen att en 17-årig kille med superkända föräldrar medverkar i en high fashion-kampanj i kvinnligt konnoterade kläder?

Det kan betyda allt, men det kan också betyda absolut ingenting. Miss Pessimist tror mindre på det förstnämnda och mer på det sistnämnda.

High fashion-världen är som en egen liten skyddad bubbla, den kan påverka hur gemene hen klär sig – och därmed hur den stora massan gör kön, men den kan också totalt exkludera allt som kan kallas kommersiellt. Något banbrytande kan ske i high fashion-sammanhang utan total kalabalik, tack vare den där bubblan med skumgummiväggar, och om det sker är det sällan något den “stora massan” utan skyddsväggar omkring sig vågar sig på att apa efter.

Vad en kändis har på sig populäriseras oftare än de kläder som presenteras på en runway eller i en modekampanj eftersom att en faktisk person lättare kan relatera till en annan faktisk person, men de har också skyddsväggar – de har ekonomiskt, kulturellt och socialt kapital.

Sett till historien, har älsklings-David Bowies “androgyna” kläder fått den manliga massan att klä sig androgynt eller könsöverskridande? Har ASAP Rocky eller Kanye West (som back in the days gjorde uppståndelse i kjol – men något år senare designade lite softa snubbiga snubbkläder) inspirerat gemene man att våga sig på liknande outfit? Såg någon tack vare Kid Cudi en man på gatan i en crop top sommaren 2014, eller sommaren 2015? Nej.

Jag längtar till den dag då hen är klädd som den och den är klädd som hen, men jag har svårt att se att Louis Vuittons kändisbarn-soon to be världskänd någonting-frontade kampanj kommer att Impact This World.

Nu är jag helt slö som skriver om detta idag, då alla andra skriver exakt samma sekund pressmailet dyker upp. Men, jag behöver alltid smälta nyheter av detta slag lite grann.

Så, nu till självaste nyheten- Dressmann släppte häromdagen en underklädeskampanj vid namn Alla män är perfekta där sju män ”gestaltas precis som de är för att vidga bilden av hur den perfekta kroppen kan se ut”. Kampanjens syfte är att utmana de skönhetsideal som alla män (enligt undersökningar) brottas med. Den vill ”förändra den ensidiga bild av kroppar och kroppsideal som modeindustrin förmedlar” och ”få bukt med föreställningen att vissa kroppar är bättre, vackrare eller mer normala än andra” samt ”visa att det inte finns en perfekt man, bara perfekta män”.

Det är givetvis superbra och superviktigt att försöka förmedla en varierad bild av kroppar, att inte bara en viss typ av kropp florerar i media, då övervägande del inte ser ut på ett specifikt vis.

På något vis skaver ändå denna lilla försöka-förändra-världen-och-modeindustrins-problematiska-ideal-kampanj. Den blir för mig (trots egentligen ett extremt bra initiativ) skitstörig. Det stör mig när kampanjer jobbar på detta vis, att en måste påpeka att personerna däri är udda, att de är annorlunda- att de skiljer sig från idealkroppen. Jag tänker att det blir lite likamed att fortsätta på spåret att de faktiskt är avvikande. Det hade liksom varit betydligt mer progressivt om det inte nämdes att personerna som figurerar i kampanjen särskiljer sig- om en kampanj likt denna bara dykt upp utan namnet Alla män är perfekta och den tillhörande förklaringen som trycker på att deras kroppar sticker ut (i sammanhanget).

Här kommer alla kampanjbilder:

OBS: jag lyckades inte ladda ner ena snubben, sorry.

My Little Rick Owens Pony

I samarbete med Luisa Via Roma har ett antal stora modehus designat varsin My Little Pony- som nu auktioneras ut på eBay till förmån för Rädda Barnen och deras pågående arbete med de barn som utsatts i samband med jordbävningen i Nepal.

Jag tycker alltid att det känns lite skevt (blir ofta lite lätt illamåeende) när barnkläder eller leksaker kostar mer än gemene hens månadshyra- ett barn är knappast i behov av en My Little Goth Pony för 10 lax för att ha kul. Det är en sån obehaglig del av konsumtionssamhället.

Men, denna leksaks syfte är att kosta mycket- för att kunna ge mycket till de som verkligen behöver hjälp, så då är det väl toppen att kunna utnyttja rika ytliga föräldrar?

I och med detta uppstår dock någon slags förlängning av den där konsumtionsbaserade skevheten- ett barn leker med en My Little Versace Pony, samtidigt som att ett annat barn precis blivit av med sitt hem. Det säger en hel del om hur världen ser ut.

My Little Fendi Pony

My Little Versace Pony

My Little Roberto Cavalli Pony

My Little Emilio Pucci Pony

My Little Balmain Pony

My Little Kenzo Pony

My Little Marni Pony

My Little Missoni Pony

Vinoodh Matadin & Inez van Lamsweerde 2010

Den Nederländska modefotografsduon Inez van Lamsweerde och Vinoodh Matadin slog igenom under tidigt 90-tal och har sedan dess tagit de mest episka modefotografierna. De var de första att digitalt manipulera modefotografier på ett vis som aldrig skådats tidigare i modemedia. Deras verk är oftast något (till extremt) surrealistiska, och alltid obegripligt vackra.

I torsdags infann jag mig på vernissage för deras utställning Pretty Much Everything på Fotografiska- som alla genast måste besöka. Nu genast. Den var så fruktansvärt fin. Alla dessa grymma bilder hängda tätt tätt inpå varandra som om de gjort alldelles för mycket bra för att på något vis ens rymmas på Fotografiska. Om ni scrollar ner finner ni teasers från utställningen:

Jag passade även på att ta en fan-pic pga. kunde inte motstå pga. de är så mäktiga:

Tack till Ingmari Lamy för den skarpa bilden.

Hillary Clinton 2001- i en pantsuit

Av oklara anledningar så är det något slags evigt pågående skämt (källa: www) om att Hillary Clinton alltid bär en ”pantsuit”. Det är tydligen skitkul att hon har det. Att hon har på sig det som en skulle kunna tänka sig är det mest passande att klä sig i som politiker. Jag menar varje manlig politiker är konstant klädd i kostym- utan att det anses skitkul. Men det är väl just det, varje manlig politiker. Som kvinnlig politiker (om en nu ska hålla på med sådant som kvinna) bör en kanske sätta på sig en kjol till sin kavaj- för att vara kvinnligt korrekt.

Hillary har hur som haver skämtat tillbaka om detta en del genom åren, för att hon är en bossig brud med självdistans, och nu i samband med hennes presidentkampanj har hon startat en webshop där en kan köpa en ”Every Day Pantsuit Tee”. Det är däremot kul. Skitkul. T-shirten har en beskrivning på hemsidan som lyder: ”Bringing a whole new meaning to casual Friday.” Såhär ser den ut:

Jag tycker faktiskt att det här är hysteriskt kul. Det känns så modernt, att som politiker mänskliggöra sig själv med hjälp av humor, och inte bara skämta lite i tv utan faktiskt inkludera det i sin annars seriösa kampanj. Sen är T-shirten tyvärr skitful, men det kanske inte spelar någon roll. Det kanske också är skitkul.

Om ni vill köpa en Every Day Pantsuit Tee, trots fulheten, klicka här.