Dior Pre-Fall 2015

Raf Simons gör Dior så rätt. Så rätt. Han leker en väldigt underhållande lek med den klassiska hyperfeminina Dior 50-tals silhuetten (snäv midja, vida kjolar), 70-tals dragkedjor, något 70-talsinspirerade platåstövlar, vuxna polotröjor upplyfta av discopaljetter och lack-jackor som en gärna associerar med de tacky-präglade 2000-talets första år. Den här pre-kollektionen är så jävla rätt, den får mig att dregla så mycket att jag bli seriöst orolig för mitt tangentbords överlevnad.

Chanel pre-fall 2015

1500-talet fick äntligen göra comeback tack vare Karl Lagerfeld och hans domdering över Chanels pre-fall 2015 kollektion. Utöver 1500-tal, lite 1600 och 1700-tals referenser erbjöd kollektionen en släng härligt dagismode- tex grova blommönstrade strumpbyxor, en hel del allmoge-estetik, en släng av Madickenmode och en massa tjurfäktningsmode. Det låter som en fruktansvärt smärtsam kombination av modereferenser men det är helt fenomenalt tilltalande.

I och med SS15 säsongen blev modet från några århundraden sedan återigen på modekartan och den kommande höstsäsongen verkar gå i samma riktning, om en nu ska se till Chanels visning, vilket sätter igång ett rejält funderingsflöde hos mig. Det känns på något vis ganska obehagligt, trots att det är skitsnyggt, att mode som ofta är så framtidssträvande finner den gamla ”goda” ultrakonservativa tiden så tilldragande. Jag vet att det aldrig kan existera något som är helt nytt med tanke på att vi inte kan skapa någonting som är helt fristående från någonting som redan finns (eller har funnits) men det här nya gamla modet känns som en något desperat längtan efter dåtiden, dåtiden som det finns en anledning till att vi lämnat bakom oss.

Äh, jag kanske läser in alldeles för mycket i en simpel Chanelvisning som faktiskt var skitfin…