I slutet av januari, alltså mitt i skitvädret och Sveriges befolknings gemensamma depression, var det i vanlig ordning dags för Stockholms modevecka. Helt i stil med det kassa vädret var det även en minst sagt kass modevecka. Det var ett relativt omöblerat visningsschema och (typ) inga fester? Vilket liksom är likamed ingen modevecka alls. Hela poängen med modeveckan är ju att modefolket ska få leka av sig under tre dagar- supa sig fulla, snacka skit, springa omkring som rastlösa småbarn i Berns lokaler och underhållas av spännande visningar.

Hur som haver lyckades jag ändå skramla ihop fem höjdpunkter, som inte bara kan benämnas som höjdpunkter i relation till deppigheten utan verkligen var HÖJDPUNKTER.

Så, nu har jag gjort en liten återblickande höjdpunktslista som jag vill ska agera lite pepp inför nästa veckas modevecka(SS16!)- som förhoppningsvis håller högre nivå, varsågod:

5. Lamija A/W15

Det här med att se nya designers födas och komma till modevärlden är något speciellt. Väldigt speciellt. Att se just Lamijas debutkollektion skrida längs med visningspodiet var något fullkomligt speciellt.

Kollektionen talade sitt alldeles egna ytterst estetiskt tilltalande språk, som var omöjligt att inte beundra, för att citera mig själv (pga lat och narcissus): ”Jag skulle vilja säga att kollektionen var som ett möte av Bosnien, Sverige och Italien- folkdräkter från Balkan som möter svensk minimalism som sedan möter 90-talets sexiga Gianni Versace.”

Vidare så var plaggen helt felfritt inklusive extremt avancerat konstruerade, broderade helt för hand- vilket är ett hantverk som en sällan ser i svensk ready to wear kontext.

4. BACK A/W15

Eftersom att uppseendeväckande-visnings-mästaren Ann-Sofie Back valde att inte ha en ”klassisk” (BACK synonym: kontroversiell) visning utan att istället ha en intim presentation av sin kollektion var modesverige i ett ganska oroligt tillstånd innan visningsdagen.

Men såklart, eftersom att BACK är BACK- så blev denna intima presentation en ännu mer galen upplevelse att framtvinga eufori än de tidigare serotoninhöjande visningarna.

Själva kollektionen och själva situationen var kanske det bästa Ann-Sofie erbjudit hittils. Vilket jag nästan känner varje gång, vilket gör att en blir mer och mer och mer förvånad varje gång det händer. Det känns liksom overkligt att en kan överträffa sig själv gång på gång.

Vid intresse, klicka på rubriken för att läsa en ordentlig beskrivning av kollektionen och situationen.

3. AMAZE Sthlm

Nicole Walker & Cornelia Blom

Den nya modeplattformen AMZE Sthlm (som tekniskt sett inte tog plats under själva modeveckan utan helgen inför den) startad och driven av stylisten Nicole Walker och konstnären Cornelia Blom amazed me. Modescenen hade/har som ambition att låta utvalda designers visa sina kollektioner med helt fria kreativa förutsättningar utan förutbestämda regler kring hur mode bör visas- vilket är precis vad modebranschen behöver. Förnyelse. Det är liksom lite konstigt att en bransch som egentligen handlar helt om ”nytt och fräscht” ändå är rädd för att vara nyskapande. Att det endast är vad som visas, och inte hur det visas, som ska vara innovativt.

På lördag (22 augusti) kommer AMAZE återigen att ta plats i samband med (men som ett alternativ till) Stockholms modevecka.

Bild från AMAZE Sthlm 24:e januari källa: Facebook

Ovanstående bild som är tagen under en presentation av en kollektion under AMAZE-tillfället på dess åskådare (med mig på en stol… framför alla andra) får mig att skratta högt varje gång jag ser den. För jag förstår inte, jag kan inte förstå, varför jag ens sitter på en stol? Det känns sjukt osoft, då hela syftet med konceptet att utmana det traditionella sättet att presentera mode på givetvis innefattar att inte ha en ”klassisk” seating. Jag är liksom väldigt förlegad och arrogant som sitter.

Till mitt försvar så minns jag att det var dåligt syre i lokalen, att jag kände mig både yr och varm, att jag var hungrig och trött- vilket jag förmodar gjorde att jag bara inte kunde stå upp längre? Sen kan en tänka att just för att hela idén med att utmana tradition och bestämmelser om hur saker ska vara kanske jag gjorde helt rätt i att göra fel?

2. Minna Palmqvist A/W15

Som ”motivering” till Minna Palmqvists visning på AMAZE och dess andraplats på topplistan vill jag hur (återigen) osoft det kan kännas helt utan skam citera mig själv:

”Minna Palmqvists visning berörde mig, likt förra gången, väldigt starkt. Det verkar vara så att det är någonting med hennes mode- och hennes sätt att presentera sitt mode på, som får mig att bli alldeles varm inombords samtidigt som ögonen vattnas.

Denna visning klev ett få antal modeller långsamt men målmedvetet ut. De vandrade sakta fram för att ställa sig framför varsin spegel där ett läppstift var placerat. Läppstiften plockades upp och modellerna började måla sina läppar samtidigt som de betraktade sig själva i spegeln. Helkroppsspeglar var placerade i en halvcirkel en bit ifrån och efter en stund började de röra sig emot dem. De tittade på sig själva uppifrån och ner i speglarna, de tittade på varandra uppifrån och ner och de poserade på ett intimt vis, som om de befann sig i sitt eget hem och betraktade sig själva på ett sånt vis som en bara gör i sin ensamhet. Avslutningsvis ställde de sig tillsammans, några satte sig/la sig ner på golvet och jag (säkert många många fler) uppfylldes av en fantastiskt fin känsla av systerskap. En systerskapskänsla som sedan förstärktes av att Minna dök upp och höll mycket kärleksfullt modellerna i handen.

Plaggen som visades, hennes AW15 kollektion, var exakt som hon själv beskrivit dem ”Suit Lady möter pyjamas möter sport” och de var lika vackra som själva upplevelsen var. De var bärbara, de var nyskapande och de var inspirerande- de var perfekta. Allt var perfekt.”

1. Mitt sällskap

Agnes Grefberg Braunerhielm & Hanna Johansson på modebussen (aka skolbussen)

Första platsen måste jag bara ge till mitt sällskap, det finns inga tvivel om det. De där två extremintelligenta brutalroliga underbara personerna som livade upp den annars gråpräglade modeveckan då de försåg mig med tre dagar av cavababbel på Berns, en hysteriskt underhållande gruppchatt, och intressanta modeanalyser.

Ps. För att inte uppfattas som världens tjurfia så fanns det givetvis annat bra under den ”deppiga” modeveckan också- alltså inte bara fem saker (varav två inte riktigt ens var en del av den). Exempelvis så skrev jag lyckligt om Ida Sjöstedt, tyckte att det var spännande att se V Ave Shoe Repair-grundarna göra någon slags comeback i form av By The Number och uppskattar alltid Cheap Mondays visningar då de varje säsong är en SHOW.