Jag är på semester, en semester som innefattar soldyrkning från skuggan, x-antal kilos viktuppgång, moschinoexstas, mina lyxiga semesterpjucks från Inter Sport (70kr) och ett väskfynd. Jag bara råkade snubbla över en väska i det bästa materialet: gummi, och den bästa färgkombinationen: svart och rött. Är alltså jävligt nöjd med tillvaron.

Idag fick jag även värsta bästa semesternyheten: American Apparels VD och ärke-svinet Dov Charney har fått sparken. Jag tänkte ta en drink och fira det nu. Den här semestern får definitivt högsta betyg.

//En solig terrass

TBS till när jag kaxigt svassade omkring i rosa plastskor från Stor&Liten 1998. Eller ja, det är ju inte samma skor men de ser ju likadana ut. Har tydligen samma smak nu som då (säkert nästan samma skostorlek också) och är minst lika nöjd och kaxig i dessa nu. Jag är så lycklig över detta fynd, kommer kunna leva på det hela veckan. Är lite missnöjd över att jag inte har matchande tånaglar dock, men har fan inte tid med sånt nonsens hela tiden. Mmm, skor. Hjälper mig att hantera gårdagens skrämmande valresultat.

Sådär ja. Nu ska jag gå tillbaka till mitt gamla jag och snubbla i trappor igen.

Ej att förglömma, den nya bloggkulan bara måste inkludera de nya favoritskorna. Jag vet dock inte riktigt vart jag ska börja, de är bara så fruktansvärt rätt. Jag är helt kär.

Jag nämnde dem för första gången när jag skrev om Cheap Mondays AW14- visning, det var då vi sågs för första gången och de verkligen råflirtade med mig. Nu, äntligen, är de mina och jag vill inte gå någonstans utan dem. Jag vet ju att jag inte kan ha dem hela tiden, för jag kan inte försumma mina andra skor, men ändå. De är i en oklar gul färg (faktiskt lite snorkråkeartad färg) och superplastiga. Skorna har en perfekt fyrkantig tå, klacken är i perfekt höjd och form, skaftet är i perfekt höjd och form och har en dragkedja fram. Ja, hela jävla skon är perfekt.

Det är inte första gången jag är såhär kär i en stövel med dragkedja fram. Det har hänt förut, men då slutade det väldigt olyckligt. Dragkedjan gick sönder och mitt hjärta likaså. Jag gav upp och jag försökte inte laga dem. Men nu känns det fan rätt, inget kan gå fel. Om de snorkråksgula skorna går sönder ska jag göra allt för att laga dem, så att vi kan leva lyckliga i alla våra dar.

Lil’ me

Fick den här bilden skickad till mig av min pappa idag. Jag tror att det här måste vara ett av mina första riktigt starka skominnen, de där skorna var VERKLIGEN speciella. Jag började tänka på de där skorna för några dagar sedan och försökte då beskriva dem i telefon för min pappa, jag kände liksom att jag bara var tvungen att få det bekräftat för mig att de faktiskt existerat och var så fina som jag tänkte. Det gjorde dem, men de var liksom ännu bättre än jag kom ihåg. Min första tanke när jag fick bilden var: jag vill ha de där skorna nu genast. Min andra tanke var: har jag möjligtvis samma skostorlek som jag hade på 90-talet? Sorgligt nog inte.

Jag undrar lite över vad det är som gör det här med skor så speciellt för mig, det verkar liksom alltid ha varit så. Min mamma berättade för ett tag sedan om när jag, fem år gammal, samlat ihop x-antal veckopengar för att kunna köpa ett par svarta lackskor som jag sett i en butik. Ett normalt barn kanske vill köpa leksaker, eller godis, eller glass? Jag vet inte. Det är någonting med skor i varje fall, någinting som väcker väldigt starka känslor och typ skulle kunna göra mig jävligt skuldsatt.

Anyhow, förlåt om det här börjar bli värsta nostalgi-bloggen, men det kanske är en rätt viktig del av mode? Trender och olika stilar brukar ju röra sig i cirklar, de försvinner men kommer nästan alltid tillbaka igen. Det brukar ju gå cirka 20 år innan någonting känns aktuellt igen. Det är någonting som verkar dra oss tillbaka, visst omformulerar vi och omförhandlar vi trenderna men de är ofta inspirerade av det gamla. Jag menar gjorde inte Prada ett par väldigt liknande skor (som mina röda blomskor) förra säsongen? De med blomdetaljerna? Mode kanske alltid är nostalgiskt?

Prada SS13