Lil’ me

Fick den här bilden skickad till mig av min pappa idag. Jag tror att det här måste vara ett av mina första riktigt starka skominnen, de där skorna var VERKLIGEN speciella. Jag började tänka på de där skorna för några dagar sedan och försökte då beskriva dem i telefon för min pappa, jag kände liksom att jag bara var tvungen att få det bekräftat för mig att de faktiskt existerat och var så fina som jag tänkte. Det gjorde dem, men de var liksom ännu bättre än jag kom ihåg. Min första tanke när jag fick bilden var: jag vill ha de där skorna nu genast. Min andra tanke var: har jag möjligtvis samma skostorlek som jag hade på 90-talet? Sorgligt nog inte.

Jag undrar lite över vad det är som gör det här med skor så speciellt för mig, det verkar liksom alltid ha varit så. Min mamma berättade för ett tag sedan om när jag, fem år gammal, samlat ihop x-antal veckopengar för att kunna köpa ett par svarta lackskor som jag sett i en butik. Ett normalt barn kanske vill köpa leksaker, eller godis, eller glass? Jag vet inte. Det är någonting med skor i varje fall, någinting som väcker väldigt starka känslor och typ skulle kunna göra mig jävligt skuldsatt.

Anyhow, förlåt om det här börjar bli värsta nostalgi-bloggen, men det kanske är en rätt viktig del av mode? Trender och olika stilar brukar ju röra sig i cirklar, de försvinner men kommer nästan alltid tillbaka igen. Det brukar ju gå cirka 20 år innan någonting känns aktuellt igen. Det är någonting som verkar dra oss tillbaka, visst omformulerar vi och omförhandlar vi trenderna men de är ofta inspirerade av det gamla. Jag menar gjorde inte Prada ett par väldigt liknande skor (som mina röda blomskor) förra säsongen? De med blomdetaljerna? Mode kanske alltid är nostalgiskt?

Prada SS13