Häromdagen lajvade jag omedvetet Star Trek, eller kanske snarare en slags kombination av det och Moschino-McDonalds. Det fick mig att fundera lite över det här med den dagliga inspirationen inför att en klär på sig.

Alla har givetvis olika referenser (och möjligheter) som genus, klass, sexualitet, den geografiska placeringen, kultur, uppväxt, umgänge, trender- eller avståndstagande från trender, film, musik, politisk läggning osv som påverkar hur en klär sig. Beroende på hur ens livssituation ser ut har en olika möjligheter att klä sig på varierande vis. Någon som knappt har tak över huvudet kan självklart inte ägna sig åt att styra och ställa (eller ens fundera) över den dagliga stilen, men det är liksom också ett uttryck för personen eller kanske snarare dens tillvaro i samhället. En kan faktiskt aldrig helt separera kläder från kroppen, det är alltid med en på något vis.

Min Star Trek lajvning och allt ovanstående babbel får mig att tänka att livet egentligen är en enda stor maskerad. En klär liksom ut sig till sig själv, vem en är, vem en tvingas att vara, vem en vill vara eller till det humör en är på just den dagen- alltså lite som att lajva sig själv varje dag. Sen kanske jag tänker för mycket, men jag tänker att det inte är helt oviktiga tankar jag tänker. Mode speglar ju alltid vår samtid och vår tillvaro i den, vilket inte ska glömmas bort och är någonting som kan- och bör diskuteras tills att huvudet avlägsnar sig från kroppen av utmattning.

Jaja, nu ska jag lajva: Amanda har inte duschat på tre dagar men försöker att se uppstyrd och ren ut.

De senaste dagarna har varit ett rent helvete, de har varit peaken på en riktigt omtumlande period av mitt liv- därav ett illa behövt blogguppehåll. Under dessa dagar har det känts som att allting runt omkring mig har raserat och rört sig i ett omöjligt tempo att hålla varpå den enda lösningen har varit att ge upp och lägga sig platt på rygg. Igår lyckades jag dock äntligen ställa mig upp igen och försökte att lyssnat på det enda motto jag har: When everything else fails turn to fashion (ja lol det är på engelska, men hur fult låter inte det där på svenska?). Det kan tänkas låta sjukt ytligt (vilket det definitivt är) men det är ytligt på det där icke-ytliga sättet som bara mode kan vara. Det är nämligen ett helt magiskt verktyg som kan stärka mig så himla mycket psykiskt.

När allting är kaos är steg ett i rätt riktning för min del alltid: en bra outfit. Igår gav jag därför mig själv en rejäl ryggdunk i form av att hetsmåla naglarna, sätta på mig det allra finaste jag äger: min vintage YSL dräkt och mina mest dräpande av dräpande mördarklackar. Alla har sin snuttefilt, jag har mode. Det är något som kravlöst livar upp min tillvaro och något som alltid finns där för mig att nörda ner mig i. Men, det som är det mest fantastiska med mode- det som alltid stärker mig, är att en med hjälp av det kan luras. En kan lura både andra och sig själv. När folk runt omkring en ser en uppstyrd och samlad person (läs: förmodat lycklig) kan en, för i varje fall en liten stund, intala sig själv att det faktiskt stämmer.

Så tack mode för att du finns. Du har bidragit till min överlevnad så många gånger genom åren och jag skulle helt ärligt inte klara mig utan dig. Och tack du okunniga man i den lilla vintagebutiken i Paris som lät mig pruta ner YSL-dräkten 150 euro. OCH: tack till kära lilla bloggen som låter mig få utlopp för mina moderelaterade tankar varje dag, nu säger jag hej till dig igen- och bestämmer att modebevakningen är i full fart igen.

Ps. att det är modevecka nästa vecka kan tänkas vara det bästa som skulle kunna hända mig just nu, lite välbehövd fashion overload. Så tack du som lägger det schemat?

OBS: Bilderna är en överdriven och ironiserad iscensättning av verkligheten. Sexualiserad modell: Adam Pettersson

Jag tänkte bestämma en trend nu. En trend som kanske redan har varit en trend kring 2000-talets första år i samband med Sex and the City, i så fall vill jag ta tillbaka den nu. Namnhalsband MÅSTE bli en trend och den får gärna ta fäste nu genast och hålla i sig för alltid. Igår träffade jag en av mina bästa vänner (min ginger-vapendragare) Olga som har ett väldigt tjusigt halsband helt i stil med Carrie Bradshaws ikoniska ”Carrie necklace”. Jag vill hemskt gärna ha ett likadant men får (för att jag måste sluta vara så girig) lov att nöja mig med mitt A-halsband så länge.

Namnhalsbanden finns i alla möjliga färger och former och är perfekta i mingelsammanhang, andra festsammanhang, jobbsammanhang, eller bara alla sammanhang där en borde komma ihåg någons namn. Om alla bara hade namnhalsband skulle en aldrig behöva skämmas för att en inte minns någons namn. Eller skämmas kanske en gör hur som haver men en skulle aldrig behöva bli ertappad med sitt bristande minne. I detta fall är mitt A-halsband inte ultimat men lite hjälp på traven blir det ju ändå.

Jag tänker att mitt intresse för det här med namnhalsbanden förmodligen är en del av mitt generella intresse för loggor och text. Jag verkar tycka om text i största allmänhet. Kan tänkas vara därför jag gör det jag gör? Varenda inlägg/artikel jag skriver kanske är en enda stor estetisk njutning för mig!? Text är kanske min främsta modeaccessoar? Jag vill ju ha det på kläder, på väskor och nu på smycken. Det här är möjligtvis något för ett alldeles eget inlägg, så jag släpper det nu, känner att sidospåret spårade ur lite (hehe).

Tillbaka till ursprungsämnet: utöver att halsbanden finns att hitta i alla möjliga varianter och kan därför falla alla i smaken är de också praktiska och kan förenkla ens sociala liv något enormt. Behöver jag säga något mer? Nej! Efter detta fantastiska salespitch blir det givetvis en trend redan imorgon.

Igår gick jag förbi en kvinna iförd en vit lite lätt genomskinlig tight kjol, en kunde se hennes svarta trosor genom kjolen och jag måste erkänna att det störde mig och att jag skämdes lite för hennes skull. Efter en stund började jag skämmas något enormt över mig själv istället. Jag skämdes över att jag skämdes för hennes skull och då verkligen förminskade henne och indirekt mig själv. Efter min lilla skämselstund började jag tänka på det här med trosor och deras extremt orubbade roll som det dolda plagget. Jag började tänka på hur det är någon slags tabu kring trosor, hur de absolut inte får synas, som om ingen får veta om att en har dem på sig.

En tight bralla med troskanter som en kan ana genom tyget är kanske ett av de största stilmisstagen en kan göra, ett riktigt mode-felsteg och det uppstår en definitiv skämselsituation. Som en hjälpande hand för att kunna undvika dessa trospinsamheter kom stringtrosan. Stringtrosan kom och den segrade, men den fick dock en helt annan roll och funktion på 90-talet (än som den osynliga trosan) då den drogs upp långt över byx/kjol-kanten och blev minst sagt synlig. En synlig stringtrosa var på 90-talet något för alla coola brudar. Det var dock någonting väldigt skandalöst och ”slamp”-förknippat med dessa uppdragna stringtrosor. Det diskuterades hejvilt och inte bara en tantaluring blev rädd för stringtrosans hot mot det välordnade samhället. Detta till skillnad från när snubbars kalsonger trendkorrekt började sticka fram ovanför byxlinningen, en synlig kalsonkant var knappast likamed en slampstämpel eller på något vis en sexuell invit.

Trosans skämselkonnotationer är egentligen väldigt ologiska, de flesta kvinnor använder väl någon slags trosa? En skulle aldrig skämmas för en mans skull vars kalsong lyser igenom eller sticker fram från byxan (en blir snarare lättad av hygieniska skäl att karlsloken har kalsonger på sig). Återigen, det som jag tänker på så ofta och som jag tjatar om så mycket: det som förknippas med kvinnor och anses vara ett kvinnligt plagg har därefter betydligt lägre status än det som är förknippat med män och anses vara ett manligt plagg.

En synlig trosa väcker trots att det är år 2014 uppståndelse eller får en att tänka ”ojdå, pinigt”. Jag tänker dock att det kan komma att förändras snart. Jag tror att det är en del av kvinnokampen, att vi kommer att genomgå en trosrevolution. Jag tänker att vi kommer att ta kontroll över trosan och ge den status. Den kommer inte att vara förtryckt- när vi kvinnor inte längre är förtryckta. 

Tills dess att trosan inte längre är tabu: ska jag ge mig in i en troskamp och sporta uppdragna stringtrosor eller häng med synlig troslinning hela sommaren. Speciellt på alla uppstyrda mode-event. Jag skriver det nu så att vi alla är på det klara med att det inte kommer att vara ett pinsamt misstag att trollan syns, det är heller ingen inbjudan till ett gäng obehagliga gormande sexistiska karlar efter mig på stan.

Mvh,

nybliven troskämpare

#troskampen2014