Giorgio Armani

En av världens största modeskapare, Giorgio Armani, uttalade sig pinsamt problematiskt i en intervju med The Sunday Times som publicerades förra söndagen. För att citera den 80-åriga tyckaren: ”A homosexual man is a man 100%. He does not need to dress homosexual. When homosexuality is exhibited to the extreme—to say, ‘Ah, you know I’m homosexual’—that has nothing to do with me. A man has to be a man,”. Att en individ, som dessutom själv är icke-heterosexuell, uttrycker sig på detta kränkande vis har självklart fått (helt rättfärdigat) upprörd respons på sociala medier. Exempel:

Först och främst är det givetvis ett väldigt kränkande yttrande som aldrig borde få sägas- speciellt inte som löjligt inflytelserik person. Att tycka att en homosexuell man gör sig själv undergiven (mindre manlig) genom att ”klä sig homosexuellt” är detsamma som att tycka att en homosexuell man är undergiven en heterosexuell man. För det andra är det oerhört föråldrat att ens tycka att en kan klä sig homosexuellt. För det tredje har han som den 80-åriga icke-heterosexuella person han är förmodligen själv blivit utsatt för en hel del förtryck och kränkande kommentarer genom åren så att dessa åsikter ens existerar är för mig helt bisarrt.

Vidare delade han även med sig av lite idéer om kvinnor som plastikopererar sig i The Sunday Times-artikeln: ”A small breast does not have to become big,” ”I prefer to look at a natural woman. A woman should be courageous to become older, not desperate to look younger than her age.” Mvh, sönderopererad inskränkt gubbstrutt.

Sammanfattningsvis:

1. Lägg av med att diskriminera och förminska homosexuella män.

2. Sluta ta dig rätten att uttrycka dig om kvinnors kroppar och utseende, det spelar ingen roll vad DU tycker är trevligt att titta på herr Armani.

Avslutningsvis:

Håll käften.

ASKET, ett projekt av August Bard Bringéus och Jakob Dworsky ämnar att producera den idealiska t-shirten. En t-shirt med den perfekta passformen- för alla män. Med femton storlekar istället för de standard fem (short, regular och long i storlekarna XS till XL) avser dem att göra ett mer realistiskt anpassat plagg efter en varierad kropp.

T-shirten är producerad i högsta kvalitet för att fungera som en investering snarare än ytterligare en pusselbit i ens annars omiljövänliga trendshoppingpussel. Trots att kvaliteten är den mest optimala och produktionen sker i de mest prestigefyllda fabrikerna i Portugal ska den prissättas till ett rimligt pris, ett rimligare pris än vad en skulle få betala för kvalitativt samma t-shirt med en PRADA-logga.

Nu har ASKET valt att använda sig av Kickstarter för att samla in de 10,000 euro de behöver för att omvandla deras vision till verklighet. Så, klick klick, för den som vill ha den perfekta t-shirten på marknaden.

Jakob Dworsky & August Bard Bringéus

Som ett litet ps. så hoppas jag på att detta projekt inspirerar andra att tänka i mer verklighetsskildrande storleksbanor- då vi alla vet att ingen kropp är den andra lik.

Givenchy A/W15 (Bild: Style.com)

Samtidigt som en mink med halvätet huvud irrar omkring i en alldeles för liten bur finner jag mig själv sittandes med ansiktet i händerna, blundandes krampartat, med en flod av tårar rinnande längs mitt ansikte – detta knappt en vecka efter att de internationella modeveckorna jag bevakat (och som innefattade päls på nästan varje visning) avslutats.

Dokumentären Under pälsen, som sändes i måndags på SVT (och som går att se här), visar dessa oöverkomligt hjärtskärande scener. De där scenerna som fick mig att gråta utan stopp, långt efter att dokumentärens 57 minuter avslutats. Under dessa plågsamma minuter får en följa djurrättsaktivisten Frank, som får praktik hos Norges bästa minkuppfödare och då med hjälp av en dold kamera kan fånga pälsfarmsklimatet på film.

Att pälsindustrin ser ut som den gör är ingen nyhet, det är något vi vetat om lika länge som vi valt att bära päls. Vi har därtill sett x antal brutala bilder och videoklipp, och hätskt debatterat ämnet. Därför kan pälsdebatten kännas något sönderdebatterad, för vad kan en egentligen tillföra som är nytt? Att päls är mord? Vi vet redan att päls är mord (vilket jag tror att varenda något intelligenta person håller med om), och vi vet även att mordet föregås av den vidrigaste formen av tortyr – men ändå dyker den här dokumentären upp, den som visar ett icke förändrat fruktansvärt klimat. Ändå innefattade obehagligt många kollektioner under modeveckorna päls.

Det känns så hopplöst deprimerande att det fortfarande produceras päls, att vi fortfarande plågar oskyldiga djur för att kunna klä oss i deras döda hud – att det är A/W15:s nyckeltrend. Det här är ett hyperrelevant ämne som omöjligt kan söndertjatas,  för det sker ingen förändring. Vad ska en göra, annat än att fortsätta diskutera och kämpa för djurens rättigheter? Ska en bara ge upp? Gråta lite till ett videoklipp, torka tårarna, och sedan förtränga bilderna en sett?

Tio minuter in i dokumentären, då en först får möta pälsdjursfarmaren som djurrättsaktivisten Frank ska praktisera hos, säger han: ”Nu är vi inne i den tiden som kallas för kannibalismen”. Kannibalismtiden innebär att minkarna (som är ihopklämda i samma lilla bur) börjar slåss, äta på varandra och på sig själva. Vidare säger han: ”Jag ska inte ha in någon med kamera här som tar otäcka bilder. Blod gör sig inte bra på bild.”

Nej, blod gör sig inte bra på bild, för att verkligen se dessa ofrånkomligt påfrestande bilderna och detta blod fick mig att inte bara bli arg på världen, utan även på mig själv. De fick mig att skämmas. Jag skäms över att inte vara aktiv i någon slags djurrättsorganisation och jag skäms ända in i kärnan av min själ över att jag denna vinter ens vidrört min mormors gamla pälsar och då reproducerat pälsidealet.

Det är inte bara pälsdjursfarmarna som har blod på händerna. Jag har blod på händerna. Alla har vi blod på händerna. Pälsfarmarna vill inte sluta producera päls, modebranschen vill inte sluta distribuera päls, konsumenten vill inte sluta konsumera päls.

Att blodet inte gör sig bra på bild innebär att vi alla som ser blodbilderna måste ta oss en ordentlig titt på oss själva – därför är den här dokumentären så himla viktig. Det är så väldigt viktigt att vi tittar på den. Att vi gråter till den och att vi försöker göra något åt vad den visar. Att vi sönderdebatterar ämnet. För vem fan vill ha blod på händerna?