Med rubriker som: ”Moschino Barbie Commercial Stars A Boy Playing With Doll For The First Time Ever”, ”A boy appears in a Barbie ad for the first time”, ”Barbie features first-ever ‘fierce’ boy in ad for Moschino dolls” och ”Moschino Barbie ad stars a boy, because dolls aren’t just for girls”- uppdaterar de stora nyhetshemsidorna om nyheten att Moschino Barbie blivit med reklamfilm. En reklamfilm som, vilket rubrikerna avslöjar, blir den första att använda sig av en pojke för att marknadsföra Barbie.

Summan av kardemumman i alla artiklar är att det är banbrytande att det är just en pojke som medverkar i reklamen och leker med en tjejkodad leksak. Att den därav är en del av ”the growing gender neutrality movement” som ämnar motverka genusbestämmelser. Barn är barn, alla kan leka med allt osv.

Jag känner mig ofta lite kluven inför när det blir ett sånt ”ståhej” kring en sån här grej. Om en vill- och tycker att det är positivt att bryta upp normer, sudda ut gränser, bli av med hämmande kategorisering och i detta fall låta leksaker vara könsneutrala kan det kännas rätt kontraproduktivt att ropa ”titta: här är den första pojken som leker med en tjejleksak”. Jag menar, befäster inte det den skeva normen ännu mer?

*avancerad analys*

Ps. är inte skeptisk mot reklamen i sig, jag älskar- och är avis på mini Jeremy Scott och hans tuffa Barbie.

Moschino Menswear AW15

Jag trodde aldrig att jag skulle säga det här men- jag är lite trött på Jeremy Scott för Moschino nu. Han har sedan sin start som Creative Director på Moschino med skräpmat och skräpkulturskollektionen levererat skitsnygg kollektion efter skitsnygg kollektion, men nu känns det på något vis lite som att han kan ha gjort sitt.

Missförstå mig rätt, ovanstående kollektion är (likt de andra) skitsnygg men den tillför inget nytt, den levererar ingen wow-faktor, den fick mig liksom att bläddra lite lojt igenom bilderna till skillnad från damkollektionerna för AW14 och SS15 som gjorde så att jag nästan kissade på mig av överväldigande förtjusning och därav knappt kunde bläddra igenom de bilderna.

Någonting intressant med den här kollektionen (som ändå gjorde mig ganska förtjust) är all gosedjursslakt, den känns inte alls problematisk, den främjar liksom inte något slags döda-djur-ideal utan ett alldeles eget ideal: ens kärlek till och ovilja att göra sig av med sina gamla gosedjur. Jag känner att uppklippta gosedjur gärna får infinna sig i andra modemärkens kollektioner och därmed försöka ta över pälstrenden.

Ja, jag vet att den här kollektionen har med lite äkta päls också (eller något som ser ut som äkta päls) men det är kanske ingen nyhet. Modevärlden har ju en SJUKLIG ångest inför att separeras från sin päls, en separationsångest som svindyr terapi knappt kan bota.

Jag skulle kunna döda för den där bilen. På riktigt. DÖDA. Jag blir arg för att den finns och att den inte är min.

Funderar på att börja med dagens lajv istället för dagens outfit.

Tack vare gårdagens ”unna mig dag” jobbar jag mig nu sakta (löjligt sakta faktiskt) men säkert fram mot drömmen om att drapera mig själv i moschinobälten à la Moschino AW14. Som vanligt bestod min ”unna mig dag” av andrahandslyx (vilket främjar både miljö och plånbok) och systembolaget-cava. Alltså en icke-rik persons variant av en överklasspersons dag på Chanel med champagne.