En vän sa någonting väldigt tankeväckande till mig häromdagen när hen hade varit inne på min blogg. Hen sa att “det känns inte som att du existerar eller att det är en verklig person som skriver din blogg”. Det håller jag med om, min blogg är högst opersonlig. Vilket lite dödar syftet med en blogg, eftersom att den ska vara personlig. Det verkar lite som att jag är rädd för att den ska vara personlig och jag kände att jag ville gå till botten med- och förstå varför det är så.

Jag har liksom haft lite svårigheter med det här bloggandet, jag har haft svårt att hitta en balans mellan att skriva lättsamt och problematiserande. Jag tror att det beror på att jag är rädd för att uppfattas som en typiskt okritisk modeperson. Det känns liksom lite som att jag konstant måste bekräfta min egen intelligens eller bekräfta att jag är en seriös person. Begreppet modebloggare har alltid gett mig kalla kårar, och att säga någonting i stil med att “jag bloggar om mode” har nästan gett mig kallsvettningar. Det känns liksom som att en då direkt erkänner att en är en okritisk och oseriös (alternativt rent oskön) person. Jag vet att mycket av det här är mina egna fördomar, men det är inte bara jag som har dem. Det är lite som att bara ordet mode får en genomsnittsintelligent och någorlunda samhällsmedveten människa att rygga tillbaka.

Jag önskar att det inte var så, jag önskar att mode som ämne hade högre status. Exempelvis lika högt status som de andra ämnen Nöjesguiden bevakar. En som skriver om musik kan exempelvis avnjuta en bra låt utan vidare analys och utan att för den skull få en stämpel som ointelligent eller okritisk. Jag vill också kunna det, bara rätt upp och ner kunna avnjuta det visuella mitt ämne har att erbjuda, utan att ifrågasätta eller förklara varför jag gillar det. Det är vad jag vill. Så nu har jag grubblat som fan, som en riktig jävla vetenskapsman, kring hur jag ska hitta min balans och hur jag vill att min blogg ska se ut. Igår tändes en sån där glödlampa över mitt huvud och allt föll på plats. Jag har bestämt mig för hur jag vill att min blogg ska se ut framöver. Jag börjar lite på en ny kula nu hade jag tänkt, en ny bloggkula vill jag kalla det, som inkluderar att jag helt oskämsigt kommer att titulera mig själv som modebloggare.

För att börja på en ny bloggkula krävs en färsk presentation av mig och min blogg: Hej! Välkomna till modebevakningen- maktstrukturer och märkeskläder. Jag heter Amanda Mann och jag älskar mode. Trots att jag ogillar kanske 70% av modebranschen och ser så mycket fel med den så älskar jag faktiskt resterande 30%. Jag älskar mode som ett identitetsuttryck, jag älskar mode som ett kreativt uttryck, jag älskar mode som en ren visuell njutning, jag älskar mode som i kläder, jag älskar mode som i skor (det har jag skrivit en del om), jag älskar att fönstershoppa/internetfönstershoppa sjukligt dyra kläder (utan att problematisera varför de är så dyra), jag älskar att lägga mina sista slantar på de där skorna eller den där vintagejackan från Versace jag inte kunnat motså.

Så, framöver kommer jag att blogga betydligt mer lättsamt, helt ärligt om allt som jag älskar och lika ärligt om allt som jag hatar. Jag kommer inte att lägga mitt kritiska tänkande på hyllan, jag kommer inte att sluta klaga på päls eller på branschens besatthet av unga, vita och undernärda modeller, jag kommer inte att sluta terra Terry Richardson. Jag kommer bara att låta allt annat som är så mycket mer lustfyllt att skriva om få ta den plats det förtjänar. Jag kommer givetvis att fortsätta analysera och problematisera mode som ämne och som bransch för att det behövs, och för att jag älskar att göra det med- men inte hela tiden.

Så, här är jag och min modeblogg. Jag hoppas att den kommer att kännas mer personlig och att ni kommer att vilja ta del av den. Jag tror att första inlägget på den nya bloggkulan kommer att bli om mina nya favoritskor, de är gula och i plast och jag känner mig som Pippi Långstrump i dem.

Lil’ me

Fick den här bilden skickad till mig av min pappa idag. Jag tror att det här måste vara ett av mina första riktigt starka skominnen, de där skorna var VERKLIGEN speciella. Jag började tänka på de där skorna för några dagar sedan och försökte då beskriva dem i telefon för min pappa, jag kände liksom att jag bara var tvungen att få det bekräftat för mig att de faktiskt existerat och var så fina som jag tänkte. Det gjorde dem, men de var liksom ännu bättre än jag kom ihåg. Min första tanke när jag fick bilden var: jag vill ha de där skorna nu genast. Min andra tanke var: har jag möjligtvis samma skostorlek som jag hade på 90-talet? Sorgligt nog inte.

Jag undrar lite över vad det är som gör det här med skor så speciellt för mig, det verkar liksom alltid ha varit så. Min mamma berättade för ett tag sedan om när jag, fem år gammal, samlat ihop x-antal veckopengar för att kunna köpa ett par svarta lackskor som jag sett i en butik. Ett normalt barn kanske vill köpa leksaker, eller godis, eller glass? Jag vet inte. Det är någonting med skor i varje fall, någinting som väcker väldigt starka känslor och typ skulle kunna göra mig jävligt skuldsatt.

Anyhow, förlåt om det här börjar bli värsta nostalgi-bloggen, men det kanske är en rätt viktig del av mode? Trender och olika stilar brukar ju röra sig i cirklar, de försvinner men kommer nästan alltid tillbaka igen. Det brukar ju gå cirka 20 år innan någonting känns aktuellt igen. Det är någonting som verkar dra oss tillbaka, visst omformulerar vi och omförhandlar vi trenderna men de är ofta inspirerade av det gamla. Jag menar gjorde inte Prada ett par väldigt liknande skor (som mina röda blomskor) förra säsongen? De med blomdetaljerna? Mode kanske alltid är nostalgiskt?

Prada SS13

Tjenus genus. Nu tänkte jag helt ohämmat dela med mig av lite personliga tankar igen.

Imorse tänkte jag kliva ut genom dörren iförd en sjukt tight klänning. Jag klev istället ut genom dörren iförd en enorm t-shirt och ett par enorma shorts, alltså iförd någonting som dolde hela mig och min kropp. Idag var en sådan dag då jag fick en helt gigantisk klump i magen av tanken att vistas offentligt i en tight outfit. Jag såg framför mig hur en rad obehagliga karlar skulle (som de alltid gör) ta sig rätten att glo sjukt opassande på mig och min kropp. Jag fick typ ångestsvettningar och satte på mig tältet.

Idag blev det alltså ett tält. Tältet gör att en inte kan skymta ens kropp. Obehagliga män kan alltså inte avgöra hur stor/liten röv en har eller hur stora/små pattar en har. Obehagliga män kan inte heller sitta och fantisera ihop någonting för tältet lämnar liksom FÖR mycket åt fantasin. En kan smidigt glida förbi utan några otäcka blickar, tack vare tältet.

Det kanske är sjukt att jag ger efter och sätter på mig ett tält. Men ibland orkar en bara inte. De flesta dagarna sträcker jag på mig och ger fan i de opassande blickarna (eller tittar argt tillbaka), för jag ska få klä mig hur jag vill utan att någon oinbjudet tar för sig av min kropp. En bekräftar liksom lite den här våldtäktsmentaliteten när en lägger ansvaret på sig själv. Lite som att vad jag har på mig ger folk rätt att ta för sig av min kropp, som om den vore till för alla som vill ha av den. Jag ska fan inte vara lite försiktig och nyanserad och säga folk heller, för jag talar ju om män. Det är BARA män som tänker att en kvinnas kropp ALLTID är till för dem, och att en klär på sig för deras jävla skull.

Jag kommer ihåg när jag hade en väldigt urringad tröja på mig, gled omkring med den- minding my own fucking business, och givetvis stannar en bil med två äckliga karlar som hängde ut genom fönstret och tutade, ropade och glodde sönder pattarna. En annan kväll när jag hade ett par byxor med Nikes slogan “just do it” på baksidan hörde jag ett gäng snubbar som skrattade och gormade: ”hahahaha just do her”. Det är så sjukt att 1: de tar sig rätten!? 2: de lyckades sexualisera Nikes klassiska slogan.

Det skrämmande är att jag ibland, eller under vissa perioder genom åren, har sett ner på brudar med typiskt “brudiga” eller “sexiga” kläder, som att de med dem hänger sig åt patriarkala ordningar och objektifierar sig själva. Det är så skevt, att det då skulle vara deras eget fel om någon ropar hora efter dem eller tar dem på röven på krogen. Under dessa perioder har jag själv endast klätt mig i polotröja och långkjol i något slags försök att hålla låg profil och undvika att bli sexualiserad, lite som idag.

Jag vet inte riktigt vart jag ville komma med detta, men kanske något i stil med: just stop it? Detta beteende är så HIMLA skevt och VERKLIGEN föråldrat. Det är fan 2014. Nu går jag hemifrån: och min kjol är läskigt kort.

Jag tänkte lite på det här med skor. Ovanstående bild är på ett hemskt litet missöde som skedde idag. Jag kände att det var dags att ta upp det här med min (och många andras) kärlek till obekväma skor. Sånt här händer mig jätteofta. Verkligen jätteofta. Vad gäller skor, främst högklackade, måste det här vara bland det skämmigaste som kan hända en. Att en börjar blöda av de skor som en sätter på sig för att se lite fin och uppstyrd ut. Min spontana reaktion var inte: “aj”, utan: “nej vad pinsamt tänk om någon ser”. Jag kanske hänger ut mig själv nu eller framstår som osoft men jag tror att det är fler än jag som tänker likadant i en sådan situation. Vilket är problematiskt. Varför är det SÅ himla pinsamt? Jag tänkte lite generellt på det här med högklackade skor och hur laddat det är. Det pinsamma med den här blodiga-tår-incidenten är väl att jag lämnade spår efter mig som visar att det är obekvämt? Att jag då framstår som sjukt fåfäng och brudig som var så dum som tog på mig ett par mördarklackar och klev ut genom dörren.

Ofta känns det som att en gärna får lida i tystnad, bara en inte blir ertappad. Jag började tänka på när en (vanligtvis en kvinna) sminkar sig på tunnelbanan och hur skämsigt det också är. Alla arga blickar som en får tycks indikera på att det bör göras när ingen annan ser på. Lite som att en bara vaknar upp och ser sådär fräscht retuschad eller spexigt sminkad ut. Jag tänker på flappern på 20-talet som var den första kvinnan som fick sätta på sig läppstift offentligt utan att bli klassad som en sjukt provocerande, lättfotad, möjligt översexuell, fattig och generellt mindre intelligent kvinna.

Hade det varit män som hade haft som vana att strutta omkring i högklackade skor hade ett par blodiga tår kanske varit någonting helt annat? Då kanske den karln hade fått en dunk i ryggen och ett: “fan vad strong du är som orkar gå i de där SJUKT obekväma skorna”. Sen är det klart att jag inte skulle behöva utsätta mig själv för så pass obekväma skor, men jag älskar dem, och jag har fan fått betydligt mer skavsår av ett par nya sneakers (men då syns det inte, och det blir inte pinsamt). Utöver att det inte syns så är en sneaker någonting som även mannen ofta klär sig i (och får skavsår av) och ofta är det som associeras med en kvinna av betydligt lägre status än det som associeras med en man.

Visst jag hade kunnat gå in på varför det är just kvinnor som klär sig i typiskt obekväma saker, manipulerar sitt utseende med kosmetika osv- och att det kanske är problematiskt. Men det känns rätt uppenbart varför det ser ut så, kvinnan har ju alltid haft rollen som objekt. I vår moderna tid då kvinnan har mer kontroll över sitt eget utseende och har möjligheten att göra ett aktivt val blir väl problematiken istället att de som gör valet att hoppa i någonting typiskt kvinnligt ofta blir avfärdade som den där dumma förtryckta bruden.

Jag kanske har spårat ur nu, men detta tänkte jag på idag när jag skamset kikade ner på mina blodiga tår.