Måndag den 24:e augusti är dagen med stort D. I varje fall för mode-Sverige, då det återigen är dags för Stockholms modevecka (som som vanligt egentligen inte är en vecka utan tre dagar).

Under dessa dagar ska jag likt så många andra springa omkring som en vilsen höna, skriva skitmycket, tvingla en och annan stackars sate samt förhoppningsvis dregla över underhållande mode. Jag har BESTÄMT mig för att i varje fall tio visningar måste bli BRA. OCH jag slår vad om, med mina månadens sista slantar, på att det blir de visningar jag har spaltat upp nedan.

Här kommer 10 visningar jag har bestämt att en kan se fram emot, från dag ett till dag tre:

1. Ida Sjöstedt (Måndag 24/8 11.00)
Med tanke på mina kärlekskänslor inför hennes senaste visning för A/W15 är jag inget annat än exalterad och spänd inför att se Idas SS16-kollektion. Jag hoppas att hon levererar en lika (helst mer) kvinnohyllande show som sist, speciellt då hon dessutom är veckans allra första visning och därmed öppnar Stockholms modevecka.

2. Swedish Fashion Talents (Måndag 24/8 18.00)
Att se nya designers presentera en debutkollektion är något av en modeveckanfavorit för mig. Därför lär jag känna upprymdhet under Swedish Fashion Talents visning.

3. Björn Borg (Måndag 24/8 20.00)
Björn Borgs SS16-kapselkollektion ska fungera som en hyllning till Mars One-projektet. Mars One-projektet som (citat deras hemsida) handlar om detta: “Mars One is a not for profit foundation with the goal of establishing a permanent human settlement on Mars. To prepare for this settlement the first unmanned mission is scheduled to depart in 2020.” Alltså, hur kan en inte bli galet nyfiken på denna visning? Rymden är bland det sjukaste jag vet, kommer aldrig sluta fascineras av det.

Vidare information kring detta galna ”samarbete” kommer snart här hos lilla Modebevakningen.

4. By the No (Tisdag 25/8 08.30)
Som de flesta (modeintresserade) vet gick ett av Sveriges mest älskade modemärken i konkurs häromåret. Vilket lämnade ett litet tomrum i diverse modehjärtan. Som de flesta (modeintresserade som huserar på bl a Nöjesguiden) vet gjorde grundarna till det älskade märket, V Ave Shoe Repair, modecomeback i form av ett nytt märke – By the No. Alltså är det en given visning/presentation att se fram emot. Trots att en behöver vara på plats 08.30.

5. Cheap Monday (Tisdag 25/8 19.30)
Varje, varje, varje säsong är det en fröjd att se Cheap Mondays visningar, inte bara för kläderna utan för den show de alltid leverar. Inget kommer tyvärr någonsin kunna slå SS15-visningen. Någonsin. Men A/W15 var galet underhållande på sitt vis, och jag förväntar mig även UNDERHÅLLNING på Nobelberget under tisdag kväll. Väntar så spänt.

6. Giorgi Rostiashvili (Tisdag 25/8 20.30)
Den extremt hypade nykomlingen Giorgi Rostiashvili kommer att hålla sin debutvisning med hjälp av Peroni Designer Collaborations (som för sjunde säsongen i rad stöttar en ung designer) på Berns på tisdag. Alltså, ytterst spännande, då alla de tidigare designerna de stöttat har varit grymma. (Exempelvis: Lamija, Ida Klamborn, Erik Bjerkesjö, Altewaisaome osv).

7. BACK (Onsdag 26/8 10.00)
Behöver jag ens motivera?

8. Ida Klamborn (Onsdag 26/8 13.00)
Allas älskling Ida Klamborn krossade hjärtan då hon inte visade under den senaste modeveckan. Därför är lyckan ofantlig över att hon återigen står med på visningsschemat.

9. The Swedish School of Textiles (Onsdag 26/8 14.00)
Återigen, det här med nya designers, som gör entré i modevärlden, är något alldeles speciellt.

10. Lamija (Onsdag 26/8 19.00)
Även denna säsong får Lamija äran att stänga modeveckan och det förväntar jag mig, vill jag innerligt, att hon ska göra med bravur. Den föregående kollektionen (hennes debutkollektion) gjorde mig alldeles varm inombords, vilket jag förväntar mig att även denna ska göra. Utöver att det är speciellt att se en ny designer födas är det även något särskilt med att se den växa upp. Kanske till och med ännu finare.

I slutet av januari, alltså mitt i skitvädret och Sveriges befolknings gemensamma depression, var det i vanlig ordning dags för Stockholms modevecka. Helt i stil med det kassa vädret var det även en minst sagt kass modevecka. Det var ett relativt omöblerat visningsschema och (typ) inga fester? Vilket liksom är likamed ingen modevecka alls. Hela poängen med modeveckan är ju att modefolket ska få leka av sig under tre dagar- supa sig fulla, snacka skit, springa omkring som rastlösa småbarn i Berns lokaler och underhållas av spännande visningar.

Hur som haver lyckades jag ändå skramla ihop fem höjdpunkter, som inte bara kan benämnas som höjdpunkter i relation till deppigheten utan verkligen var HÖJDPUNKTER.

Så, nu har jag gjort en liten återblickande höjdpunktslista som jag vill ska agera lite pepp inför nästa veckas modevecka(SS16!)- som förhoppningsvis håller högre nivå, varsågod:

5. Lamija A/W15

Det här med att se nya designers födas och komma till modevärlden är något speciellt. Väldigt speciellt. Att se just Lamijas debutkollektion skrida längs med visningspodiet var något fullkomligt speciellt.

Kollektionen talade sitt alldeles egna ytterst estetiskt tilltalande språk, som var omöjligt att inte beundra, för att citera mig själv (pga lat och narcissus): ”Jag skulle vilja säga att kollektionen var som ett möte av Bosnien, Sverige och Italien- folkdräkter från Balkan som möter svensk minimalism som sedan möter 90-talets sexiga Gianni Versace.”

Vidare så var plaggen helt felfritt inklusive extremt avancerat konstruerade, broderade helt för hand- vilket är ett hantverk som en sällan ser i svensk ready to wear kontext.

4. BACK A/W15

Eftersom att uppseendeväckande-visnings-mästaren Ann-Sofie Back valde att inte ha en ”klassisk” (BACK synonym: kontroversiell) visning utan att istället ha en intim presentation av sin kollektion var modesverige i ett ganska oroligt tillstånd innan visningsdagen.

Men såklart, eftersom att BACK är BACK- så blev denna intima presentation en ännu mer galen upplevelse att framtvinga eufori än de tidigare serotoninhöjande visningarna.

Själva kollektionen och själva situationen var kanske det bästa Ann-Sofie erbjudit hittils. Vilket jag nästan känner varje gång, vilket gör att en blir mer och mer och mer förvånad varje gång det händer. Det känns liksom overkligt att en kan överträffa sig själv gång på gång.

Vid intresse, klicka på rubriken för att läsa en ordentlig beskrivning av kollektionen och situationen.

3. AMAZE Sthlm

Nicole Walker & Cornelia Blom

Den nya modeplattformen AMZE Sthlm (som tekniskt sett inte tog plats under själva modeveckan utan helgen inför den) startad och driven av stylisten Nicole Walker och konstnären Cornelia Blom amazed me. Modescenen hade/har som ambition att låta utvalda designers visa sina kollektioner med helt fria kreativa förutsättningar utan förutbestämda regler kring hur mode bör visas- vilket är precis vad modebranschen behöver. Förnyelse. Det är liksom lite konstigt att en bransch som egentligen handlar helt om ”nytt och fräscht” ändå är rädd för att vara nyskapande. Att det endast är vad som visas, och inte hur det visas, som ska vara innovativt.

På lördag (22 augusti) kommer AMAZE återigen att ta plats i samband med (men som ett alternativ till) Stockholms modevecka.

Bild från AMAZE Sthlm 24:e januari källa: Facebook

Ovanstående bild som är tagen under en presentation av en kollektion under AMAZE-tillfället på dess åskådare (med mig på en stol… framför alla andra) får mig att skratta högt varje gång jag ser den. För jag förstår inte, jag kan inte förstå, varför jag ens sitter på en stol? Det känns sjukt osoft, då hela syftet med konceptet att utmana det traditionella sättet att presentera mode på givetvis innefattar att inte ha en ”klassisk” seating. Jag är liksom väldigt förlegad och arrogant som sitter.

Till mitt försvar så minns jag att det var dåligt syre i lokalen, att jag kände mig både yr och varm, att jag var hungrig och trött- vilket jag förmodar gjorde att jag bara inte kunde stå upp längre? Sen kan en tänka att just för att hela idén med att utmana tradition och bestämmelser om hur saker ska vara kanske jag gjorde helt rätt i att göra fel?

2. Minna Palmqvist A/W15

Som ”motivering” till Minna Palmqvists visning på AMAZE och dess andraplats på topplistan vill jag hur (återigen) osoft det kan kännas helt utan skam citera mig själv:

”Minna Palmqvists visning berörde mig, likt förra gången, väldigt starkt. Det verkar vara så att det är någonting med hennes mode- och hennes sätt att presentera sitt mode på, som får mig att bli alldeles varm inombords samtidigt som ögonen vattnas.

Denna visning klev ett få antal modeller långsamt men målmedvetet ut. De vandrade sakta fram för att ställa sig framför varsin spegel där ett läppstift var placerat. Läppstiften plockades upp och modellerna började måla sina läppar samtidigt som de betraktade sig själva i spegeln. Helkroppsspeglar var placerade i en halvcirkel en bit ifrån och efter en stund började de röra sig emot dem. De tittade på sig själva uppifrån och ner i speglarna, de tittade på varandra uppifrån och ner och de poserade på ett intimt vis, som om de befann sig i sitt eget hem och betraktade sig själva på ett sånt vis som en bara gör i sin ensamhet. Avslutningsvis ställde de sig tillsammans, några satte sig/la sig ner på golvet och jag (säkert många många fler) uppfylldes av en fantastiskt fin känsla av systerskap. En systerskapskänsla som sedan förstärktes av att Minna dök upp och höll mycket kärleksfullt modellerna i handen.

Plaggen som visades, hennes AW15 kollektion, var exakt som hon själv beskrivit dem ”Suit Lady möter pyjamas möter sport” och de var lika vackra som själva upplevelsen var. De var bärbara, de var nyskapande och de var inspirerande- de var perfekta. Allt var perfekt.”

1. Mitt sällskap

Agnes Grefberg Braunerhielm & Hanna Johansson på modebussen (aka skolbussen)

Första platsen måste jag bara ge till mitt sällskap, det finns inga tvivel om det. De där två extremintelligenta brutalroliga underbara personerna som livade upp den annars gråpräglade modeveckan då de försåg mig med tre dagar av cavababbel på Berns, en hysteriskt underhållande gruppchatt, och intressanta modeanalyser.

 

Ps. För att inte uppfattas som världens tjurfia så fanns det givetvis annat bra under den ”deppiga” modeveckan också- alltså inte bara fem saker (varav två inte riktigt ens var en del av den). Exempelvis så skrev jag lyckligt om Ida Sjöstedt, tyckte att det var spännande att se V Ave Shoe Repair-grundarna göra någon slags comeback i form av By The Number och uppskattar alltid Cheap Mondays visningar då de varje säsong är en SHOW.

Junya Watanabe SS16

Den japanska modeskaparen Junya Watanabe visade i helgen sin SS16-herrkollektion i Paris. En ”African-Themed” kollektion bestående av safaristil á la kolonialist 1920 matchat med pärlhalsband, trähalsband, trämasker, tyger och prints snott direkt från afrikansk stamkultur- allt presenterat på enbart vita modeller iförda cornrows eller dreadlock-peruker(!?).

Ja, kollektionen ser kanske ut som definitionen av begreppet ”cultural appropriation” fast i någon slags betyligt obehagligare tappning tack vare kolonialistvibben- och måste därav vara bland det mest motbjudande jag någonsin sett i herrmodekollektionsväg.

Att en kollektion likt denna görs i ett relativt medvetet modeklimat där just kulturell appropriering har debatterats en hel del under de senaste åren är nästan obehagligare än kollektionen i sig. OCH att stora modesajter likt Style.com och WWD på något vis försvarar kollektionen är i sin tur ännu obehagligare- det gör mig inte bara illamående, det gör mig livrädd.

Gucci SS16

Gucci. Gucci Gucci. Gucci Gucci Gucci. Gucci Gucci Gucci Gucci. Åh Gucci, vart ska jag ens börja?

Gucci, älskade Gucci, är så himla bra nu. Det är det enda stora modemärket som (nu) verkligen vågar ta ut herrmodesvängarna. Som verkligen vågar röra vid det där som ofta kallas feminint.

Med den föregående herrkollektionen skedde någon slags indikation på hur märket skulle ändra på sig och komma att se ut. Vilken riktning det skulle ta framöver. Den här kollektionen, med hjälp av den nya chefsdesignern Alessandro Michele- totalbekräftar den indikationen. Och den här kollektionen. Den här kollektionen. Den här kollektionen är exakt så Gucci ska vara OCH är rakt av det finaste jag någonsin har sett i herrmodekollektionsväg.

En får se de mest perfekta silhuetterna i form av accentuerad midja- ni vet den där som män faktiskt också äger och har (midjan glöms så lätt bort i det lilla herrmodet) i kombination med stadigt klockat nertill. Snäva bootcut byxor med snäva toppar eller skjortor och romantiska blusar samt slimmade klassiska kostymer eller kostymer i pyjamasform vandrar längs med visningspodiet. Bländande rött möter ljusrosa och ljusblått som sedan idkar samlag med turkost, oranget och brunt. Det är glittrigt, broderat, blommönstrat, batikmönstrat och fullt med spets- en massa spets. Allt detta i äkta 70-tals anda.

Ja, kollektionen är gudomlig- den gör en ateist troende.

Men om jag släpper den lilla kärleksförklaringen nu, så måste jag säga skäms Gucci- inte en enda rasifierad modell hade castats till denna visning. Sen skulle det (i vanlig ordning) vara trevligt att se de där kläderna på en manskropp som gemene man faktiskt kan relatera till. Inte endast på den där taniga pojk-kroppen. Jag tänker mig att det i detta fall skulle kunna bli en slags skjuts för män att våga klä sig i det där ”kontroversiella” herrmodet, om de mer direkt kunde se sig själva och sin kropp i de där kläderna.

Ps. 70-talet var modemässigt generellt ganska feminiserat- modet domderades av de där tighta byxorna och de där tighta små tröjorna som ofta anses kvinnligt. I och med det kan en fundera lite över om det är 70-talsprägeln som gör det här Gucci-modet ”androgynt” eller om det är (som jag hoppas på) Guccis nya koncept- att det kommer att finnas med i Guccikollektioner framöver med eller utan 70-talsvibb.

Bland det bästa jag vet har inletts- modeveckorna. Först ut såhär under tidig sommar är herrmodeveckorna, innan dammodeveckorna startar i slutet av sommaren. Nu hade jag därför tänkt sammanfatta Londons herrmodevecka (som alldeles nyss pågått) såhär någon dag innan kära kära Milanos herrmodevecka börjar. Jag har valt att dela in London-visningarna i två kategorier. 1- Det lite mer könsöverskridande ”androgyna” modet. 2- Det mer stereotypa snubbiga snubbmodet (ibland kallat douchemode). OBS: är något skeptisk inför kategori två, vilket ni kanske kan ana.

Här kommer kategori 1:

Astrid Andersen SS16

Egentligen vill jag inte skriva om någon annan visning än Astrid Andersens, för att hon är så utkonkurerande grym.

Det var Kakan som tipsade mig om henne (ibland är jag faktiskt slö på det här med nya modeskapare) och sedan dess har jag varit besatt- gått igenom hennes tidigare kollektioner och ältat dem. Ältat. Ältat. Ältat. För hur jävla grym kan en egentligen vara? Det finns ingen annan herrmodesdesigner som är så klockrent nyskapande, så intressant, och som på det där specifika viset gör vad en skulle kunna kalla ”könsöverskridande” kläder.

Den här kollektionen blev pricken över detta könsöverskridande i:et. Den är så stereotypt grabbig sammansvetsat med det där stereotypt feminina. En får se klassiska sport och hiphop silhuetter fast i silkiga blommönstrade material, i glansigt prassligt och glansigt sweater material med spetsdetaljer- allt i svart kombinerat med ljusgult, ljusblått, ljuslila och vitt. Så vackert. Så perfekt. Jag blir typ kåt när jag skriver det här, det är så fucking jävla skitbra.

J.W. Anderson SS16

På mitt facebookflöde (samt babbel när en stöter på facebookflödet irl) är J.W. Anderson en favorit. Jag har dock helt ärligt inte riktigt fastnat för honom. Jag har inte riktigt förstått hans mode, hans grej. Men den här kollektionen fångade mig. Den känns betydligt mer sammanhållen än de tidigare, lite som att han själv kanske fattat sin egen grej. 

Kollektionen är nämligen så väldigt sammanhängande, lite på ett sånt vis att en vet exakt hur nästa look ska se ut- fast utan att det blir tråkigt. Utan att vara för upprepande.

Silhuetterna är så välbalanserade, de är mjuka med vackert fall samtidigt som att de är hårda och boxiga- vilket gör att de aldrig blir något av det ena eller det andra. Det är stereotypt kvinnliga silhuetter som möter stereotypt manliga silhuetter och tillsammans blir någonting icke-genusbestämt. 

Ps. de röda ballerina-artade lackskorna är möjligtvis de finaste ”herrskor” jag har sett. 

MAN SS15 – Rory Parnell-Mooney

En av herrmodets designernykomlingar, Rory Parnell-Mooney, är en förespråkare för den dramatiskt släpiga varianten av mode, det där svarta och svåra á la Nakkna 2008. Det där melankoliska avantgardemodet- som inte längre kan kallas avantgarde då det gjorts 100 gånger om. Mode som vill vara, men inte är banbrytande.

Jag medger att en själv varit hänförd av Nakkna-modet förut i ett försök att inte vara en kommersiell modetjej. Men ja, det finns mycket annat som faktiskt är originellt.

Någonting ytterst tröttsamt, utöver hela vi-har-redan-sett-det-där-x-antal-gånger grejen, med denna form av mode är att det kan kännas så väldigt exkluderande. Exkluderande för att det oftast endast visas upp på den där (ovanstående) undernärda vita kroppen med dålig hållning och ringar under ögonen, som en indikation på att det bara är den som kan bära upp kläderna.

Topman Design SS15

I vanlig ordning levererar Topman Design ett väldigt typiskt Brittiskt slags mode och kanske speciellt just den här kollektionen. Den är ett samspel mellan 60-tals mod-mode och 70-talets David Bowie-mode i kombination med tidigare nämnt J.W. Anderson-mode. Vilket är ett minst sagt intressant samspel som blir otroligt iögonfallande- det är helt enkelt snyggt. Jag skulle vilja kalla den här kollektionen för kommersiell med en twist, vilket kanske är exakt så Topman Design ska vara?

Nedan följer kategori 2:

Nasir Mazhar SS16

En av mina tidigare favoriter Nasir Mazhar föll med den här kollektionen plötsligt platt. Den tidigare kollektionen golvade mig- för att den var så jävla bra. Den här golvade sig själv- för att den är så jävla svag. Allt det intressanta med Nasirs designspråk (som en sett i de tidigare kollektionerna) är nu som bortblåst, och kvar står bara det där svarta gore-tex-präglade sportmodet.

Istället för att vara innovativ blir den här kollektionen endast töntig. Jag ser liksom bara framför mig hur alla ”coola” ”klubbmänniskor” i Berlin (som är ca 5 år efter resten av världen modemässigt) kommer att dregla över detta och inte vilja något hellre än att ha på sig det där på Berghain (som de kallar för sitt andra hem).

MAN SS16 – Liam Hodges

Att det här ska utgöra något slags up-and-coming mode, likt Rory Parnell-Mooney, vars syfte är att tillföra någonting nytt till den lilla herrmodevärlden gör mig smådeprimerad. Oversize:ade sweatshirts/jackor kombinerat med oversize:ade byxor/shorts i en aggressiv tappning är knappast vad herrmodet saknar eller behöver mer av.

KTZ SS16

PLAST. RÖTT. SVART. BOXIGT. 

Ja, det var väl ungefär så en kan beskriva den här kollektionen. Den där fåordiga enkla grovheten som samhället vill ska definiera en man, när det inte rör sig om den finstilade Burberry-mannen. Den där enkla grovheten som är så trist och osexig.

Alla bilder från platsen jag helst hänger på: Style.com